Strage om 30 år med Kent

1994

Åker bil med skivbolaget Sonet till Oslo där brittiska Mute Records har fest. Sonets pr-kille Martin Roos berättar att han kommer från Eskilstuna och spelar gitarr i ett band som gör rock på svenska. Martin Sköld, som jobbar med The Cardigans på Stockholm Records, är basist. Kent tycks vara ett hobbyprojekt för skivbolagsanställda. När vi tar en paus på en rastplats längs E18:n lyckas jag låsa in nycklarna i bilen. Vi får vänta en timme på låssmeden. "Kul att ni har ett band", säger jag för att lätta upp stämningen och tänker att Kent får jobba hårt om de ska bli lika bra som depprockarna Yvonne, som också kommer från Eskilstuna.

1995

Kent släpper sitt debutalbum och gör en bejublad spelning på Lollipopfestivalen i Tullinge. Jag ringer upp sångaren Jocke Berg som svarar på en enkät. Temat är ekonomi och rubriken lyder "Porträtt av artisten som konsument". Jocke berättar att han en gång impulsköpte en Rickenbacker-gitarr för 12 000 kr på avbetalning ("Jag fick göra upp en jättesur avbetalningsplan som sträckte sig över ett och ett halv år"). På frågan "Kan rock'n'roll köpas för pengar?" svarar han nej. På frågan vilken konsert han helst velat uppleva svarar han David Bowies sista spelning som Ziggy Stardust 1973. När Andres Lokko, chefredaktör på tidningen Pop där jag jobbar, ska intervjua Bowie i Los Angeles lämnar Jocke – via sin flickvän Tanja – "Low"- och "Heroes"-cd-omslagen till Andres för att få dem signerade. Hon glömmer nämna att det är Jockes skivor och Andres får Bowie att skriva "To Tanja" på båda två.

1996

Kent blir så hyllade att de börjar få svårt att upprätthålla sin image som outsiders. Tidningen Pop skriver att Kents andra album "Verkligen" överträffar Jakob Hellmans "...och stora havet" och Ebba Gröns "We're only in it for the drugs". Jag gillar också Kent – särskilt deras första jättehit, den subtila oralsexskildringen "Kräm (Så nära får ingen gå)" – men det kaotiska Broder Daniel är bandet som jag tror och hoppas ska erövra världen. 

1997

Bonnier Tidskrifter, som köpt tidningen Pop, har julfest. VD:n Jonas Bonnier rockar loss med en gitarr och jag applåderar för att få behålla jobbet. Ulrika Knutsson och ett par andra journalister sjunger sin egen version av "Om du var här" som plötsligt handlar om att jobba på Månadsjournalen. Jag inser att Kent har blivit folkliga.

1998

Tidningen Pop slutar tvärt att skriva om Kent. I stället klistras deras ansikten på rotfrukter som fotograferas tillsammans med musiker från obskyra indieband i artikelserien "Kentpotatisarna". Gitarristen Harri Mänty, som ersatt Martin Roos, kallas "den där nya finnen som vi aldrig lär oss namnet på". Jag deltar i mobbningen och skäms eftersom jag egentligen tycker att "Isola" utklassar de två första skivorna. 

1999

"De kickar man eventuellt kan få av alkohol är ingen självförtroendehöjare, vilket det kan vara om man lyckas i sitt jobb", säger Martin Sköld när Kent intervjuas i SVT:s ungdomsprogram "Bullen". "Det är kickar som varar och ger resultat, vilket inte en praktfylla gör", tillägger Jocke Berg. Och Kent lyckas med allt förutom att slå i fler länder än Sverige, Finland, Norge och Danmark. Själv blir jag dumpad, super ner mig och lyssnar uteslutande på misogyn gangsterrap. Sedan blir jag kär och börjar lyssna på Kent igen eftersom hon gillar den discofierade "Musik non stop". 

2000

Ser Kent på Kalasturnén i Malmö. Spelar luftgitarr till "Revolt III" och "En himmelsk drog". Förvånas över hur många låtar jag kan utantill, trots att jag inte betraktar mig som ett fan. Träffar Ola Salo från The Ark som snart ska ge ut sin första skiva. Om Jocke Berg gjort det diffusa till en konstart i sina texter är Ola Salo desto tydligare: "Fredrik! Vi har en låt som heter 'Let your body decide'. Den handlar om att man ska låta kroppen bestämma. Och vi har en annan låt som heter 'It takes a fool to remain sane'. Den handlar om att man ibland måste vara galen för att behålla förståndet." Efterfesten med Christian Falk är både diffus och galen. 

2001

Dokumentären "Så nära får ingen gå – ett år med Kent" visas i SVT. En scen blir omedelbart en klassiker: trummisen Markus Mustonen som släpar sig ur sängen och suckar "bara jobb och slit, aldrig någon fritid, jävla revelj varje morgon" samtidigt som väckarklockan visar 14:39. 

2002

Kent cementerar sin status som Sveriges största band med "Vapen och ammunition", deras mest framgångsrika album. De når publiken som bara köper en skiva om året. Samtidigt förlorar de vissa gamla fans som är rädda att Kent ska förvandlas till Gyllene Tider. Jag gillar allt på "Vapen och ammunition", förutom den sömniga Jojje Wadenius-balladen "Sverige". I maj ser jag Kents turnépremiär på Vega i Köpenhamn. Ett gäng gräsrökande skejtare i Enghaveparken hjälper lämmeltåget av fans att hitta till konserten, men kan inte låta bli att ropa "jävla svenskar" efter dem.

2003

"Ja, jag vill leva, jag vill dö i norden", skrålar drängfulla Kent-fans utanför Stockholms stadion. "Men dö då för fan", tänker jag som blir besviken på nationaldagskonserten då publiken uppmanats att klä sig i vitt. Det känns mer som en vanlig dag på jobbet för Kent än som det enorma arenaspektakel jag längtat efter. Det enda riktigt kreativa är valet av förband: Bruno K Öijer som skrämmer slag på 33 000 personer med sin undergångspoesi.

2004

The Killers från Las Vegas blir årets rocksensation. De är allvarliga unga män i smala, svarta kostymer och gör lika hittig som deppig musik, inspirerad av Radiohead, U2 och David Bowie. Kent-liknande band som Interpol, Kasabian, Editors och My Chemical Romance har också betydande internationella framgångar i mitten av nollnolltalet. Vad skulle ha hänt om Kent lanserats i USA 2004 i stället för 1999 (året då amerikansk rock dominerades av debil grobianmetal som Limp Bizkit)? Kanske hade de blivit ett nytt U2. Kanske hade de i alla fall sluppit de fördomar som Alexander Bard en gång påstod att de utsatts för: "Har du hört om när Kent kom till USA och försökte slå med sin engelska platta? De blev intervjuade på MTV och satt med benen i kors som svenska män alltid gör. I USA signalerar det screaming faggots."

2005

Till skillnad från sina förebilder The Cure, U2 och Depeche Mode ska Kent spela in sina mästerverk efter att de upptäckts av den breda publiken. Jag begriper inte det utan skriver en tillkämpat kritisk DN-recension av det fulländade albumet "Du och jag döden". Långt ifrån en sågning, definitivt fyra av fem (DN har ännu inte infört betyg), men likväl en småsur och dumsnobbig text som antyder att Kent har sin storhetstid bakom sig. I själva verket har den precis börjat. 

2006

Kents enda Sverigespelning det här året blir historisk eftersom den sågas i båda kvällstidningarna av recensenter som brukar dyrka gruppen. "Berg glömmer ofta bort diverse textrader medan resten av bandet har stora problem med tempo och intensitet", skriver Markus Larsson i Aftonbladet. "Som vi väntat på den här konserten. Sweet Jesus, så besvikna vi blev", skriver Anders Nunstedt i Expressen. Bandet själva säger att konserten var bra och att kritikerna bara störde sig på att de landade på Hultsfredsfestivalen i en helikopter. 

2007

"Kent ser mobiltelefonen som en viktig bärare av musik och vi har haft en nära dialog under framtagandet av Kents version av W910", säger marknadschefen på Sony Ericsson när W910 Kent Edition lanseras. Mobilen inkluderar unika bakgrundsbilder och ringsignaler samt direktlänkar till mobil.kent.nu och en WAP-portal (2007 står WAP för Wireless Application Protocol, inte Wet Ass Pussy, och är en teknik som gör det möjligt att ansluta till internet via mobilen). Trots att var hundrade W910 Kent Edition är signerad av hela bandet klagar vissa fans på att idolerna har blivit för kommersiella. Jag ignorerar debatten. Jag är upptagen med att lyssna på den elektroniskt pulserande och gotiskt gnistrande skivan "Tillbaka till samtiden" där Kents förvandlas till det bästa svenska synthbandet någonsin (en position som de behåller i exakt ett år fram tills att Kite bildas).

2008

Kan inte sluta lyssna på "Tillbaka till samtiden". "Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmstorg", sjunger Jocke Berg i den storvulna balladen "Columbus". "Det känns som när jag kom hit way back i 93". Jag kom till Stockholm way back i 92, jag bor nära Kungsholmstorg och jag inbillar mig – för första gången av många – att en Kent-låt handlar om mig.

2009

Den 20:e oktober blir jag pappa. Vår dotters namn är inspirerat av Bianca Jagger, men jag säger att det är en referens till den indieösiga "Bianca" på "Isola" efter att ha hört albumet som Kent ger ut den 6:e november. "Röd" är rent objektivt – enligt alla måttstockar som finns för poetisk, estetisk och musikalisk kvalitet – den bästa svenska skiva som någonsin gjorts. Efter 15 år är jag plötsligt ett Kent-fan.

2010

Kents turnépremiär på Annexet inleds med projektioner av bleka barn som hasar mot kameran, spastiskt flimmer och technorökaren "Taxmannen". Bandet spelar framför en biomekanisk ormgrop av svarta kablar, flankeras av enorma plexiglastaggar, och allt är så sci-fi-dystopiskt och "Blade runner"-ballt att det känns som om 2000-talet äntligen har börjat.

2011

Från "Röd" till rödtjut. I Toscana skördas druvorna som följande år börjar säljas som tre olika viner i kollektionen Kent Edizione, framtagen av bandet i samarbete med vinhuset Tua Rita. Organisationen Munskänkarna beskriver senare den vita Kent II Edizione Bianco som "något brådmogen doft av gul frukt, lagom åldrad disktrasa med örtiga/blommiga inslag".

2012

"De gav mig Seconal, Nembutal, Veronal och Klorpromazin när jag bad om ett glas vin", sjunger Jocke Berg i "Färger på natten", min favorit på nya albumet "Jag är inte rädd för mörkret". Min vän George – som länge avskydde indierock men blev ett fan när Kent nämnde hans bil BMW Z3 på "Vapen och ammunition" – fyller 40. Vi skålar i Kent Edizione och ser bandet göra en förhållandevis intim spelning på Cirkus. De kommer av sig i introt till avslutningseposet "Mannen i den vita hatten (16 år senare)". "Det är bra om man hör hi-haten om man ska spela till den", suckar Jocke Berg och gruskornet i det väloljade maskineriet förstärker charmen, lite som när Kraftwerk fick strömavbrott i "Autobahn" och Ralf Hütter sa "out of petrol".

2013

Skriver ett reportage om houseduon Rebecca & Fiona för tidningen Café. Fiona Fitzpatrick berättar att hon som tonåring spelade i det feministiska punkbandet Piss & Me: "Vi ville låta hårda. Samtidigt var vi helt besatta av Kent så det slutade alltid med att vi spelade '747'. Vi fick tag på Jocke Bergs nummer och ringde honom på nätterna. Stod utanför hans port på Rörstrandsgatan och skrek. Det var skönt när 'Vapen och ammunition' kom. När vi fattade att den var dålig kunde vi äntligen satsa på vår egen musik. Nu pirrar det inte ens när Adrian (Lux, hennes dåvarande pojkvän) gör en låt ihop med Jocke." 

2014

Kent fixar festivalen Kentfest på Gärdet. Bland annat spelar Tove Lo, Nina Persson, Beatrice Eli, José Gonzales band Junip och rapparen Elliphant som gör slarvsylta av konkurrenterna med sina blytunga klubbhybrider. Kent har just släppt sitt bästa album från tiotalet, "Tigerdrottningen", men ger ett lite avmätt intryck. Till Gärdet kommer 25 000 personer men när Kentfest arrangerades på Ullevi två veckor tidigare kom bara 15 000 till den nedskalade arenan (dit Håkan Hellström samma sommar lockar över 69 000). Två år senare avslöjas i SVT-dokumentären "Vi är inte längre där: sista åren med Kent" att bandet vid den här tidpunkten redan har bestämt sig för att lägga av.

2015

Dj:ar med författaren Per Hagman på Folk i Göteborg. Vi har inte setts på flera år så jag passar på att få hans nittiotalsroman "När oskulder kysser" signerad. Den handlar om Syrsa, hobbydragqueen och aspirerande rockstjärna i gruppen Deneuve som blir utkonkurrerad av en ny hype: "Sven var den här höstens mest uppskrivna band. De hade kommit från ingenstans och släppt singeln 'Allvarligt' och just att de sjöng på svenska ansågs vara en sensation, eftersom inga svenska band gjort det på flera år. Dessutom kom de från en utpräglad arbetarstad, vilket också var oerhört rätt det här året. Syrsa avskydde dem förstås av hela sitt hjärta." I Göteborg spelar jag "Skogarna" från "Tigerdrottningen", som Per Hagman borde älska eftersom den refererar restaurangen dit han i flera år fick sin post eftersänd: "Karlbergsvägen glänser i regnet som baren på Tranan."

2016

Kent tar farväl med en 28 konserter lång turné. Jag ser första, näst sista och sista spelningen. Min sorg över att de lägger av är mindre än min irritation över alla surkart som slentriansågar Kent för att de är populära. "Vilka svenska arenaartister ska vi gå och se nu då?" frågar jag i DN. "Berätta det alla ni som klagat på att Kents avsked får för mycket uppmärksamhet. Ska vi dansa samba med Håkan Hellström? Leka Lundell med Lasse Winnerbäck? Göra stekarveven till någon outhärdlig house-dj? Låtsas att Zara Larssons Rihanna-plagiat är intressanta eftersom hon har fina värderingar?"

Finalen "Den sista sången", som jag tidigare tyckt varit tafatt, blir lågmält vacker på Tele2 Arena. Desto mer extatisk är efterfesten på Debaser Medis då min kompis Klick-Greta och jag dj:ar och det blir allsång till alla klassiker som Kent glömde spela. Klick-Greta har fått sitt namn av att hon brukar bjuda mig på klickbara Camel Activate – mentolcigaretter som vi snart kommer att sakna lika mycket som Kent.

2017

Exakt ett år efter sista konserten dj:ar jag på en Kent-avskedsfest på Lokomotivet i Eskilstuna. Jag har tryckt en t-shirt med kommunens vapensköld, klätt mig i vitt och kladdat på dödskallesmink. Jag noterar, med viss förvåning, att det funkar fint att bara spela Kent en hel kväll: först indiegnissliga albumspår och b-sidor, sedan ett elektroniskt discofyrverkeri och sist de stora arenahitsen. I logen träffar jag två tjejer med "747" tatuerat under sina öron.

2018

Kent-abstinensen blir lättare att leva med när jag upptäcker Junior Brielle, den unga brödraduon från Brunflo. De skriver så kentiga texter, och producerar en så elegant electroindie, att det känns både förföriskt och sorgligt – ungefär som att bli ihop med en yngre och sötare version av en partner som dumpat en och mitt i sexet sakna exet.  

2019

Dj:ar på en Kent-hyllningsfest på Bellmans salonger i Göteborg. För att bjuda på lite show mixar jag in kulsprutesmatter i låten "Palace & Main", direkt efter raden "jag sköt en dj sent igår, blodet stänkte blev en Pollock i hans bås". Under min vita t-shirt har jag tejpat fast en ballong, fylld med teaterblod, som jag planerar att sticka hål på. Men nålen lyckas inte genomborra gummit så jag tvingas improvisera med första bästa föremål: en skruvmejsel som jag hugger i magen på mig själv. Nu går både ballongen och jag sönder. "Pappa, du har ett konstigt jobb", säger Bianca när jag visar såret. 

2020

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross identifierade fem emotionella stadier i ett sorgearbete: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Som Kent-fan befinner jag mig i den näst sista. Men att jag inte mår något vidare beror förmodligen mest på pandemin och på att en 20 år lång relation just spruckit. Bilderna från intensivvårdsavdelningar får mig att tänka på raden om att kasta pil i kuvösen ur "Mannen i den vita hatten (16 år senare)". Jag längtar efter spelningar, ser gamla klipp med Kent på Youtube och tänker att det är egendomligt att de – till skillnad från sina arenarockande idoler The Cure, U2 och Depeche Mode – aldrig gav ut en officiell konsertfilm eller ens ett livealbum.

2021

Picknick på en filt i Vasaparken. Hallon. Macarons. Champagne. Kent i min portabla Marshall-högtalare. Mousserande kyssar och en "elektrisk chock genom skelettet", som Jocke Berg sjunger i "Varje gång du möter min blick". Jag är så förälskad att jag börjar lyssna på grunge (hennes favoritgenre) men vi möts i vår kärlek till "Röd". Hon håller med om att "Sjukhus" är den bästa Kent-låten – jämte flygkraschballaden "747" som hon senare envisas med att sjunga varje gång vi sitter på ett plan. 

2022

På turnépremiären i Linköping 2016 blev jag intervjuad av en tv-reporter. Hon frågade om jag trodde att Kent någonsin skulle återförenas. "Det är lika osannolikt som att Abba skulle göra det", svarade jag. Nu har det gått lite mer än fem år sedan sista spelningen och Abba har släppt sitt första album på 40 år. En Kent-återförening känns inte längre otänkbar. 

2023

Förvandlas oväntat till Lars Winnerbäck-fan, 30 år efter att jag såg honom spela med trallpunkarna Snoddas i Linköping. Hans vackra album "Neutronstjärnan" är producerat av Jocke Berg och Martin Sköld. Det låter mer Kent än Jockes soloalbum "Jag fortsätter glömma". När Winnerbäck spelar i Globen dyker Jocke upp på scen för att köra i "Vår tid". Sedan sjunger de Kents "Sverige" ihop. Något lika oväntat sker på Tiktok där så kallade grischare (unga killar med dyra kläder och stekig Stureplansstil) börjar göra videor där de mimar till Kent-låten "Pärlor". 

2024

SVT:s musikprogram "PSL" meddelar att en viktig Kent-nyhet kommer kl 7:47 den 6:e juni. Fansen blir alldeles till sig. Ska bandet äntligen släppa konsertfilmen från spelningen på nationaldagen 2003? Eller ska de till och med återförenas? Nej, Kent är tillbaka... som promenad. Man kan ladda ner en app och sedan knalla runt i Eskilstuna och titta på fritidsgårdarna och replokalerna där de tog sina första steg. Trots Martin Skölds behagliga berättarröst blir det ett antiklimax utan like. Jag ger upp tanken på en Kent-comeback och chockas svårt på morgonen den 18:e oktober när jag ser videon med rubriken "Återvändare". Spöken svävar mot Tele2 Arena och sedan står det: "For three nights a ghost will come alive." Varför skriver de på engelska? Ska de göra ett nytt försök att erövra världen? Nej, Kent säger i ett pressmeddelande att detta bara är en kort renässans: ”Vi kommer inte att spela in ny musik och vi kommer inte att turnera, men det vore oerhört kul att få se er en gång till."

Vissa hardcorefans, som just blivit klara med sorgearbetet, reagerar med irritation. Men den yngre publiken jublar. Och enligt Spotify är 24% av de som lyssnat på Kent under den senaste månaden mellan 18 och 27 år. Många av dem har aldrig fått se bandet live. 

"Ska vi gå, pappa?" frågar min 15-åriga Bianca som lyssnat en del på Kent sedan hon blev kär i en grischkille.

"OM vi ska", säger jag.

På nätet klagar folk på att Kent är sellouts. Jag kunde inte bry mig mindre. Håll käften och ta mina pengar, som det brukar heta i sociala medier. Eller som det heter i "Gigi", en låt som beskriver en transaktion åt andra hållet: "Lägg ditt liv i min hand. Sälj din själ till ett band."