Johan Norberg: Fler lån har aldrig räddat ett imperium

Det kommer ett ögonblick i varje sms-låntagares liv då insikten slår till: nya lån löser inte gamla skulder. Västvärlden närmar sig den punkten. USA:s statsskuld är nu lika hög som efter andra världskriget, men räntorna är dubbelt så höga som då. Varje ytterligare tiondels procentenhet kostar staten omkring 38 miljarder dollar extra per år. Och redan nu lägger landet mer på räntor än på militären.

Samtidigt varnar IMF för att den genomsnittliga statsskulden i EU är på väg mot 130 procent av bnp 2040.

Så är vi alltså här igen. Varje ledares favoritmetod för att finansiera staten är nämligen att inte göra det. Det är alltid populärt med bröd, cirkusar och låg pensionsålder, men skatterna som betalar dem är det inte. Problemet är att den som gör av med pengar hon inte har, på saker hon inte behöver, till slut måste dra in på sådant som verkligen behövs.
Det enda skälet till att skuldkriser är relativt nya i världshistorien är att internationella kapitalmarknader är det. Viljan att leva över sina tillgångar är däremot universell. Tidigare löste stater det genom att försämra penningvärdet: guldet eller silvret blandades helt enkelt ut med billigare metaller.

Särskilt under 200-talet, när pandemi och krig gjorde det svårare för romarriket att driva in skatter, använde sig kejsarna av denna metod. Till slut fanns nästan inget silver kvar i mynten, och allt fler av dem krävdes för samma varor.

Kejsaren Diocletianus skyllde inflationen på köpmännens girighet och införde år 301 priskontroller på mer än 1 000 varor – från korv och sandaler till lejon – under hot om dödsstraff. Men eftersom han fortsatte att försämra penningvärdet gjorde det inget åt inflationen.

Det var efterträdaren Konstantin som fick bukt med den. Han gjorde kristendomen till statsreligion och beslagtog så mycket guld från de hedniska templen att det gick att återinföra en stabil guldmyntfot. Men då hade redan ett par hundra års inflation skapat så mycket kaos i ekonomin att den gamla romerska marknadsekonomin börjat upplösas.
Moderna kapitalmarknader växte så småningom fram ur de italienska handelsstäderna. I slutet av 1200-talet lånade bankirer ut till Englands kung Edward III. Efter motgångar i 100-årskriget mot Frankrike ställde han in betalningarna 1345, vilket utlöste en djup finansiell kris i Florens och starkt bidrog till de stora bankhusen Bardis och Peruzzis fall.
Det blev ett tidigt och berömt exempel på sovereign defaults – statskonkurser. Det kunde ta sig olika uttryck: stater smet från skulderna, förhandlade ned dem, eller ibland – som de franska kungarna – helt sonika avrättade fordringsägarna.

Det fanns alltså goda skäl till att banker var försiktiga med sin utlåning. Ett undantag var Spanien efter 1492, som tog så mycket guld och silver från de nyupptäckta amerikanska kolonierna att det kunde användas som säkerhet.
Det hjälpte emellertid föga. De spanska kungarna slösade gång på gång bort pengarna på hovprakt och krig. Habsburgska Spanien var 1500-talets mäktigaste imperium och dominerade nästan hela Europa, men efter sex statskonkurser mellan 1557 och 1647 hade landet reducerats till en andrarangsmakt.

I stället tog stater som Nederländerna och Storbritannien ledningen. De visade en helt annan respekt för kreditgivarna.
Ordet kredit kommer från latinets crēdere – att tro på. Att låta någon annan förfoga över sitt kapital förutsätter en tro på att pengarna betalas tillbaka. Försvinner det förtroendet är det mycket svårt att återskapa. Så fort läget ser skakigt ut flyr kapitalet från länder med ett fläckat rykte, vilket gör att oron för en skuldkris lätt blir självuppfyllande. Tänk Argentina.

De amerikanska ekonomerna Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs historiska databaser visar att under de stora återkommande kriserna sedan 1800 har 40 till 50 procent av världens länder befunnit sig i default eller skuldomstrukturering. Andelen understiger nästan aldrig en tiondel av staterna.

I teorin är budgetvett enkelt: låt bli att göra av med mer pengar än vad som kommer in. Med ett marginellt budgetöverskott minskar statsskulden år för år. Men som Elon Musk fick erfara – efter att besparingsprojektet Doge paradoxalt nog slutade med att den amerikanska staten spenderade mer pengar än någonsin – är det inte rocket science. Det är svårare än så.

De som vet att frestelserna är för starka bör, likt Odysseus, låta surra sig vid masten. Det är precis vad olika budgetregler syftar till. Frågan är hur man ser till att hålla sig till dem.

Euron skapades 1999 med en tillväxt- och stabilitetspakt som bland annat innebar att deltagarländernas budgetunderskott skulle begränsas till 3 procent. Bläcket var inte ens torrt innan initiativtagarna själva, Tyskland och Frankrike, överskred gränsen.

År 2009 införde det tyska parlamentet en nationell skuldbroms. Sedan dess har område efter område undantagits. Den tyska regeringen har upptäckt hur mycket lättare det är att uppnå budgetbalans om utgifter för försvar, infrastruktur och miljöpolitik inte behöver räknas in.

Ett land som länge var ett föredöme var Sverige, och det antyder att vi lär oss av historien så länge vi minns den. 1990-talskrisen var en brutal påminnelse om att den som är satt i skuld inte är fri. Men de senaste åren har överskottsmålet från 1996 ersatts med ett “balansmål”, och regeringen har omedelbart bestämt sig för att bryta även mot det – inte bara för att finansiera upprustning, utan också för allehanda valfläsk som en tillfällig matmomssänkning.
Om budgetansvar inte ens överlever sin 30-årsdag i ett land som Sverige, efter en kris som höll på att ruinera oss, är det svårt att vara optimistisk om någon annan stat.

Hur ska skulder som är större än någonsin kunna betalas tillbaka? En utväg det viskas om i ekonomernas och politikernas slutna rum är att helt enkelt inflatera bort dem.

Kanske är det dags att förbereda sig på priskontroller på sandaler och lejon igen.