Katrine Kielos: AI-giganternas kamp avgörs inte av tekniken

Har du märkt att vissa människor noggrant har börjat påpeka att de använder Claude – inte Chat GPT?

Skillnaden mellan Chat GPT och Claude är i praktiken mycket liten. Båda kodar, sammanfattar, formulerar och svarar på frågor. Chat GPT är faktiskt den assistent som i en del tester verkar vara vassare på matematik. Men Claude är nog lättare att arbeta med över tid: mer konsekvent och mindre nyckfull.

Fast det är inte därför som dina mer intellektuella kompisar – de som tycker att de är bättre på AI än vad du är – gärna säger att de använder Claude.

Det har nämligen vuxit fram en bild att Claude är för dem som tänker lite djupare. De som ställer mer avancerade frågor. Chat GPT är för alla andra: här kan din morsa söka efter recept och diskutera sina hälsporresymtom medan de som verkligen vet vad de gör ”kedjar prompts” och bygger agenter i Claude.

Detta handlar inte om AI. Det handlar om marknadsföring.

Och det har hänt förr.

I mitten av 00-talet lanserade Apple en serie reklamfilmer där två personer stod bredvid varandra. Den ena, spelad av Justin Long, var ung, avslappnad och kreativ. ”I’m a Mac” sade han. Den andre var stel med beige kavaj och mellanchefsglasögon.”I’m a PC” sade han.

Det var egentligen allt. Det var hela budskapet.

Apple var för en viss typ av människor. Pc för en annan.

År 1997 hade Steve Jobs återvänt till Apple som då var ett bolag på randen till konkurs. ”Oavsett om Apple överlever på egen hand eller köps upp är företaget som vi känner det kört” sade en analytiker från det anrika teknikanalysföretaget Forrester till CBS News 1996. I väntan på en rad nya produkter som var tänkta att rädda bolaget behövde Steve Jobs akut göra något för varumärket. Den 28 september 1997 lanserade Apple sin kampanj ”Think different”. Den visade inga produkter. Ingen teknik. Bara svartvita bilder på människor som hade förändrat världen: Albert Einstein, Mahatma Gandhi, Pablo Picasso, Martha Graham, Amelia Earhart och Martin Luther King. Ovanpå detta låg en röst (som tillhörde skådespelaren Richard Dreyfuss) vilken läste en text som började: ”Here’s to the crazy ones.”

Budskapet var inte: köp en bättre dator. Budskapet var: den här datorn är för en viss typ av människa. Är du den typen av människa?

Eller rentav: Har du vad som krävs?

För det var plötsligt inte datorn som skulle bevisa att den var tillräckligt bra/unik/världsomvälvande. Det var konsumenten.

Och det fungerade förstås.

Frågan är om något liknande börjar uppstå i dag när det gäller AI-assistenter.

Chat GPT är vad ”alla” använder. Claude är vad ”rätt sorts” människor använder. Den distinktionen har inte byggts av en marknadsavdelning utan verkar initialt ha växt fram av sig själv. Men Steve Jobs uppfann inte heller Appleidentiteten från ingenstans. Han såg vilka som redan använde Mac: grafiker, musiker, formgivare. De var inte tillräckligt många för att bära affären. Men de hade något annat: kulturellt kapital.

Steve Jobs tog det och gjorde det till berättelsen om Apple.

Vad Anthropic – bolaget bakom Claude – har lyckats med är något liknande. Det lär till exempel inte vara en slump att Anthropic har anställt en ”husfilosof ”. Amanda Askell är filosofie doktor från New York University med Oxford i bagaget och en bakgrund inom bildkonst. Hon profileras i Wall Street Journal – samtidigt som Open AI mest kommunicerar via tja, Sam Altman … Anthropic publicerar däremot forskning och låter Amanda Askell ge intervjuer till Der Spiegel om vad det innebär att vara ett ”gott väsen”.

Visst är det marknadsföring.

Men det är kanske också något annat.

Kyle Chayka från The New Yorker skrev nyligen om att ”smak” i dag är ett lika hett ord i Silicon Valley som ”disruption” någonsin var för 15 år sedan. The New Yorker syftar då inte på att Mark Zuckerberg satt på första raden hos Prada (iförd Prada!) under modeveckan i Milano i februari. Analysen är djupare än så. När alla kan bygga, när alla kan koda, när alla kan producera nästan vad som helst med hjälp av AI, då är det inte längre det som skiljer oss åt.

Vad som återstår är omdömet.

Förmågan att avgöra vad som är värt att bygga. Vad som är värt att säga. Vad som är värt att släppa ut i världen. Och är det inte just vad Anthropic försöker signalera?

Inte att deras modell är smartare. Utan att deras omdöme är bättre.

Anthropic har startat en vetenskapsblogg – samtidigt som OpenAI gör konsumentreklam. Ja, till och med typsnittet avviker: Anthropic använder ett klassiskt sådant med små avslutande tvärstreck: bokstäver av typen du hittar i böcker och vetenskapliga tidskrifter.

Någon har uppenbarligen tänkt ...

Filosofen och doktorn i neurovetenskap Sam Harris sade nyligen i sin inflytelserika podcast att vad vi nu ser i realtid är ”humanisternas hämnd”. AI demokratiserar bort en stor del av den tekniska förmågan som konkurrensfördel. ”Vad världen kommer behöva är välutbildade generalister med god smak.” Människor som har läst böcker, sett konst, diskuterat och tänkt. Historikern Nils Gilman skrev i senaste numret av Noema Magazine hur en humanistexamen snart kan vara värd mer än någonsin.

Vilket för oss tillbaka till Steve Jobs 1997. Enligt Rob Siltanen, en reklamman som var med när det begav sig, var Steve Jobs rejält missnöjd med ”Think different”-kampanjen när han först såg den. ”Detta är skit!” påstås han ha vrålat. ”Jag trodde att ni skulle skriva något som lät som Döda poeters sällskap!” Så småningom ändrade Steve Jobs sig om kampanjen. Men det är belagt av flera källor att han försökte få Robin Williams, som spelar huvudrollen i just Döda poeters sällskap att vara rösten även i Apples reklamfilm. Robim Williams vägrade.

Hans fru lämnade inte ens över telefonluren när Steve Jobs ringde.

Men att Döda poeters sällskap från 1989, som handlar om en litteraturprofessor som går mot strömmen, var Steve Jobs inspiration är samtidigt talande. I filmens mest kända scen – antagligen den som Steve Jobs syftade på – säger Robin Williams till sina elever att detta med medicin, juridik, företagsekonomi och ingenjörskonst må vara ”ädla och nödvändiga sysselsättningar”. Men: Poesin, skönheten och kärleken! Det är vad vi lever för.

Och i en värld där maskinerna allt bättre klarar det första: det nyttiga, det mätbara och det tekniska. Blir inte det andra än mer värdefullt?

Om alla kan skriva vers i industriell skala är frågan inte längre om du kan skriva. (Och verkligen inte vilken AI-assistent du använder för att skriva!)

Frågan blir vilken vers som är värd att skriva. I den stora mänskliga pjäsen.

Som den döde poeten uttryckte saken.