Trumps dilemma om Iran – nu måste han välja

Efter beskedet om vapenvila den 8 april utbröt stor lättnad på finansmarknaderna. Börser rusade och terminsmarknadens olje- och gaskontrakt för framtida leverans rasade. 

Förhoppningen var att vapenvilan skulle leda till en snabb öppning av Hormuzsundet, vilket därmed skulle lindra den energikris som stängningen av sundet skapat på flera håll i världen.

Den fysiska bristen på råvaror var skriande efter mer än en månadslång förlamning i farleden.

Raffinaderier och statliga energiköpare i först och främst Asien – med europeiska motsvarigheter hack i häl – jagade därför fat som skulle ersätta flödet från Persiska viken. Asien är särskilt exponerat för Mellanösterns olja och gas. Köpare tvingades således ut i delar av världsmarknaden där de vanligtvis inte syns till, vilket pressade upp priserna överallt.

I Europa hade fartyg från Persiska viken slutat anlöpa importterminalerna sedan två veckor tillbaka när vapenvilan inleddes. Kontinentens energiimportörer, framför allt av qatarisk LNG – flytande naturgas – fick söka dyrare substitut från andra leverantörer. 

”Största störningen i historien”

Den omedelbara lättnaden efter vapenvilan följdes inte av något genombrott i fredsförhandlingarna. Iran förklarade tidigt sina intentioner att fortsätta hålla greppet om Hormuzsundet. Washington ondgjorde sig i sin tur högljutt över Teherans krav, vilket förstärkte bilden av en osäker process mot normalisering av energiflöden.

Även om viss lättnad sågs via alternativa leverans­vägar i rörledningar bortom Hormuzsundet och tömning av strategiska lager som ersatte delar av underskotten så såg inte proppen ut att lösgöras i närtid. 15 respektive 20 procent av världens olje- och LNG-försörjning var inlåst. Desperationen tilltog därför bland handlare i jakt på snar leverans. Köpare betalade rekordpriser och frågan började ställas om när brist­situationen också skulle börja synas på börs- och räntemarknaden.

”Om det här fortsätter i några dagar till kan mark­naden börja utgå ifrån att sundet är stängt på obestämd tid, vilket inte bara riskerar leda till stigande priser utan till en faktisk kris i Asien”, sade Vita husets tidigare ­energirådgivare, Amos Hochstein, till Financial Times.

Söndagen den 12 april, en knapp vecka efter att vapenvilan utlysts, passerade fortfarande bara enstaka tankfartyg ut ur Persiska viken. En vanlig dag innan kriget var siffran långt över 100.

Störningen hade blivit den största i historien – större än ­energikriserna 1973, 1979 och 2022 tillsammans – enligt Internationella energimyndigheten IEA:s chef Fatih Birol. 

Bristen väntas slå allt tydligare mot Europa i april och maj, enligt IEA-chefen, särskilt via diesel och jetbränsle. 40 procent av försörjningen passerar Hormuzsundet. 

EU har redan uppmanat medlemsländerna att tidigt börja fylla gaslager inför vintern. Där ligger den större risken. En sträng vinter eller en ny störning kan då slå mot både den gasberoende industrin och hushållen på kontinenten, beskrev Deutsche Bank nyligen i en rapport.

För Sverige kommer hotet mind­re i form av fysisk energibrist. Gas utgör en mycket liten del av energimixen och en obetydlig del av oljeimporten kommer från Mellanöstern. Risken är i stället att dras med när Europa krisar, via trögare export, segare inflation och svagare tillväxt när efterfrågan i omvärlden bromsar, skriver Deutsche Bank.

Trumps geopolitik blir inrikespolitik

Ett land som inte på samma sätt som många andra drabbas av fysisk oljebrist är USA. Skifferoljeboomen har ritat om den globala oljekartan, minskat landets importberoende och gjort USA till en stor exportör av både råolja och petroleumprodukter.

USA är dock inte skyddat från energichocken. Även amerikansk olja handlas på en världsmarknad, och när den globala tillgången stramas åt stiger också priserna i USA. Det gynnar oljeproducenter, men belastar samtidigt hushåll genom högre bensin- och dieselpriser. 

Energikrisen väver därigenom ihop den geopolitiska oredan med inrikespolitiken, just i ett läge där kampanjperioden för mellanårsvalet tar fart. En vanlig tolkning av vapenvilan har varit att Donald Trump försöker stänga Irankapitlet för att blidka sina väljare. Majoriteten i kongressens båda kamrar – och presidentens utrymme att agera under de kvarvarande två åren av mandatperioden – står på spel i november.

Bensinpriserna, den mest omedelbart kännbara ekonomiska signalen för amerikanska väljare och därmed en politiskt farlig indikator för den sittande presidenten, har klättrat över 4 dollar per gallon för första gången på fyra år. Opinionsläget följer samma mönster, med nya bottenrekord för Donald Trumps förtroendesiffror under andra mandatperioden. 

Demokraterna har slagläge, framför allt i representanthuset, kongressens underhus. Där står samtliga platser på spel i valet. Aktuella prognoser pekar på att Demokraterna tar majoriteten med god marginal. I senaten, över­huset, går Republikanerna mot fortsatt majoritet när 35 av de 100 platserna står på spel i höst, enligt en prognossammanvägning från obundna 270 to Win, en aggregator för amerikanska opinionsmätningar.

Skyhög försvarsbudget

Redan innan mellanårsvalet finns också avgörande frågor som kan hjälpa eller stjälpa administrationens fortsatta planer på geopolitisk framfart, som hittills under mandatperioden satt spår på Grönland, i Ukraina, Panama­kanalen, Venezuela och Iran.

Det faktum att administrationen har krävt tilläggs­anslag om 200 miljarder dollar för att stärka krigsförmågan och bygga upp vapen- och ammunitionslager som gått åt under Irankriget har tagits som ett tecken på nya geopolitiska upptåg. Detta tilläggsanslag är utöver förslaget om en rekordhög försvarsbudget för 2027, på 1 500 miljarder dollar – en ökning från 2026 med över 40 procent.

Budgetprocessen är alltså i gång och förhören har börjat på lägre nivå. Slutstriden äger sannolikt rum under slutet av sommaren och hösten, innan budgetåret 2027 startar i oktober.

Administrationen kommer här att stöta på stresstest, menar USA-experten Jan Hallenberg, professor emeritus i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

– För att få anslagen så måste ju utrikesministern och försvarsministern komma till kongressen och verkligen förklara vad de håller på med, vad det har kostat i Iran och vad de tänker sig framåt. Det tvingar dem till större tydlighet än tidigare.

Det finns flera inre slitningar i presidentens eget parti, där både krigsmotståndet och skuldmotståndet varit märkbart. Donald Trump gick 2024 till val på att avsluta krig, dra ut USA ur globala konfliktzoner och banta den rekordhöga amerikanska statsskulden.

– Kongressen kommer att kräva en omröstning och då tror jag att ett antal republikaner kommer att gå på Demokraternas linje, säger Jan Hallenberg till EFN. 

Nya fronter – eller gamla

Om förslagen om ökad försvarsbudget talar för att Trumpadministrationen har nya geopolitiska eskapader på agendan är en fråga som hänger i luften. Kongressens sammansättning efter mellanårsvalet blir en viktig faktor för hur stort presidentens manöverutrymme blir. 

Med ett representanthus där Demokraterna har majoriteten kan presidentens utrikespolitik inte stoppas, men försvåras med utredningar och budgetbråk som gör operationer långsammare och mer kostsamma. Om Demokraterna utöver representanthuset också lyckas ta majoriteten i senaten förändras presidentens för­måga att agera mer väsentligt. 

Presidenten har betydande egenmakt i utrikes- och säkerhetspolitik som överbefälhavare, särskilt för snabba militära beslut, diplomati, hot, sanktioner och delar av handelspolitiken. Med hela kongressen under sig kan dock Demokraterna kraftigt fördröja, villkora och skada Donald Trumps geopolitik, skriver Council on Foreign Relations. I en nysläppt analys spår tankesmedjan också att ett krig med Iran som medvetet drar ut på tiden sätter fler republikan- än demokratplatser på spel i både representanthuset och senaten. 

”Iran har inte bråttom”, citerade den till Islamiska revolutionsgardet associerade nyhetsbyrån Tasnim en regimtjänsteman efter att förhandlingarna med USA brutit samman.

Prognos för mellanårsvalet

Grönland och Nato

Nederlag i någon av kamrarna i mellanårsvalet skulle också i princip omöjliggöra för Donald Trump att dra USA ur försvarsalliansen Nato. Däremot kan han fortsätta urholka alliansen via minskade åtaganden, svagare försvarsstöd eller genom att göra amerikanska säkerhetsgarantier mer opålitliga.

Som ett led i detta har Donald Trump redan i samband med Irankriget uttryckt att Grönlandsförhandlingarna ska återupptas, som en förlängning av konflikten med Nato.

– Då är frågan hur långt han är beredd att gå. Jag resonerar att han måste inse att det är i USA:s intresse att ha alla dessa baser i Europa och kunna landa sina plan där för militära operationer, säger Jan Hallenberg.

På längre sikt, bortom Trumpadministrationens tid vid makten, kan det också finnas en längre strategisk förklaring till den enorma ökningen av militärbudgeten, menar Jan Hallenberg. Den stavas Kina, och dess väl aviserade planer på att införliva det demokratiskt självstyrande chipmeckat Taiwan i folkrepubliken. USA:s militära och Silicon Valleys tekniska dominans är beroende av Taiwan för högavancerad tillverkning av chip.

– Jag tror att det finns någonstans konsensus att USA i alla fall måste förhindra detta på något sätt. Donald Trump inser nog det också. Det skulle vara en väldig förlust i så många avseenden för USA om kineserna tog över. Sedan är ju frågan om Peking verkligen vill och kan det. Det är svårare att bedöma, säger Jan Hallenberg.