Niklas Ekdal: Trump tror att han är en tillgång i valkampanjen

För tio år sedan var det inte helt coolt att gnälla om Donald Trump. Marknaden fokuserade på hans skattesänkningar. Hårdkokta politiska tänkare beskrev en visserligen vulgär men gatusmart politiker (”ta honom allvarligt, inte bokstavligt”) som fångade obekväma stämningar i folkdjupet. Donald Trump var framför allt affärsman och tv-stjärna – det gällde bara att förstå strategin bakom underhållningen.

Vi liberala snöflingor såg förstås något annat, typ den fria världens fiende nummer ett. Vad skönt om man hade haft fel. Vilken lättnad om det funnits någon substans bakom tidernas tommast skramlande tunna.

Men nej. En och en halv mandatperiod i Vita huset visar att president nummer 45 och 47 blott har två reflexer: att hämnas för varje upplevd oförrätt hur liten den än är, och att berika sig själv maximalt.

Begreppet korruption har tagits till en ny nivå. Vladimir Putin skrattar hela vägen till sin dagliga briefing, där underhuggarna visserligen ljuger honom full om framgångar i Ukraina, men där nyheterna från USA inte behöver sminkas för att glädja.

Donald Trump har, förhoppningsvis tillfälligt, bekräftat vad Vladimir Putin signalerat i decennier: det finns ingen moral i politiken, bara intressen. Det är samma oligarker, lögner, cynism och hyckleri i väst som i öst.

Det slutgiltiga beviset på att Donald Trump jobbar för Vladimir Putin – av ekonomiskt egenintresse och för att deras värdegrund sammanfaller – kom med lyftandet av sanktioner på rysk diesel. En loska i Mississippi för drivmedelsmarknaden men en våg i Volga för Vladimir Putins krigskassa och politiska prestige.

Vladimir Putin tycks ha övertygat Donald Trump om att höga bränslepriser är Ukrainas fel, när landet slår tillbaka mot ryska anläggningar. Som alla vet beror oljekrisen i stället på Donald Trumps eget misslyckade krig mot Iran, initierat av Benjamin Netanyahu.

Det bästa lackmustestet i denna osköna nya värld är inställningen till lagstyrda, demokratiska strukturer som EU. Donald Trump, Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu hamnar här i lag med europeiska partier på yttersta höger- och vänsterkanterna.

Den amerikanska techbranschen som omfamnat Donald Trump har sina egna skäl att ogilla Europeiska unionen. Regleringar som tämjer den digitala makten är dåliga för affärerna och AI-utopierna.

Även om presidenten och hans brödraskap sent omsider börjar genomskådas, också i djupt konservativa delstater som Texas, Kansas och Iowa, är det inte säkert att Demokraterna tar hem kongressen. Donald Trump har fortfarande rika vänner som bettar hårt på Republikanerna. Den ständige Elon Musk har till exempel donerat runt 3 miljarder kronor, enligt New York Times.

Republikanernas problem är att Donald Trump – likt sin vän Vladimir Putin – lever i en informationsbubbla omgiven av rädda ja-sägare. Han tror på fullt allvar att han är en tillgång i valkampanjen, trots att många besvikna väljare dragit samma slutsats som en annan tidning från Donald Trumps hemstad, The New Yorker:

”Presidenten besitter samma impulskontroll som en bäbis, fast de flesta bäbisar varken har makten eller lusten att trigga kuppförsök, destabilisera Nato, livesända avrättningar eller hota att utplåna en hel civilisation.”

Även om Donald Trump blir en så kallad lame duck efter kongressvalen kan han ställa till mycket skada före pensioneringen. Notan för hans korruption och nihilism är redan grotesk, inte bara för det terroriserade Ukraina.