Brakfesten bortom AI-bubblan

För varje nytt börsrekord i USA har förklaringarna snävats in. Länge hördes tolkningar som ”expansiv penningpolitik” eller ”motståndskraftiga konsumenter” eller ”sjunkande inflation och räntor”. Sensommaren 2025 finns bara ett argument kvar för ansträngda värderingar: AI.

En handfull magnifika techbolag – och produktiviteten de väntas förlösa – ska väga upp den lika magnifika politiska motvinden från handelshinder, skuldsättning och krig.

Om historien är någon guide kommer produktivitetslöftet att infrias, med enorma vinster i förlängningen. Först en finansiell bubbla, bara. Så var det med järnvägar, elektricitet, telefoni och internet, och så lär det bli med AI.

När it-bubblan sprack fick den dåvarande presidenten George W. Bush månadsrapporter om 1 000 nya jobb på amerikansk arbetsmarknad. När Donald Trump får månadsrapporten 73 000 sparkar han statistikchefen.

Motsägelsefullt, kan tyckas, också med Donald Trumps egna mått. Svagare arbetsmarknad ökar ju chansen för hans efterlängtade räntesänkning från centralbanken, lika livsuppehållande för börsen som för den federala skuldhanteringen.

Ledare som skjuter budbärare orsakar förr eller senare det som till varje pris skulle undvikas. De finansiella effekterna av AI blir därmed osäkra på kort sikt, men de ekonomiska effekterna på lång sikt desto säkrare. Socialt och politiskt är framtiden redan här. Det är inte för tidigt att säga hur AI kommer att påverka samhället, möjligen för sent.

Efter en stadig uppgång för mänsklig intelligens under 1900-talet har vi statistiskt blivit både dummare och elakare på 2000-talet. Bevis A är cirkusen i demokratins kontrolltorn.

Låt oss kalla det AI-paradoxen. Ju mer upplyst politik den nya tekniken kräver, desto sämre styrning. I bästa fall är problemet självreglerande och populism en lyx man unnar sig i goda tider. En rejäl kris – Gud förbjude – kan ge andra ingångsvärden. Tänk i så fall Franklin D. Roosevelts New Deal eller Per Albin Hanssons folkhemsprogram från 30-talet.

Om det finns en gemensam nämnare bakom stora civilisationers fall är det skenande ojämlikhet. AI blir den teknologiska överväxeln på en utveckling som varit uppenbar länge.

Redan 1964 fick den dåvarande presidenten Lyndon B. Johnson en larmrapport om ”trippelrevolutionen”. Författarna – bland andra Nobelpristagaren Linus Pauling och ekonomerna Gunnar Myrdal och Friedrich von Hayek – varnade för effekterna av robotiseringen. Utan progressiv politik skulle alienation och välståndsklyftor störta samhället i ”ekonomisk och social oreda utan motstycke”.

I USA bröts kopplingen mellan ökande produktivitet och stigande löner på 70-talet. När köpkraft koncentreras på allt färre händer drabbas inte bara efterfrågan i ekonomin.

I tangentens riktning väntar vad framtidsforskaren Martin Ford kallat ”automatiserad feodalism”: avstannad social rörlighet, en majoritet av överflödiga människor och en minoritet superrika bakom murar. Återgång till medeltiden.

Många har gjort sig lustiga över att Ulf Kristersson konsulterat Chat GPT. Kanske ville han kopiera Carl Bildt som skickade första e-posten mellan regeringschefer till president Bill Clinton för 30 år sedan.

Även om Ulf Kristersson verkar otursförföljd är han något på spåren. En bra fråga till superintelligensen vore exempelvis:

”Hur kan AI bli en välsignelse för alla?”