Katrine Kielos: De kan bli Europas AI-vinnare

Hösten 2022, samma dag som Liz Truss regering presenterade den budget som skulle få brittiska statsobligationsräntor att rusa och tvinga Bank of England till akuta stödköp, skrev Nigel Farage att detta var ”den bästa konservativa budgeten sedan 1986”.

Det gick som bekant inte så bra för Liz Truss. Hon meddelade sin avgång 27 dagar senare. Men uttalandet säger något om vilket årtionde som mannen, som kan bli Storbritanniens näste premiärminister, idealiserar.

Vad Nigel Farage syftade på med ”1986” var den budget som tv-kocken Nigella Lawsons far, Nigel Lawson, den dåvarande finansministern, lade fram å Margaret Thatchers vägnar i mars det året.

Nigel Lawson sänkte inkomstskatten och halverade transaktionsskatten på aktiehandel. Samma år avreglerades Londonbörsen.

”Big Bang” döpte medierna reformpaketet till. Margaret Thatcher och Nigella Lawsons pappa sprängde den gamla finanssektorns värld av fasta mäklaravgifter och diskreta herrklubbar. In kom internationella investmentbanker, blinkande datorskärmar och folk som kunde räkna trots att de hade gått på fel skola.

Det brittiska 1980-talet tog vid.

Nigel Farages nya parti Reform är trots pågående skandaler runt sin finansiering i dag landets näst största. I dag ligger Reform kring 23 procent. Men i januari, när partiet hade ett stöd på omkring 31 procent, visade en omfattande valkretsmodell från opinionsinstitutet More in Common att Reform skulle kunna vinna hela 381 mandat om det hölls val just då.

Det skulle ha gett Nigel Farage en egen majoritet i underhuset. Och en ny bostad på Downing Street 10.

Ett brittiskt ”Trumpögonblick”. Ännu inte prissatt som risk på finansmarknaderna.

Den biten är nämligen svår.

Reform som grundades i sin nuvarande form så sent som 2021 jobbar på att hitta en ekonomisk politik. I september presenterade den till partiet närstående tankesmedjan The Centre for a Better Britain en av partiledningen beställd rapport som just hade titeln Big Bang 2.0. Den efterfrågar i Margaret Thatchers anda större risktagande från finanssektorn och lägre skatter. Vad som eventuellt skulle få brittiska långräntor att svettas är förslagen på avskaffad arvsskatt och utfasad kapitalvinstskatt. Enligt Bloomberg skulle de förslagen beröva statskassan på 32,5 miljarder pund om året. Men vi vet ännu inte om detta kommer att bli Nigel Farages politik.

Den andre mannen som gillar att prata om just 1980-talet är Storbritanniens premiärminister, Labourledaren Andy Burnham. I sitt tal på partiets kongress i Liverpool häromveckan dundrade han mot avindustrialiseringen, avregleringarna och privatiseringarna under Margaret Thatcher. Där började landets ekonomiska problem, menade han. Nu ska Storbritannien ”återindustrialiseras”. Andy Burnham missar sällan ett tillfälle att dra på sig reflexväst och skyddshjälm för att posera någonstans där folk bygger saker som kan flyttas med lastbil.

Tjänster står för omkring 80 procent av bnp och nästan 85 procent av alla jobb i Storbritannien. I decennier har detta beskrivits som ett nationellt misslyckande. Brittisk debatt har sedan finanskrisen 2008 haft drag av besviken förälder vars son blivit högavlönad affärsjurist i London: ”Jaha, det är väl trevligt med dina bonusar. Men när tänker du skaffa dig ett riktigt jobb på en fabrik?”

Nigel Farage vore ingen kompetent populist om han inte lyckades hålla sig på båda sidor av den här debatten. Å ena sidan hyllar han Margaret Thatcher, å andra sidan vill även han ”återindustrialisera Storbritannien”. Nigel Farage skiljer sig dock från Andy Burnham i sin syn på varför fabrikerna försvann. I Nigel Farages historieskrivning är boven inte Margaret Thatcher utan senare års klimatpolitik. Det är miljömupperiet som har drivit energikrävande industrier ut ur landet.

Fast tänk om både Nigel Farage och Andy Burnham har missförstått Storbritanniens ekonomiska problem? Tänk om det som i decennier utmålats som landets stora svaghet just nu håller på att bli dess främsta styrka?

I juli publicerade Internationella valutafonden, IMF, en rapport med titeln Unlocking AI-led productivity growth in the United Kingdom. Slutsatsen är slående. Landet är ovanligt väl positionerat för AI-revolutionen, menar IMF, just på grund av sitt stora beroende av kunskapsintensiva tjänster. Storbritannien har helt enkelt ovanligt mycket av just den ekonomiska verksamhet som den nya tekniken kan effektivisera.

Här finns en större ekonomisk poäng. Under den industriella revolutionen lärde vi oss att tillverka allt fler fysiska saker med allt färre arbetstimmar. Maskinerna gjorde arbetet i fabrikerna mer produktivt. Men i stora delar av tjänstesektorn har det varit betydligt svårare att åstadkomma motsvarande effekt. En jurist har fortfarande behövt läsa avtalen. En revisor har fortfarande behövt granska siffrorna.

AI kan förändra just detta. För första gången kan vi stå inför en teknisk revolution där några av de största produktivitetsvinsterna inte uppstår på fabriksgolvet utan på kontoret. Och om det plötsligt går att producera betydligt mer juridisk rådgivning, finansiell analys och programmering per arbetad timme, då kan det land som i decennier har kritiserats för att ha för mycket av allt detta plötsligt få ett övertag.

Det är dessutom inte det enda potentiella övertag som britterna har. London håller i skrivande stund på att bli Europas AI-huvudstad. Du ser det runt King’s Cross, där Google Deepmind har sitt huvudkontor och där Open AI öppnar kontor nästa år. AI-jätten har bestämt att London ska bli dess största forskningscentrum utanför USA.

Du ser det vid Old Street längre österut som länge har kallats för ”Silicon Roundabout”. I London finns AI-bolag som Elevenlabs och Synthesia och framför allt finns pengarna. Den brittiska huvudstaden har i decennier varit Europas finanscentrum. När investerarna började kasta pengar efter AI gick dessa kapitalströmmar redan genom London.

Det fanns inget skäl att återuppfinna hjulet.

Förra veckan var Nvidias vd Jensen Huang i London och drack, enligt CNBC, whisky med premiärminister Andy Burnham. Jensen Huangs budskap var att Storbritannien har allt som krävs för att dra nytta av AI-revolutionen.

Och landet har mycket riktigt tre av världens bästa universitet: Oxford, Cambridge och Imperial College. Här utbildas forskare som i många fall startar företag utan att lämna landet. Nobelpristagaren Demis Hassabis, som grundade Google Deepmind, är ett känt exempel.

Storbritannien har dessutom efter brexit försökt hitta en sorts ”Guldlockszon” gällande AI-reglering. Mindre strikta AI-regler än EU, men utan att falla ner i den amerikanska inställningen att målet är att dessa företag ska växa på bekostnad av nästan allt annat. Det kan bli ett vinnande koncept. ”Stryp inte AI-företagen med EU-blanketter, men se samtidigt till att tekniken inte tar död på oss alla!”

Inget av detta betyder att AI automatiskt kommer att rädda den brittiska ekonomin. Men visst är det en påminnelse om riskerna med politiker som tittar mer bakåt än framåt?

Medan Nigel Farage vill återuppliva Margaret Thatchers 1980-tal och Andy Burnham vill göra upp med det, så riskerar båda att missa vad som händer mitt framför ögonen på dem.