Därför missar forskarna världens största problem

Tänk dig att en delegation från en avlägsen galax besöker jorden och ska rapportera hem hur det går för mänskligheten. De identifierar snabbt ett antal stora problem som klimatförändringar, fortsatt extrem fattigdom på många håll i världen, förlust av biologisk mångfald, geopolitisk och ekonomisk fragmentering, långvariga konflikter med risk för kärnvapenkrig, försvagade demokratiska institutioner på flera håll i världen – inklusive i USA – växande antibiotikaresistens, samt svåra koordinationsproblem kring AI-utvecklingen och dess reglering.

Delegationen noterar också att omfattande samhällsvetenskaplig – inklusive ekonomisk – forskning bedrivs kring dessa frågor. Mot bakgrund av problemens tyngd framstår det samtidigt som märkligt att sådan forskning inte är ännu mer omfattande. Som exempel finner de att topptidskriften Quarterly Journal of Economics först 2022 publicerade sin första artikel som explicit behandlar klimatförändringar, trots att frågan varit central och välkänd i decennier. I de så kallade topp fem-tidskrifterna i nationalekonomi hittar de heller inga studier som explicit behandlar antibiotikaresistens, hur och när AI bör regleras eller de internationella koordinationsproblem som följer. Istället observerar de att en helt dominerande del av den samhällsvetenskapliga forskningen handlar om mycket mer perifera frågor.

Varför ägnas då så mycket av den samhällsvetenskapliga forskningen åt tämligen små frågor när världen har så stora problem? En central förklaring är att modern samhällsvetenskap under de senaste decennierna i ökande grad premierat det som går att undersöka empiriskt med mycket tillförlitliga metoder. Inom nationalekonomin talar forskare om en ”credibility revolution”; försiktigheten kring när man bör dra kausala slutsatser har ökat och krav på stark forskningsdesign har skärpts. Naturliga experiment, randomiserade fältexperiment och tydliga identifikationsstrategier har fått mer framträdande roller.

Denna utveckling har i många avseenden varit sund. Resultaten har blivit mer robusta och utrymmet för tveksamma slutsatser har minskat. Problemet är att det som är metodologiskt enklast att undersöka inte nödvändigtvis är det som är viktigast att förstå. När en forskare ställs inför valet mellan en för mänskligheten avgörande men svårbesvarad fråga och en mer begränsad fråga som kan analyseras med hög precision, tenderar dagens incitamentsstruktur att premiera det senare. Det är ofta enklare att publicera forskning om en specifik reform i ett visst land under en viss tidsperiod – med tydlig kausal identifikation – än att publicera studier som med nödvändighet ger mindre tillförlitliga svar på stora frågor, som demokratins framtid eller hur samhällen bäst hanterar frågor om biologisk mångfald.

För doktorander och unga forskare är det rationellt att välja forskningsfrågor som ökar sannolikheten för att deras arbeten kommer att publiceras väl och som i förlängningen leder till en god forskarkarriär. Problemet ligger därför inte primärt hos enskilda forskare, utan i forskarsamhällets incitamentsstruktur. Att undvika stora och viktiga frågor för att de inte kan besvaras med hög precision och tydlig kausal identifikation är sådant som ekonomipristagaren George Akerlof (2020) kallar för nationalekonomins ”underlåtelsesynder”. Han argumenterar för reformer som gör forskningen mer samhällsrelevant: större tolerans för olika forskningsmetoder, bredare publiceringsnormer med ökat fokus på frågornas betydelse, samt förändrade kriterier för befordran och fast anställning med mindre fokus på topptidskrifter.

Samtidigt vore det fel att romantisera äldre samhällsvetenskap som oftare tog sig an stora frågor men ibland landade i svagt underbyggda slutsatser. Det räcker förstås inte att studera viktiga ämnen om resultaten sedan bygger på önsketänkande, lösa resonemang eller tveksamma samband.

Samhällsvetenskapen behöver både hög metodologisk kvalitet och större mod i valet av forskningsproblem. I starka forskarmiljöer bör två frågor ställas parallellt: Är detta en viktig fråga där forskningen kan ge viktiga svar eller delsvar? Och: Är detta ett problem av verkligt stor betydelse för samhället där ny kunskap kan göra skillnad? Samhällsvetenskaplig forskning bör därför inte välja mellan ”små säkra frågor” och ”stora osäkra frågor” utan i stället ses som en helhet där de två nivåerna hänger samman. Många mindre studier kan bidra till förståelsen av större mönster – men det kräver ofta mer syntes, mer teori, samt mer historisk och institutionell analys. Det kan också kräva en uppvärdering av forskning som analyserar centrala samhällsfrågor med metoder som inte alltid ger entydiga kvantitativa svar. Visst finns mycket viktig och högkvalitativ samhällsvetenskaplig forskning, men andelen som söker svar på de riktigt stora frågorna borde kunna öka.