Verklig fred är lika fjärran som 2022

Trumps senaste idé om ”fred”, i linje med Putins, satte enorm press på Ukraina. Måndagens möte i Vita huset liknade mest en fälla, där Volodymyr Zelenskij skulle tvingas ge upp ockuperad mark och mer än så i utbyte mot vaga säkerhetsgarantier.

Tack vare desperat europeiskt fotarbete blev utfallet bättre. Om inte TACO så åtminstone NEDE. Not Even Donald can ignore Europe.

Det förblir oklart vems sida Trump-administrationen står på i denna konflikt. Trump vill ha Nobels fredspris, det tycks vara huvudsaken för honom. Enligt minsta motståndets lag pressar han därför offret mer än förövaren. Ukraina är dock en självständig nation med en författning som inte tillåter att landet avvecklar sig självt. Att bara skriva över territorium till en aggressiv granne är varken legalt eller strategiskt möjligt.

Förutsättningen för en sådan ”deal” är ukrainsk folkomröstning, där man frivilligt skulle ge upp vad hundra tusen redan dött för att försvara. Vladimir Putin försöker bluffa sig till en bättre position. Ingenting tyder än så länge på att han skulle acceptera Nato-soldater på marken i Ukraina, eller att landet ens i stympad form närmar sig EU.

Trots dagens stora ord är verklig fred lika fjärran som 2022. Medan europeiska ledare flög till Washington fortsatte Rysslands terrorbombning av ukrainska städer och offensiv på marken. Trumps senaste bud, om en trepartskonferens med Putin och Zelenskij utan föregående vapenvila, framstår som surrealistiskt.

Bland alla artigheter som utbyttes runt bordet i Vita huset var detta viktigast: Tysklands och Frankrikes ledare förklarade att vapnen måste tysta innan det finns något att förhandla om.

Efter omständigheterna var det ett briljant drag av Europa att skicka sin starkaste defensiva laguppställning. Keir Starmer som vänt ut och in på sig själv för att rädda Storbritanniens speciella relation med USA. Giorgia Meloni som är på Trumps ideologiska våglängd men ändå överraskat som god europé. Alexander Stubb som fått Trumps öra på golfbanan och förklarat hur Ryssland brukar agera. EU:s tungviktare Merz och Macron som kombinerat tydlighet om Ukraina med viss sympati i Vita huset.

Natos generalsekreterare Mark Rutte har fungerat som Donald Trumps smickrare-in-chief. Frågetecknen inför dagens historiska möte i Washington var den mindre inställsamma EU-basen Ursula von der Leyen, och framför allt huvudpersonen själv: Volodymyr Zelenskij.

Ingen ville ha en repris på förnedringen i Ovala rummet från februari. Den absurda frågan blev nu hur Zelenskij skulle klä sig och svara på utpressning utan att återigen stämplas som ”respektlös” och köras på porten. Han klarade balansgången.

Denna diplomatiska process liknar inget som världen skådat sedan Bysantinska imperiet för tusen år sedan. Framför allt är den asymmetrisk. Ryssland har varit lika tydligt om sina krigsmål som Europa är om sina fredsmål. Samtidigt vet ännu ingen var USA – med den yttersta makten att stoppa dödandet – sätter ner foten.

Dagens stormöte handlade inte bara om Ukrainas framtid utan om Europas relation till USA. Insatserna kunde knappast vara högre, inte minst för Sverige som via Nato-medlemskapet förbundet sig att försvara Baltikum. Ett USA som ställer sig på Putins sida i Ukraina kan inte förväntas hedra Natos försvarsgarantier heller.

Mer än något annat har Donald Trump visat att han satsar på vinnare i den globala geopolitiken. Bombningen av Iran efter Israels militära framgång där var ett tydligt exempel. När det gäller Ukraina blir det Europas ansvar att dra den röda linjen för Ryssland. Tilliten till USA är sargad för lång tid framöver, även om amerikansk utrikespolitik skulle normaliseras.