Niklas Ekdal: Därför talar miljarderna för att England tar hem guldet

Sommarens fotbolls-VM i Nordamerika lär addera 80 miljarder dollar till den globala ekonomin. Pengarna kan behövas, för att inte tala om andrummet från kriser och krig. Fotboll speglar världen men låter oss framför allt glömma den en stund.

Under 1900-talet diskuterades vilket samhällssystem som var effektivast på bollplanen. Kommunistländer hade sina ljusa stunder, som 1950-talets Ungern och 1980-talets Polen, de bästa lag som aldrig vunnit VM. I slutändan segrade kommersiell individualism över vetenskaplig kollektivism.

Kapitalism slog planekonomi, men militärjuntor slog demokrati. Brasilien och Argentina har fortsatt att briljera under 2000-talet. Inför årets VM är de favoriter ihop med Spanien och Frankrike.

De ekonomiska sambanden är enkla. För att konkurrera i världstoppen bör du vara ett stort land med mycket folk, inte alltför fattigt. Sedan är det med fotbollslag som med börsbolag: inget förutsäger turneringsresultat lika säkert som tidigare framgångar. The trend is your friend.

Denna tekniska analys talar inte för England, som bara vunnit VM en gång. Men det finns annan statistik som antyder att pokalen 2026 kan hitta tillbaka till fotbollens hemland.

Premier League är en av världens största succéer alla kategorier. Värdet som ligan genererar har ökat 14 gånger om sedan millennieskiftet och motsvarar hela det brittiska jordbruket. Inför årets säsong spenderade engelska klubbar mer på spelarövergångar – 3,1 miljarder pund – än Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien tillsammans.

Boomen har ryckt upp både spelarkultur och supporterkultur. Det fanns en tid när engelska spelare såg med misstänksamhet på lagkamrater som inte söp sig fulla mellan matcherna. Nykterhet uppfattades närmast som fusk.
På den tiden fick brittisk fotboll ofta beskådas genom tårgas. Huliganismen och rasismen var så utbredd att civiliserade engelsmän helst ville se landslaget förlora, som i VM-kvartsfinalen mot Kamerun 1990.

Sedan Premier League lanserades 1992 har gentrifiering och globalisering löst många av problemen. Som författaren Nick Hornby skrivit: ”Utländska importer lyfte gräddan av engelska spelare, ibland motvilligt, till något som liknar kompetens.”

Samma princip för fotboll som för ekonomin i stort: utan invandring, ingen utveckling.
England satsade på brexit för att slippa utlänningar, men engelsk fotboll satsade på att värva all världens talanger. Klubbar som Manchester City, Liverpool och Arsenal har därmed blivit starkare varumärken än BBC, Oxfords universitet och brittiska kungahuset.

Denna oslagbara hemmamarknad ger engelska spelare en höghöjdsträning som andra nationer saknar. Ingen förnekar att pengar är avgörande i klubbfotbollen. Förr eller senare borde mönstret sippra upp på landslagsnivå.
I VM har England flera gånger åkt ut mot Tyskland eller Argentina, två länder de också krigat mot genom tiderna (vilket brittisk tabloidpress sällan glömmer att påpeka). Efter triumftåget för Premier League känns det som om till och med tyska och argentinska hjärtan klappar lite för England.

Okej, engelskt guld kanske bara är en pojkdröm, eftersom jag minns sommaren 1966 när Bobby Moore höjde bucklan. Men vad ska man med fotboll till om inte för att drömma? Inför VM fantiserar en del till och med om Norge och Sverige.