Niklas Ekdal: Wallenberg satsar på Stegra – men detta avgör stålets framtid

”En cyniker är en person som vet priset på allt men värdet på inget.”

Som så ofta när det gäller bevingade ord har Oscar Wilde varit i farten här. Träffsäkerheten i hans citat från 1892 kan diskuteras, men spänningen mellan pris och värde har blivit rykande aktuell.
Se bara på oljan och dess eviga biprodukt, koldioxid. Dramat kring Persiska viken har fått varenda småsparare att snegla på oljemarknadens fluktuationer. Krisen för den fossila ekonomin lär skynda på grön omställning. Frågan är bara om det måste bli storkrig och global recession först.

Priser är objektiva när de sätts på marknaden. Värde är subjektivt, alltså upplevd nytta eller glädje. Pris är vad du betalar, värde vad du får. En tredje parameter är förstås kostnad, till exempel för kommande generationer.
Värdet på olja i marken har med all säkerhet sjunkit efter kriget i Mellanöstern. Inte nog med den gamla vanliga klimatpåverkan – än en gång har geopolitiken visat hur riskabelt detta beroende är. En läxa som världen borde ha lärt sig 1973.

Med priset förhåller det sig som bekant annorlunda. Oljan har blivit mycket dyrare sedan i vintras, men kostar den 90 dollar fatet eller 140? För att addera till förvirringen har priset på den fysiska produkten kopplat loss från prissättningen på finansiella marknader.
Sedan Iran-krigets början 28 februari har många kliat sig i huvudet över denna historiska diskrepans. På den finansiella oljemarknaden finns fortfarande en viss balans mellan köpare och säljare (och barnatro på Donald Trumps prat om en deal som bryter blockaden). På den fysiska marknaden finns däremot långt fler desperata köpare än säljare, vars last sitter fast runt Hormuzsundet.

Oljan är således alldeles för dyr och alldeles för billig samtidigt. Priset ligger under vad som vore motiverat av den geopolitiska verkligheten och externa kostnader (växthuseffekten). Priset ligger dock för högt i förhållande till produktionskapaciteten – om det inte vore för USA:s huvudlösa krig och Irans ekonomiska terrorism.

Medan dystra nyheter strömmade in från stora världen kom ett styrkebesked från Sverige: Wallenbergsfären räddar Stegra i Boden som största investerare i en nyemission på 15 miljarder. Pengarna är en stor sak, de var nödvändiga för att undvika konkurs, men värdet av Wallenbergs kvalitetsstämpel om möjligt ännu större.
Sverige kan stål, till skillnad från avancerad batteritillverkning. Låt oss utgå ifrån att Stegra undviker Northvolts produktionshaveri. Låt oss utgå ifrån att hygienfaktorer som infrastruktur och eltillgång går att lösa, med statens konstruktiva bistånd. Vad avgör då det fossilfria stålets framtid?

Frågan är politisk så in i Norden, och hänger återigen på balansen mellan pris och värde. Lönsamheten beror på om det fossila stålet – en av världens värsta klimatbovar – får bära sina sanna kostnader framöver. För att det ska bli verklighet måste en stålindustri med kronisk överkapacitet fasas in i EU:s utsläppsrättssystem, och storkonsumenter som fordonsindustrin hosta upp premiumpris för klimatsmart insatsvara. Importen av subventionerat fulstål från Kina måste strypas vid källan med tullkvoter.
Cyniker behövs alltid som slavar på triumfvagnen, men de som håller tummarna för verkligt värde brukar få rätt i långa loppet. Och har roligare under tiden.