Statskapitalism på amerikanska

Vi trodde länge att Kina skulle bli som USA. Nu verkar det snarare som att USA håller på att bli som Kina. Det är det stora samtalsämnet bland amerikanska ekonomer och journalister just nu. I början av augusti skrev ekonomikommentatorn Greg Ip i Wall Street Journal att USA utvecklar en ”statskapitalism med amerikanska kännetecken”. Det påminner, menade han, om socialism med kinesiska förtecken.

Debatten eskalerade snabbt. I The Atlantic konstaterade en skribent att frågan inte längre är huruvida socialismen kan göra intåg i USA, utan om den får vänster eller högerförtecken. Strax därefter frågade en New York Timesjournalist mig om Donald Trump håller på att byta ut Ronald Reagan mot Mao Zedong.

Donald Trump har länge underminerat den fria marknaden. En av få röda trådar i hans politiska engagemang är motståndet mot frihandel. Han vill också pressa centralbanken att tillgodose hans egna preferenser, personligen styra vart investeringar ska gå och – likt Xi Jinping – avsätta statistiker vars siffror inte är tillräckligt upplyftande.

Det är alltså inget nytt. Men som Karl Marx förklarade ackumuleras kvantitativa förändringar tills de övergår i en kvalitativ förändring. Särskilt nu, när Donald Trump återupplivar en marxistisk klassiker: statligt ägande av produktionsmedlen.

Den amerikanska staten har på kort tid tagit en 15-procentig andel av MP Materials. Den har tvingat till sig en gyllene aktie i US Steel, vilket ger makt över bolagets investeringar, löner och prissättning. Nvidia har pressats att ge bort 15 procent av sina intäkter från Kina som villkor för att få återuppta försäljningen av AI-chip dit. Och nu förstatligas 10 procent av chiptillverkaren Intel – ett förslag som först lanserades av den socialistiske senatorn Bernie Sanders.

Administrationen har signalerat att detta bara är de första stegen på den långa marschen mot statsägande. Donald Trump har talat om att han gärna skulle vilja förvärva Tiktok. Handelsminister Edward Lutnick nämner försvarsindustrin. Och rådgivaren Kevin Hassett funderar på en investeringsfond som samlar ihop allehanda statligt ägande.

Hur ska man tolka detta? Är USA på väg mot en mer kinesisk modell? Även om det av säkerhetsskäl kan finnas anledning att inventera leveranskedjor är det ett märkligt läge att imitera Kinas ekonomiska modell just när den själv visar sina begränsningar: subventionerad överproduktion och bristande dynamik.

Men jag tror att Kina är fel modell för att förstå Donald Trumps agerande. Om det handlade om en strategi för kontroll och beredskap, varför skulle då administrationen ignorera säkerhetsrisker med Nvidias Kinaexport, bara för att de själva får en del av kakan? Varför införa tullar mot allierade som Kanada, Europa, Indien och Vietnam, just när en enad front mot Kina behövs? Och varför kasta lystna blickar mot Tiktok, som väl inte kan anses tillhöra ekonomins kommandohöjder?

Motivationen verkar snarare handla om att göra bra affärer och belöna lojala vänner än några långsiktiga överväganden. Den enkla sanningen är att Trumpadministrationen inte har vare sig det strategiska tänkandet eller tålamodet som krävs för att imitera Kina. Häromdagen anklagade presidenten Intelchefen för att gå Kinas ärenden. Sedan träffade han honom, tjusades – och beslutade att bli affärspartner. Det är mindre femårsplan än Tiktokhjärna.

Magahögern står varken för marknadsekonomi eller planekonomi, utan för en blandekonomi, där stat och näringsliv blandar ihop sina roller. På det viset känns det mindre som att USA efterliknar Kina och mer som att imitera en klassisk latinamerikansk bananrepublik, där ledaren blandar ihop privatekonomin med samhällsekonomin och leker affär med skattebetalarnas pengar. Som Donald Trump själv sammanfattat sin ekonomiska filosofi: ”Jag äger varuhuset och jag sätter priserna.”

En likhet mellan bananrepubliken och kinesisk statskapitalism är att privata företag förväntas ta politiska hänsyn snarare än ekonomiska. Ett bolags överlevnad kan ibland kräva rationaliseringar, men en administration som profilerar sig på fabriksnostalgi kan blockera det. Intels framtid kan hänga på att separera design och produktion av mikrochips, men Donald Trump verkar motsätta sig det.

Om ett statligt stött bolag tappar konkurrenskraft, vilket ofta sker, träder politiker ofta in med hjälp. Det kan handla om bidrag eller tullförmåner, eller genom att pressa andra företag att samarbeta, även om det finns bättre alternativ. Ekonomen Milton Friedman konstaterade att privata företag som misslyckas läggs ned. Statliga företag som misslyckas brukar däremot utvidgas. Detta riskerar att skada hela den amerikanska ekonomins dynamik.

En annan likhet mellan statskapitalism och bananrepublik är beroendet av den store rorsmannens välvilja. Det är anmärkningsvärt hur snabbt amerikanska företagsledare tystnat i sin kritik mot en politik de egentligen avskyr, men det är en rationell kalkyl. De vet att deras chanser att få igenom exempelvis förvärv eller undantag från tullar hänger på om de lyckas charma Donald Trump personligen.

Det är därför företagsledare nu förnedrar sig genom att låta som nyförälskade tonåringar när de talar med presidenten. Apples Tim Cook visar sin vördnad genom att ge honom en glasskulptur på en sockel av 24 karats guld. Samtal om administrationen som inte sker i det fördolda låter numera som maoismens klämkäcka slogan: ”Fria diskussioner om den utmärkta situationen.”

Det här är emellertid varken Mao Zedong eller Ronald Reagan, som trots sina skillnader båda var män av principer. Det här är snarare en påhittig dealmaker som tror sig ha snabba, enkla lösningar på alla ekonomiska problem.

Själv kan jag inte sluta tänka på historien om mannen som kommer till anställningsintervjun:

”Du skriver här att du är väldigt snabb på att räkna. Vad är 17 gånger 19?”

”63” ”63? Det är ju inte i närheten!”

”Nä, men det var snabbt.”