Sverige inte rustade för kris: ”Jättekort om tid”

Det är senvinter och stora delar av Sverige är fortfarande snötäckta. Ett land i Sveriges närområde destabiliseras på ett oväntat sätt när en historisk konflikt plötsligt fått nytt liv. Så börjar ett scenario från Försvarets forskningsinstitut, FOI, och även om det inte sägs rakt ut råder ingen tvekan om vem aggressorn är: Ryssland har startat krig mot ett annat Natoland i Östersjöregionen. Som granne och allierad dras Sverige snabbt in.

Scenariot fortsätter med att cyberattacker slår ut svenska el- och värmeproduktionsanläggningar samt teleoperatörer. Kort därefter har Ryssland stora styrkor på marken som tagit kontroll över viktiga hamnar och flygplatser. Importen av nödvändiga varor, liksom exporten från Sverige, stannar i det närmaste av helt.

Att Sverige kan hamna i krig har blivit ett inslag i det offentliga samtalet. Enligt en analys från den danska underrättelsetjänsten kan Ryssland vara redo att attackera ett europeiskt Natoland inom tre år efter ett vapenstillestånd i Ukraina – och ett fullskaligt regionalt krig kan inledas inom fem. Den svenske överbefälhavaren varnade nyligen i SVT för att det, om Ryssland vill, är mer sannolikt att vänta sig att ett sådant angrepp sker förr snarare än senare, medan Sverige och Europa fortfarande yrvaket försöker rusta sitt försvar.

– Det är så snart att det finns inte. Det är jättekort om tid, säger Pär Malmberg, forskare i samhällsresiliens på Handelshögskolan i Stockholm, som nyligen överlämnat en statlig utredning om näringslivets beredskap.

– Det betyder inte att jag tror att Ryssland kommer att anfalla oss eller Nato. Men jag tror att det finns en risk. Ryssland kan ha både förmåga och vilja att göra det här om två eller tre år. Och vi är inte tillräckligt förberedda i dag, fortsätter han.

Sverige måste kunna agera även om vi inte blir direkt attackerade. Vårt medlemskap i Nato innebär att vi är skyldiga att bidra till alliansens försvar – även om det är Litauen, Finland eller Norge som angrips.

– För att Nato ska kunna fungera på den norra flanken måste Sverige kunna användas som ett bas- och uppmarschområde. Vi måste kunna försörja upp till 300 000 man, säger Pär Malmberg.

Och det är inte bara de militära strukturerna som måste fungera. För att hålla befolkningen vid liv, säkra samhällsfunktionerna och stödja det militära försvaret måste elnät, vägar och inte minst matproduktionen fortsätta fungera. I dag importerar Sverige omkring hälften av all mat vi konsumerar. Flera försvarsanalyser pekar ut utrikeshandeln som avgörande i ett krigsläge.

Risken att vi helt förlorar handelsförbindelser med omvärlden är inte överhängande, men kraftiga störningar kan uppstå. Men om Sverige ändå skulle bli helt avskuret är den inhemska produktionen trots allt stor nog för att täcka befolkningens kaloribehov, enligt Oskar Qvarfort, beredskapshandläggare på Livsmedelsverket.

– Den inhemska produktionen är nog större än vad många tror. På kort sikt skulle det märkas, men det vore inte ödesdigert, säger han.

Vi skulle däremot behöva ändra våra matvanor, enligt Jenny Asplund, projektledare inom försörjningsberedskap på Kungliga Skogs- och lantbruksakademien, KSLA.

– Vi skulle komma ganska långt med den spannmålsproduktion vi har, och även mjölk och kött. Det blir ingen avokadomacka – men kanske lite mer gröt i stället, säger hon.

Men trots att det finns tillräcklig potential i det svenska lantbruket finns flera svaga punkter. Sverige saknar egen tillgång till centrala insatsvaror såsom konstgödsel, lut, jäst och drivmedel, framför allt diesel.

Om importen av viktiga insatsvaror för livsmedelsindustrin begränsas kan svenska producenter inte hålla i gång som vanligt. Då kan ransonering bli aktuellt. Ekonomiprofessorn Tommy Andersson samarbetar med Livsmedelsverket för att med hjälp av algoritmer optimera vilka industrier som ska få tillgång till de insatsvaror som trots allt når Sverige.

– Det handlar om att ta reda på vilka industrier som bör prioriteras om det värsta skulle hända. Överordnat är förstås att kunna tillhandahålla så mycket kalorier som möjligt till den svenska befolkningen, säger han.

Om Sverige skulle omringas av en fiende och leveranskedjorna bryts måste vi förlita oss på inhemsk produktion – och den räcker inte, varnar Tommy Andersson.

– Då kan vissa fabriker vara betydligt mer lämpliga att hålla i gång än andra. Det gäller att tänka smart: Var får vi ut flest kalorier givet de resurser vi har?

Vissa föreslår att Sverige borde återinföra stora beredskapslager med livsmedel. Men det räcker bara en viss tid – efter ett tag sinar även dessa, menar han.

– Det är ingen hållbar strategi i en långvarig kris att enbart ha lager. Man måste kunna förlita sig på en fungerande inhemsk produktion.

Per Eriksson, lantbrukare utanför Borlänge, har drygt 100 mjölkkor på gården och foder så det skulle räcka ett bra tag. Men bränslet är en flaskhals:

– Vi är väldigt beroende av diesel. Ingenting funkar utan den. Jag vet hur mycket foder jag kan lagra, har jag bara bränsle klarar vi oss i ett år, säger han medan han kör ut gräs till korna.

Han efterlyser ett statligt eller regionalt beredskapslager så lantbrukare kan hålla produktionen i gång om kriget skulle komma.

– Att försörja svenska folket med mat, det måste vara prio ett. Har vi inte mat då stupar alltihop och då blir det nog inbördeskrig i stället, säger han och skrattar.

Jenny Asplund på KSLA delar hans oro. Enligt henne är livsmedelssektorn inte tillräckligt förberedd för att kunna hantera en kris av den här magnituden:

– Min känsla är att man kommer bli lite tagen på sängen. Det blir nog rätt stökigt i början, men efter hand tror jag att vi anpassar oss – precis som under pandemin, säger hon.

Det pågår visserligen många utredningar om hur Sveriges försörjningsberedskap kan stärkas. Men tiden är knapp och takten för långsam, menar hon:

– Utredningarna är enormt välgjorda och har kloka förslag. Men när man bläddrar vidare ska förslagen implementeras 2027 eller 2028. Vågar man vänta till det? En kris kan komma redan i morgon.

Pär Malmberg håller med. Den rapport han just lämnat in är välskriven, men han menar att Sverige redan ligger efter.

– Vi är inte i krig, men inte heller i fred. Vi måste planera för försörjningen av varor och tjänster för kris och krig. Det behöver vi göra nu – och vi ligger redan efter.

Medlemskapet i Nato ställer dessutom helt andra krav i försörjningsansvaret. Sverige måste kunna leverera varor och tjänster inte bara inom landet utan även till allierade.

– Det handlar inte längre bara om Sveriges gränser. Vi måste kunna delta i ett fullskaligt angrepp mot Västeuropa. Och för det måste vi alltså ha en planering, som vi i dagsläget saknar.

I sin utredning föreslår han bland annat att staten ska kunna frångå upphandlingsregelverk och ingå sekretessbelagda avtal med företag som förbinder sig att producera nödvändiga varor till både det civila och militära försvaret. Utöver frivilliga avtal bör staten också kunna kräva dem till samarbete, på samma sätt som totalförsvarsplikten gäller enskilda medborgare:

– Staten kan tvinga alla som bor i Sverige mellan 16 och 70 år att hjälpa till vid krig. Men företag kan i dag avstå utan konsekvenser. Om de inte har lust så slipper de. Vi har inget tvångsmedel.