Åhlund: Trump kan bli mäktigast på 60 år

Om Donald Trump vinner valet i USA på onsdag morgon blir han tveklöst den mäktigaste presidenten sedan Ronald Reagan, kanske till och med sedan Lyndon Johnson på 60-talet. Trump kommer vara varm i kläderna och har därför utmärkta möjligheter att driva igenom sin agenda fort. Hans osannolika återkomst mot alla odds kommer ge honom ett slags moraliskt mandat (väljarna vet denna gång precis vad de röstar på). Och har utan tvivel den viktiga Högsta domstolen på sin sida.

Men det finns en hake: kongressen. Den lagstiftande makten har på papperet samma tyngd som den exekutiva, många kännare av konstitutionen menar att den i själva verket väger tyngre. Presidenten kan inte driva igenom lagstiftning utan majoriteter i både Representanthuset och Senaten (i den senare krävs av lite komplicerade skäl numera i regel rentav en supermajoritet, eller 60 senatorer av 100). Kongressen kontrollerar statsbudgeten, inklusive den federala belåningen. Senaten godkänner presidentens utnämningar, inklusive ministrarna och domarna i HD. 

I vårt starkt polariserade tidevarv – ungefär sedan millennieskiftet, kan man säga – kan en president egentligen inte göra så mycket i inrikespolitiken utan ett övertag i bägge kamrarna. Barack Obama hade aldrig kunnat driva igenom sin stora sjukvårdsreform utan majoriteter, Donald Trump hade inte kunnat driva igenom sina skattesänkningar utan majoriteter och Joe Biden hade inte fått igenom sina jättesatsningar på infrastruktur och klimatomställningen utan majoriteter.   

Men den ökade polariseringen – och detta är särskilt viktigt – betyder samtidigt att partiet som vinner Vita huset också tenderar att gå starkt i kongressvalen. Historiskt har amerikanska väljare varit ganska benägna att rösta på olika partier i presidentval, senatsval, guvernörsval och så vidare – lite som svenskar som kanske röstar på M i riksdagsvalet, S i regionvalet och C i kommunvalet. 

Mellan 1968 och 1992 kontrollerade till exempel Republikanerna Vita huset i 20 av totalt 24 år, men Demokraterna förlorade inte sin majoritet i Representanthuset en enda gång. Det hade inte gått om inte tillräckligt många väljare röstat på både Republikaner och Demokrater, ett länge utbrett fenomen känt som ”ticket splitting”, eller röstdelning. 

Det fenomenet är nu i praktiken utdött, statistiken är kristallklar. 1972 och 1984 röstade nästan 200 (av totalt 435) valdistrikt fram en presidentkandidat och en kongressledamot från olika partier – över 40 procent. Vid millennieskiftet var samma siffra 20 procent, betydligt lägre men fortfarande rätt hög. 

2020? 3,7 procent eller sammanlagt 16 valdistrikt. 

Alltså: Röstar man på Republikanernas presidentkandidat röstar man i dag också nästan helt säkert på en Republikansk senator samt en Republikansk kongressledamot, och omvänt. 

Och eftersom presidentvalet som regel anses viktigast – ”top of the ticket”, som uttrycket lyder – tenderar rösten där även att avgöra de övriga. Presidentkandidaterna skapar sina kongressmajoriteter i långt större utsträckning, i varje fall i långt högre utsträckning än förr, kan man säga. Det var aldrig tanken, partier existerade inte ens när grundlagsfäderna skrev sin konstitution på 1780-talet, men så har det blivit. 

Tillfälligheter kan också bli avgörande, särskilt i Senaten, där Demokraterna har en liten majoritet sedan 2020. Till skillnad från Representanthuset, där samtliga ledamöter väljs om vartannat år, sitter de 100 senatorerna (två från varje delstat) i sex år men en tredjedel av stolarna byts ut med två års mellanrum. I år äger 34 val till senaten rum i sammanlagt 33 delstater. 19 av dessa val är till senatsplatser som idag innehas av Demokrater; endast 11 är till stolar som Republikanerna kontrollerar (övriga tillhör oberoende eller partilösa senatorer, dock i regel med koppling till Demokraterna, till exempel Bernie Sanders från Vermont). Demokraterna har kort sagt fler stolar att försvara. Många av dessa vann eller behöll partiet under det framgångsrika mellanårsvalet 2018 i delstater som på tisdag helt säkert kommer att rösta på Donald Trump, varför chanserna att behålla majoriteten i kammaren får betraktas som små. 

Man bör hålla särskild koll på senatsvalen i Montana och Ohio – delstater som Kamala Harris kommer att förlora, och där de Demokratiska senatorerna Jon Tester och Sherrod Brown därför måste övertyga tillräckligt många väljare att rösta på olika partier i presidentvalet och senatsvalet. 

Men mest av allt bör man hålla koll på Texas, där Republikanen Ted Cruz utmanas av den populäre tidigare NFL-spelaren och Demokraten Colin Allred. Cruz leder just nu i mätningarna men försprånget är ganska litet och alls inte ointagligt. 

Vill Demokraterna behålla sin majoritet i Senaten måste man göra det i Texas, Montana och Ohio. 

Och hur det går i Texas, Montana och Ohio beror i allt väsentligt hur det går i presidentvalet. 

Har Trump en bra kväll kommer Demokraterna utan tvivel att förlora i samtliga, och då tar Republikanerna kontroll över Senaten. 

Har Harris en bra kväll är det inte omöjligt att det räcker för att hjälpa Tester och Brown över mållinjen i Montana och Ohio samt rentav peta Cruz i Texas, i så fall förstås en sensation (delstaten har inte haft en Demokratisk senator på över 30 år). 

I Representanthuset är det jämnare och svårare att dra några definitiva slutsater, men grundvillkoren är samma som för Senaten. Partiet som går bäst i presidentvalet kommer med rätt stor säkerhet att gå starkt också i kongressvalen. 

Eller annorlunda uttryckt: Presterar Trump över förväntan imorgon kommer Republikanerna nästan helt säkert att vinna majoriteter också i kongressen. Partiet, som numera är Trumps helt och fullt, kontrollerar då den exekutiva makten, den lagstiftande makten och den dömande makten genom Högsta domstolen. 

Inte ens Ronald Reagan hade ett sådant utgångsläge. 

Man får gå tillbaka till 60-talet och Lyndon Johnson, för övrigt en gång i tiden Texas starke man. 

Han fick som bekant en del gjort under ungefär samma förutsättningar.