Katrine Kielos: Därför avgår Keir Starmer nu

Premiärministerposten i Storbritannien börjar få jobbet som lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts att framstå som ett under av anställningstrygghet.

Ironin är svår att missa: tio år efter folkomröstningen om brexit, nästintill på dagen, ser Storbritannien ut att förlora ännu en premiärminister. 

Det har varit 30 grader varmt i helgen. Starmer uppges ha tillbringat de långa dagarna ute på premiärministerns traditionella lantresidens Chequers  i Buckinghamshire. I fredags trodde premiärministern fortfarande att han skulle lyckas hålla sig kvar. Nu har Keir Starmer – som bara lett landet i två år – insett att det är över.

På måndagen meddelade han sin avgång och pundet faller i skrivande stund.

Så sent som i maj sa JP Morgans vd Jamie Dimon till Bloomberg att jättebanken eventuellt tänkte pausa bygget av sitt nya högkvarter i Canary Wharf i London om Starmer blev avsatt. Näringslivet är trött på politisk instabilitet. 

“Går Storbritannien ens att regera?” frågade magasinet The Economist nyligen på sitt omslag. Detta samtidigt som de ironiskt nog inne i tidningen,  även de, krävde att Starmer skulle gå.

Vad som nu har utlöst krisen är att Manchesters populäre borgmästare Andy Burnham förra veckan vann ett fyllnadsval till parlamentet i Makerfield mot Nigel Farages högerpopulistiska parti Reform. Detta innebär att Burnham, som länge har varit sugen på Starmers jobb, rent tekniskt kan utmana Labourledaren. I brittisk politik måste du sitta i parlamentet för att kunna sitta i regeringen och för att bli partiledare inom Labour behöver du en plats i underhuset. 

Vilket Burnham nu har.

Fast framförallt innebär detta, menar Burnhams förespråkare, att han har visat att han kan slå Nigel Farage. Därmed har han skapat hopp om att Storbritanniens nästa premiärminister faktiskt inte oundvikligen heter just Nigel Farage.

De som tycker att Starmer bör kasta sig på svärdet menar att den politiska instabiliteten som detta skulle innebära är motiverad eftersom det är enda sättet att förhindra en betydligt större röra om två år (val måste hållas senast i augusti 2029). Nigel Farage på Downing Street 10 som premiärminister skulle vara ett brittiskt “Trump-ögonblick”: en välkänd kaotisk högerpopulist tar över i en av världens äldsta demokratier.

Och dessutom i ett statsfinansiellt knepigt läge, utan att likt Trump ha vare sig en världsvaluta (dollarn) eller den högtflygande amerikanska AI-sektorn att luta sig mot. 

Den brittiska inflationen har varit envisare än i jämförbara länder och nu har den flyttat in i statsbudgeten. Högre inflation betyder att staten tvingas betala mer i ränta på sina lån. I maj var statens räntekostnader 54 procent högre än ett år tidigare. Underskottet blev 23,3 miljarder pund. Den högsta nivån sedan 1960-talet.

Politiskt är detta ohyggligt svårt för vilken regering som helst: du måste övertyga obligationsmarknaden att du har en plan för att få statens finanser i bättre balans annars kommer räntan som du måste betala att fortsätta stiga. Och varje gång räntan stiger har du mindre pengar att genomföra reformer med. Men om du inte genomför några reformer blir du impopulär och ditt parti kommer att sparka ut dig. Då straffar obligationsmarknaden landet för den politiska instabiliteten med just det: högre räntor. Sedan börjar allt om. Med en ny premiärminister.

Andy Burnham står något till vänster om Keir Starmer, men har – om han blir premiärminister - lovat att hålla sig till de budgetregler som den nuvarande finansministern Rachel Reeves har gett sig själv. Reglerna säger i korthet att staten bara får låna för att investera. Den löpande driften av Storbritannien - sjukvård, skola, löner – ska betalas med skatteintäkter. Det oberoende finanspolitiska rådet OBR bedömer vid varje budget om hon är på väg att klara målet.

Men en del ekonomer menar att reglerna är kontraproduktiva. De är helt enkelt för klumpiga. Finansministern får godkänt eller underkänt – mätt mot en osäker prognos om framtiden. Och en prognos som svänger tio, tjugo miljarder pund åt ena eller andra hållet är fullständigt normal. Så beter sig prognoser. 

Men eftersom finansministern har bundit sig själv så hårt vid just det här måttet föder det spekulation inför varje budget: blir hon tvungen att höja skatten nu? Vad ska företagen då göra? Vad händer med tillväxten? Och spekulationen driver i sig upp räntan. Hade finansministern i stället mätt sin politik mot flera mått, inte ett enda, och lämnat en rejälare marginal, hade problemet varit mindre, menar kritikerna. Fast nu lär Reeves inte vara finansminister så mycket längre till.

Hon lär försvinna med Keir Starmer. 

För tio år sedan fanns en föreställning om att brexit, oavsett vad man tyckte om beslutet, skulle fungera som en säkerhetsventil. Väljarna hade fått utlopp för sitt missnöje, trycket skulle sjunka och landet slippa det populistiska kaos som hade drabbat andra.

I stället blev brexit startskottet för ett decennium där finansministrar och premiärministrar har avlöst varandra, medan missnöjet bara har fortsatt att växa.

Säkerhetsventilen stabiliserade inte det brittiska systemet. Den blåste nästintill sönder det. 

Går Storbritannien att regera? Vem vet.

Men det saknas åtminstone inte frivilliga som vill försöka.