Anders Hägerstrand: En fjäder i hatten för Sverige – om det blir av

Efter en lång dag på sjön slumrade jag i soffan i söndags kväll när det plingade till i telefonen. Nyhetsflashen med Financial Times avslöjande om att Astra Zeneca förhandlar om ett samgående med amerikanska Bristol Myers Squibb (BMS) gjorde mig klarvaken. Av flera skäl.

För det första för att det – om den går i lås – blir den största företagsaffären där ett bolag noterat på Stockholmsbörsen är inblandat.

För det andra för att svensk industrihistoria är en central del i denna globala megaaffär. Astra grundades i Södertälje 1913 och var ett svenskt bolag fram till fusionen med brittiska Zeneca år 1999.

När Astra gick samman med Zeneca fanns det kritiker som hävdade att det var ett misstag att svenska ägare släppte kontrollen över Astra och att huvudkontoret flyttade från Södertälje till London.

Vi vet inte hur det hade gått om Astra fortsatt vara ett självständigt bolag. Men utfallet av fusionen måste ses som positivt ur ett svenskt perspektiv.

Framför allt för att Astra Zeneca 27 år senare står för omkring 5 procent av varuexporten från Sverige och har cirka 8 000 anställda i landet fördelat på produktion i Södertälje samt forskning och utveckling i Göteborg.
Dessutom har tusentals svenska aktieägare fått en hög avkastning, särskilt under nuvarande vd:ns – fransmannen Pascal Soriot – tid.

På onsdagen uppgav en källa för Reuters att det just nu inte pågår några diskussioner mellan bolagen, men ingen av de inblandade parterna har dementerat att samtal har ägt rum.

Blir fusionen med BMS verklighet kommer det svenska ägarinflytandet att spädas ut ytterligare. Det går att problematisera kring, eller så kan man räkna sig fram till att det är orealistiskt att svenska ägare ska behålla ett ägarinflytande över alla bolag som startas i Sverige och utvecklas till globala jättar i sina branscher.

Svenska investmentbolag och pensionsjättar är redan helt dominerande ägare i – sett till befolkningen – oproportionerligt många internationella storbolag. Assa Abloy, Atlas Copco, Ericsson, AB Volvo – listan kan göras lång.
Det är också uppenbart att företagsklimatet i Sverige nu är så attraktivt att ett stort svenskt ägande inte är nödvändigt för att internationella koncerner ska investera i landet och skapa arbetsplatser. Ett av många exempel är hur japanska Hitachi Energy investerar i Ludvika. Ett annat är tyska Siemens Energys stora satsning i Finspång, som vi skriver om på sidorna 10–15 i den här utgåvan av Finansmagasinet.