Adel, våld och vhs-kassetter – Tone Schunnesson släpper ny roman

Senast Tone Schunnesson blev intervjuad av Finansmagasinet pratade hon om kryptovalutor. Förra våren lanserade hon och hennes poddpartner Karin Pettersson ett eget memecoin: $bambino.

– Det var en besatthet jag hade i ett par månader, säger hon ett år senare.

Riktigt hur det har gått för podcasten Café Bambinos egen valuta vet hon inte. De skapade inte sitt memecoin för spekulation på kryptobörsen, utan som ett konstnärligt och pedagogiskt experiment. När vi nu möts i solskenet på Södermalm i Stockholm är det inte för att diskutera påhittade pengar, utan för att prata om hennes nya bok. Tone Schunnesson är förvisso både poddare och SVT-profil, så pass känd från kulturprogrammet Cyklopernas land att hon i det närmaste kan kallas folkkär. Men framför allt är hon författare.

– Mitt författarskap är grunden i allt jag gör, säger hon när vi tagit oss uppför trapporna i föreningscentrumet Solidaritetshuset, där hon har sitt kontor.

– Jag tänker mycket på hur ett modernt författarskap kan se ut om man inte sysslar med nöjeslitteratur. Ska man kunna försörja sig på att skriva är det svårt om man inte samtidigt är en publik person. Jag ser Café Bambino som en del av min intellektuella verksamhet. Den är både jättekul att göra och bidrar till att jag kan bygga min läsarkrets.

Släpper sin tredje roman

Den nya romanen Ultravåld är hennes tredje och den mest omfattande hittills, både till anspråk, omfång och persongalleri. I tre och ett halvt år har hon arbetat med den vindlande släktkrönikan om våld, arv och lojalitet. I arbetet med miljön har hon återvänt till den skånska landsbygden, där hon tillbringade delar av sin uppväxt.

– Jag älskar Monika Fagerholms Den amerikanska flickan och Carson McCullers Hjärtat jagar allena. De utspelar sig visserligen i Finland och i den amerikanska Södern, men miljöerna i dem påminner mig om Skåne. Jag har tänkt länge att det borde gå att skriva något liknande. En roman där platsen får bli viktig.

I centrum för handlingen i Ultravåld står det gamla, i princip fallfärdiga slottet Solgårda. Dit har den ägande adelsfamiljen utlokaliserat den koleriske friherren Carl-Fredrik, som de absolut inte vill ha i närheten av deras mer framgångsrika jordbruk längre upp i norr.

På Solgårda flyttar han in tillsammans med sin fru Monica och de två barnen, Eddie och Jarl. I det platta landskapet i södra Skåne nöter väder och vind på utsidan av slottet, medan en dysfunktionell dynamik sliter och drar i familjen på insidan.

– Det är något väldigt speciellt med att man kan åka genom en helt vanlig, skånsk lövskog och så ligger där plötsligt ett gustavianskt slott. Jag brukar tänka att det här med att vara skånsk adel är lite som att vara författare. Det låter väldigt fint. Men egentligen är de flesta adelsfamiljerna i Skåne bara vanliga bönder. De slaktar grisar och de kör sin traktor. Det är både mycket fysiskt och administrativt arbete. Och Carl-Fredrik i romanen hatar verkligen att arbeta.

Inspirationskällan

Medan Tone Schunnessons senaste roman Dagarna, dagarna, dagarna följde influeraren Bibbs som ständigt hade problem med att få ihop tillräckligt med pengar, rör sig adelsfamiljens bekymmer på andra plan. Carl-Fredrik har ärvt sina tillgångar. Varken hans fru eller hans barn behöver egentligen arbeta. Friheten från försörjningskrav låter behaglig. Men den skapar också en tomhet hos samtliga i familjen. I det som på ytan framstår som närmast gränslös trygghet finns också en osäkerhet.

– Jag har alltid varit intresserad av att skriva om identitet och arbete. Den här familjen har ett skydd i sitt adliga namn och i fastigheten Solgårda. Men det skyddet gör dem också isolerade och osäkra. Dottern Eddie till exempel tar sig aldrig för någonting ordentligt i livet. Hon vet att hon alltid har sin bakgrund att falla tillbaka på, så hon skaffar sig aldrig någon identitet som är hennes egen.

De finansiella tillgångarna, det fina adelsnamnet och den bedagade slottsmiljön bidrar till den förhöjda känslan som Tone Schunnesson velat skapa i romanen.

Hon nämner flera gånger Våra bästa år som en inspirationskälla. Den amerikanska såpoperan är en klassiker från TV3:s eftermiddagstablå på 90-talet, känd för sina bisarra förvecklingar och familjedramatik kryddad med galna seriemördare.

I Ultravåld går inte bara pengar och status i arv. Våldet sipprar också ned genom generationerna. Från mamman Monicas möten med våldsamma män till sonen Jarls besatthet av estetiserat filmvåld.

– Våldet isolerar också den här familjen. I byn runt Solgårda känner folk säkert till våldet som pågår mellan Carl-Fredrik och Monica. Men ingen vill kännas vid vad de vet, och det skapar en skamkänsla i samhället. Landsbygdsmiljön blir också ett skydd för den som är våldsam. Slår du ihjäl någon på gatan i Malmö är det inte lika lätt att komma undan som för en adelsman som mördar någon på en åker långt ute på landet.

”Känner mig mer vänd mot läsarna”

Så kan också Jarl i tonåren vid flera tillfällen utöva våld som går under radarn, både i familjen och i bygden. För Tone Schunnesson var att skriva ur förövarens synvinkel något nytt. Hon vände sig till en riktig mästare i genren för inspiration.

– Jag visste att jag ville skriva om en man som var våldsam, men jag visste inte hur. Så jag läste Stephen King och landade i att jag bara måste göra det. Inte tänka att våldet skulle vara smakfullt eller elegant. Våld måste bara få vara precis vad det är.

Precis som Jarl älskar också Tone Schunnesson våld på film. Det är knappast en slump att hon låter sin våldsamme romankaraktär bli besatt av Natural born killers, som han får på vhs-kassett i födelsedagspresent. Oliver Stones klassiker med Woody Harrelson och Juliette Lewis är skriven av Quentin Tarantino, en filmskapare som hon älskar.

– Det finns något så coolt och förlösande över Quentin Tarantinos filmvåld. Men jag gillar också att spela våldsamma tv-spel, där man får gå runt och hugga ihjäl folk med svärd. Jag tänker att i vanliga människors liv, och kanske framför allt kvinnors, är våld något som berövar en agens. Medan det estetiserade våldet på skärmen snarare kan ge betraktaren en känsla av agens.

Kanske kan Ultravåld ha en liknande effekt. För den som inte blundar så fort det blir lite blodigt öppnar romanen ett helt eget universum att förlora sig i. För Tone Schunnesson är det en bok hon velat skriva länge, men först nu haft ro till. En familjesaga i Skåne. Med en liten touch av Kill Bill.

– Jag känner mig mer vänd mot läsarna i den här romanen. Det jag ville var att gå tillbaka till det som gjorde att jag blev förälskad i litteratur. Till berättelsen och till att bygga en egen värld. Jag tycker ju att vardagen är så tråkig. Jag vill aldrig skriva om vardagen.