Spelaren och hans sista kort

Samma julidag 2019 som Donald Trump kontaktade Danmark för att köpa Grönland och Sverige för att befria artisten Asap Rocky ur ett häkte i Stockholm, ringde den amerikanske presidenten till Volodymyr Zelensky och bad honom att utreda Joe Biden för kopplingar till ett ukrainskt gasbolag. 

Det var första gången de båda fick chans att ta mått på varann på allvar.

Zelenskyj lovade att följa upp. I gengäld bjöd Trump in honom till ovala rummet i Vita huset. För Zelenskyj var det en mycket viktig signal gentemot Moskva. Efter samtalet firade han med vaniljglass. 

Men den ukrainske presidenten förstod samtidigt insatserna. Han tillsatte en särskild åklagare, men försäkrade sig om att varken Biden eller gasbolaget Burismas namn nämndes i utredningsdirektiven. ”Det är vårt ess i rockärmen", sa han, "och det spelar vi inte förrän alla andra kort redan är lagda”.

Trump blev irriterad. Besöket i Ovala rummet ägde aldrig rum. I stället beslutade den amerikanska presidenten att stoppa ett militärt stödpaket till Ukraina som kongressen godkänt. Några månader senare uppdagades både detta och samtalet med Zelenskyj, och Trump ställdes inför riksrätt. Ukraina blev snabbt ett slags amerikansk inrikespolitisk symbolfråga. Zelenskyj hade inte räknat med det, det berörde honom först illa men blev med tiden en viktig insikt.

Han drog tre övergripande slutsatser, skriver i praktiken journalisten Simon Shuster i sin biografi över Zelenskyj, Spelaren (2023).

1. Det går inte att lita på någon – inte ryssarna, inte tyskarna, inte fransmännen och inte amerikanerna.

2. Det är stormakternas värld, ”i grund och botten imperiernas”, som han sa, ”USA, Ryssland och Kina”.

3. Han tänkte inte acceptera detta.

”Jag vill aldrig att Ukraina bara ska vara en fläck på kartan, en pjäs på de globala storspelarnas schackbräde, någonting man kan kasta omkring, någonting man förhandlar om”, sa Zelenskyj.  

”Jag vill att Ukraina ska ha agens.”   

– Det är i slutänden vad han har slagits för sedan det fullskaliga kriget bröt 2022, säger riksdagsledamoten Gustaf Göthberg (M), som har träffat Zelenskyj tre gånger, den senaste i Kiev förra veckan.

– Han tackade Sverige uttryckligen och var mycket energisk, även om man märker att han är under hård press förstås.

För Vladmir Putin var allt ganska klart. Ukraina ingick i den ryska intressesfären. Det kunde ukrainarna inte ändra på. När de försökte annekterade han 2014 Krim och gjorde Donbass till en krigszon. Genom att sluta ett fredsavtal som tvingade Kiev att ge provinserna i öst större självständighet, kunde han sedan forma och använda dessa för att lamslå eller i varje fall påverka Ukraina inifrån. Genom Dontesk och Luhansk skulle ”Ryssland ha sina egna solister i den stora ukrainska kören, och de skulle sjunga för oss”, som Konstantin Zatulin, en av arkitekterna bakom fredsavtalet Minsk II från 2015, senare uttryckte det. 

Men det gick inte. Det ukrainska parlamentet satte sig på tvären; Donbassprovinserna fick aldrig den formella autonomi som Putin avsett. När coviden svepte in från Kina isolerade han sig i sitt slott vid Valdajsjön, började tänka större och mer aggressivt, och i februari 2022 gav han order om han den första fullskaliga invasionen på europeisk mark sedan Hitler tog Ungern 1944. 

Första gången Zelenskyj besökte Washington efter krigsutbrottet var tio månader senare.

Han talade då inför kongressens bägge kamrar. ”Det ryska tyranniet har förlorat kontrollen över oss”, sa han.

Journalisterna räknade till totalt 13 stående ovationer. Mottagandet var enligt en senator det varmaste en utländsk ledare fått av kongressen på tre decennier.

Den hade samma år beviljat Zelenskyj över 100 miljarder dollar i humanitärt och miitärt stöd – motsvarande ungefär hälften av Ukrainas bnp. Det enskilt största paketet, om 40 miljarder dollar, antogs av representanthuset med 368 röster mot 57 och av senaten med 86 röster mot 11.

"Det är inte tillräckligt", sa Zelenskyj med glimten i ögat från talarstolen där amerikanska presidenter normalt står.

Många skrattade, nästan alla applåderade.

Han talade i en grön tröja.

Simon Shusters bok Spelaren heter på engelska The Showman.

Titeln syftar på Zelenskyjs tidigare karriär som komiker och tevekändis, den som låg till grund för hans politiska framgångar.

Han är i den meningen faktiskt slående lik Donald Trump.

Båda är outsiders som tog fasta på ett jäsande missnöje med sina länders traditionella politiska eliter.

Och båda är framför allt ett slags kommunikativa genier – de tänker i teater och teve.

”Det var det artisteri han hade finslipat under mer än 20 år som skådespelare och producent i filmbranschen som gjorde Zelenskyj så effektiv i detta krig”, påminner Shuster.

”När kriget väl bröt ut gav han militärledningen fria händer på slagfältet medan han själv fokuserade på den del av kriget där han kunde vara som mest effektiv: att hålla Ukraina kvar i nyhetsflödet".

– Det åter klyschigt att säga men han är enormt karismatisk, säger Gustaf Göthberg. Det blir mycket tydligt när man träffar honom.

Kanske är det i själva verket så man ska förstå de dramatiska scenerna i ovala rummet förra fredagen? Inte som ett amerikanskt bakhåll eller utstuderad skolgårdsmobbning (som en del svenska förståsigpåare snabbt slog fast), utan som en ganska sofistikerad replikväxling mellan två "showmen" som känner varandra sedan tidigare och vet precis hur man agerar inför kamerorna?

Det sägs visserligen att Trump var sur före mötet, men framför allt på sina egna medarbetare därför att han ansåg att det omtalade "mineralavtalet" som det var tänkt att Zelenskyj skulle underteckna inte gick tillräckligt långt. Zelenskyj var också klart påstridig, många menade efteråt att han begått ett ödesdigert taktiskt misstag, Trump måste strykas medhårs, gärna till överdrift, särskilt offentligt. 

Men Zelenskyj vet ju detta. Han har varit med förr. Och han vet precis vad han vill, nämligen att säkerställa en fred som konstrueras på ett sätt som Putin är tvungen att ta på allvar. Trumps mineralavtal var i bästa fall ett steg på vägen dit, men det är inte alls säkert.

”Du har inga kort!” dånade Trump.

”Jag spelar inte kort”, svarade Zelenskyj. 

Kanske var det snarare så att han inte vill spela bort de sista han har.

– Fördelen med mötet är att han nu har helhjärtat stöd från Europa, säger Oscar Jonsson, doktor i rysk krigföring vid Försvarshögskolan i Stockholm. Samtidigt hänger frågan om försvarsgarantier fortfarande i luften. Men det hade den gjort i alla fall.

I Ukraina slöt även oppositionen upp bakom sin president.

Några dagar senare frös Trump USA:s militära stöd till Ukraina, temporärt. Det var i skrivande stund oklart vad det betydde rent konkret. En mätning samma dag visade att över 60 procent av amerikanerna alltjämt sympatiserar med Ukraina, men bara 4 procent med Ryssland.  

– Detta är en ödestimma, i paritet med när den ryska konvojen körde fast utanför Kiev i februari 2022, säger Gustaf Göthberg.

– Men Zelenskyj har fortfarande starkt stöd. Han har uppbackning från Europa. Och han har fortfarande möjligheten att skapa amerikansk opinion.