Vi kan inte ha det så här i svensk ekonomi

Snart är det val i Tyskland och nästa år val i Sverige. Två snarlika länder när det gäller ekonomisk och social struktur, bara i olika skala. Skatternas andel av BNP är drygt 38 procent i Tyskland och drygt 41 i Sverige.

Veckans bottenlösa tragedi i Örebro tvingar oss att tänka efter, inte minst vad gäller ekonomin. Kopplingen ensamhet-radikalisering-våld har blivit akut i många länder, och Sverige är som vanligt inget undantag. Så hur kan vi hålla ihop och göra vårt bästa för att det som hände på Risbergska skolan aldrig ska hända igen?

Ett grovt mått på sammanhållning är just skattetryck. Fungerande samhällen kräver rejäla offentliga utgifter. Dagar som dessa tänker man särskilt på skola, psykiatri och rättsväsende. Där är det läge att satsa ännu mer.

För överskådlig tid ska en växande del av kakan också gå till yttre försvar. Infrastruktur som järnvägar och ren energi måste lyftas med statliga pengar.

Hur man än vänder sig kommer man inte undan ett skatteuttag runt dagens nivå. Samtidigt har Sverige bitter erfarenhet av att nacka gåsen som lägger guldäggen. Åren 1950 till 1990 ökade skattekvoten från 18 till 50 procent av BNP. Välfärdsutbyggnadens glanstid resulterade även i en ekonomisk härdsmälta. 

Ett av världens absolut rikaste länder rasade till mediokert genomsnitt. Utan den nyligen avlidne finansministern Kjell-Olof Feldt (S) och reformvågen efter honom skulle resan söderut ha fortsatt. Vi hade liknat Argentina i stället för Tyskland.

Socialism har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det. Den gamla höger-vänster-konflikten är överspelad. Men även om svensk ekonomi repat sig senaste decennierna har den blivit lite av ett kråkslott. Någonstans måste det offentliga dra in degen, dock inte enligt nuvarande principer om minsta motståndets lag.

För att citera Fröding-dikten ”Äktenskapsfrågan” från 1891:

”Så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t?”

Tänk om några politiker ville säga precis som det är, utan hänsyn till kulturkrigets fixeringar och stora gruppers kortsiktiga intressen. Min möjligen naiva gissning är att sanningen skulle imponera på väljarna.

I dagens läge kommer otroliga 60 procent av de offentliga intäkterna från skatt på arbete och anställning. Rik blir du inte genom att jobba, utan genom att råka bo på rätt ställe, statligt uppmuntrad till maximal skuldsättning. 

Lösningen stavas radikalt sänkta jobbskatter, kompenserade med smartare beskattning av konsumtion och kapital. Men allt som ekonomer gillar sägs ju vara impopulärt i folkdjupet: enhetlig moms, avskaffade ränteavdrag, återinförd fastighetsskatt, marknadshyror, invandring som ökar skattebas och talangpool, kapitalbeskattning som ökar statens intäkter utan att nästa Spotify eller IKEA tvingas utomlands.

Tänk om socialdemokrater och moderater använde sin erfarenhet och pedagogiska talang till att sälja in ett sådant lyft för rättvisa och tillväxt. Förutom stabil finansiering av det gemensamma skyddsnätet kunde det vända den deppiga stämningen.

Inget är viktigare för sammanhållningen i ett land än känslan av fair play. Då kan vi inte ha denna kombination av bingolotto på bostadsmarknaden, sjuk privat skuldsättning, växande klyftor och absurd beskattning av arbete.

Reformera rubbet.

LÄS MER: Tintin visar vägen för Europa
LÄS MER: Pojkrummet är mörkrets nya hjärta
LÄS MER: Väljarnas hämnd på expertisen blir kortvarig