Värnpliktens dolda pris

Häromdagen kom en medalj i brevlådan. På framsidan Försvarsmaktens logga för ”Veterandagen 2025”. På baksidan en förgylld världskarta med texten ”I rikets tjänst 1948–2000”. Efter tre omgångar i Mellanöstern för länge sedan uppskattar jag förstås gesten. Samtidigt kan man sakna tiden när staten inte brydde sig om krigsveteraner, och regeringschefen kallade försvaret ett ”särintresse”.

Om medaljen delats ut före 2022 hade det stått ”fredens tjänst” snarare än ”rikets”. Skiftet har gått snabbt från blåögd internationalism till krampaktig patriotism.

Paradoxen är att Sverige nu har ett gränsöverskridande ansvar, via Nato, som vi inte kom i närheten av på den gamla globala tiden.

Länge var ju doktrinen att vår frihet skulle försvaras i Afghanistan. Ännu en paradox är att statsministern som symboliserade denna inställning (han med särintresset) var vår mest meriterade stridis på 40 år.

Fredrik Reinfeldt var jägarofficer och kursetta från kadettskolan. Hans sentida kollegor har mera typiska cv:n. En som inte gjort lumpen alls (Magdalena Andersson), två med ordinär tjänstgöring (Ulf Kristersson, Stefan Löfven) och två ”handräckningsvärnpliktiga” (Göran Persson, Carl Bildt) – kasernernas lägsta form av liv.

Allmän värnplikt infördes 1901 och avskaffades 2010. Nu är den tillbaka, här som i flera andra länder. Men hur ekonomiskt är egentligen systemet?

På 90-talet, när kalla kriget tog paus, fortsatte Sverige att träna hundratusentals illa utrustade soldater som inte behövdes. Riksrevisionen slet sitt hår över slöseriet. I dag är det tvärtom, när försvaret skalar upp radikalt men bara en tredjedel klarar mönstringen.

Nationalekonomer har många invändningar mot värnplikt: glappet mellan soldaters potentiella inkomst på marknaden och låga dagsersättning, kostnaden för bortfall i andra delar av ekonomin, ineffektiv matchning mellan människor och arbetsuppgifter, priset för att värnpliktiga skjuter upp annan utbildning och jobb.

Samhällskostnaden blir större än försvarsbudgeten. Men plikttjänst har också dolda fördelar: demokratisk förankring, tekniskt kunnande, ledarskap, nätverk, integration, lumparminnen att dra för barnbarnen.

”Vi sov i mögliga tält för 20 spänn om dagen, fast tjejerna slapp.”

”Intresseklubben noterar.”

Vad gäller värnplikten måste man ge gamla revolutionärer en poäng. ”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans”, som Mao sade. ”Du kanske inte är intresserad av kriget, men kriget är intresserat av dig”, som Trotskij sade.

Respekt för människoliv var inte deras starka sida. Värnpliktens frihetsinskränkning är inget självändamål utom för diktatorer. Här finns förklaringen till Vladimir Putins malplacerade självförtroende. Ryssland har fyra gånger fler invånare än det fria Ukraina, och mer makt att offra dem.

Inför existentiella hot blir allmän mobilisering oundvikligt. I det högteknologiska kriget är dock värnpliktsarméer föga kostnadseffektiva. När Israel kallar in reservister för ännu en apokalyptisk Gazaoffensiv går yrkessoldater i första ledet, och USA tar notan oavsett civilt lidande. Sverige har inte upplevt något sådant på flera hundra år, men om det värsta händer måste vi betala själva. Då är kvalitet viktigare än kvantitet, nostalgi och regionalpolitik.