Niklas Ekdal: Tillbaka till framtiden

Presidenten står inte på valsedeln till kongressen. Få tvivlar dock på att detta handlade om Donald Trump, allra minst han själv. Trots rekordlåga popularitetssiffror har 80-åringen kampanjat hårt för republikanska kandidater – med 30 valmöten runtom i USA senaste månaden – men som väntat hjälpte det mest motståndarna.

Efter en unik epok i amerikansk politik syns ett skifte i riktning mot normalitet. Framför allt gäller det maktdelningen, kongressens länge försummade roll som motvikt till den exekutiva makten. Demokratisk majoritet i representanthuset var redan intecknad. Nu svepte valvinden i samma riktning även för senaten, till och med i Texas.

Man får gå tillbaka till 1950 för att hitta en lika impopulär president som Donald Trump. Då handlade det om Harry Truman, stukad av Koreakriget. Ett krigstrött USA förstod inte varför så många liv och så stora resurser skulle offras i ett land långt borta, i en konflikt med så oklara mål.

Parallellerna till 2026 ger sig själva. Trump har svikit sitt viktigaste vallöfte – sänkta levnadsomkostnader – genom ett krig mot Iran med oklart syfte, som tillsammans med tullar eldat på inflationen.

Konservativa delstater med stor jordbrukssektor har drabbats av skenande priser på diesel och konstgödsel. Delstater nära Kanada har drabbats av handelskrig och retorik som stört gränshandel och leveranskedjor.

Alla amerikaner har märkt av dyrare bensin, mat och sjukvård. Många har reagerat på den öppna korruptionen i Vita huset – en mätning från Fox News placerade till och med denna fråga i topp bland väljarnas prioriteringar. Sammantaget en bild av hur presidentens eget agerande gjort stora grupper besvikna.

I makroperspektiv går amerikansk ekonomi som tåget. Trump har gjort allt för att sälja in framgångssagan om börsen på sina massmöten, men mötts av stumma reaktioner. Vanligt folk kände inte igen sig.

Enligt en beräkning av The Economist har Trumps politik sänkt inkomsten för den fattigaste tiondelen av amerikanerna med 3 procent. Den rikaste tiondelen har gjort motsvarande vinst. Hävstången gick inte att prata bort med negativa kampanjer där demokrater utmålades som kommunister, jihadister eller – värst av allt – veganer.

Plånboksfrågor avgjorde. Det är ett framsteg i sig, om ekonomi prioriteras högre och kulturkrig lägre. Notera till exempel vad vicepresident JD Vance svarade när Newsweek bad honom definiera begreppet socialism:

”Jag vet inte vad ordet står för längre. Jag tror det betyder att man vill ersätta amerikanska arbetare med utländska arbetare, och att pojkar ska tävla med flickor i sport. Det handlar om hat mot infödda medborgare.”

Hundra procent kultur, noll procent klassperspektiv. Mycket talar för att denna approach i amerikansk politik har passerat bäst-före-datum, och att det var därför Republikanerna gick på pumpen.

Den nya generationen demokrater räds förstås inte S-ordet. Partiets kandidater pendlar mellan vänsterpopulism – allt åt alla – och välfärdspolitik motsvarande europeisk socialdemokrati. Avståndet känns hisnande till det 1990-tal när demokraten Bill Clinton kunde säga: ”The era of big government is over.”

Efter nära-döden-upplevelsen i presidentvalet 2024 är partiet tillbaka, men som en ledarlös, spretig rörelse där starka personligheter avgör riktningen framåt. Republikanerna står inför ännu mer uppslitande inre strider om partiets själ, efter den store MAGA-ledaren.

Cirkus Trump fortsätter dock ett tag till. Dels återstår att se om han utmanar valresultaten på delstatsnivå, eller om marginalen är tillräcklig för att göra sådana försök dödfödda. Dels ökar risken att en kringskuren president på hemmaplan tar för sig ännu mer där handlingsutrymme finns kvar: i utrikespolitiken.

Det räcker att säga Iran, Venezuela, Grönland, Kanada, Ukraina. Donald Trump har förändrat USA:s roll och image i världen på ett sätt som saknar motstycke. I Europas huvudstäder förbereder man sig nu på att det kan bli värre.

Även här sluts en cirkel från Harry Truman, presidenten som till stor del skapade den USA-ledda världsordningen efter andra världskriget. Den nya kongressmajoritet som tillträder i januari kan påverka presidentmakten via finansiering, militära befogenheter och höga utnämningar. Minst lika viktigt blir om Trumps partikamrater drar några slutsatser av valresultatet.

Mannen själv kommer inte att ändra sig.