De räddade oss från krisen: ”Sverige var på väg ner i djupet”

Runt 1972 var Sverige ett av världens rikaste länder. 20 år senare hade vi massarbetslöshet, statsfinanser i fritt fall och en ränta som toppade på 500 procent. Nya grepp var ett måste, och krisen fick en mycket svensk lösning.

Regeringen kallade in en expertkommission under ledning av ekonomen Assar Lindbeck. I mars 1993 presenterades utredningen med den underskruvade titeln Nya villkor för ekonomi och politik. Merparten av förslagen blev så småningom verklighet – oberoende riksbank, inflationsmål, utgiftstak, längre valperioder och konkurrens i offentlig sektor. Sverige gjorde en ekonomisk comeback för historieböckerna.

I dag har vi en av EU:s lägsta offentliga skuldsättningar. Pensionssystem och kapitalmarknad betraktas som internationella föredömen. Svenska banker som var nära konkurs på 90-talet är nu dubbelt så lönsamma som EU-snittet. Utan reformerna hade Sverige mer liknat Argentina.

En av dem som Assar Lindbeck handplockade till kommissionen var Torsten Persson, professor vid Stockholms universitet. Hur minns han den ödesdigra hösten för 34 år sedan?

– Sverige var på väg ner i djupet. På Nobeldagen 1992 fick Assar uppdraget av finansminister Anne Wibble. Vi hade ett öppet mandat och låste in oss i en flygel på finansdepartementet, berättar han.

Du har kallat det för 12-procentsekonomin: arbetslöshet på 12 procent, statslåneränta på 12 procent och underskott i statsfinanserna på 12 procent. Hur hamnade Sverige i det moraset?

– Vår poäng var att symtomen inte var resultatet av enskilda dåliga beslut, utan berodde på systemfel inom finanspolitiken och penningpolitiken. Sveriges institutioner var anpassade till en global regim med fasta växelkurser och tidigare politiska förhållanden. När Bretton Woods-systemet bröts upp på 1970-talet fick Sverige klara sig bäst det gick, med ensidiga bindningar till olika valutakorgar. I realiteten handlade penningpolitik då om att devalvera eller inte, vilket blev politiska beslut.

Hur ser du på kronförsvaret som föregick urblåsningen 1992?

– Vissa var plikttrogna, men det var bara en tidsfråga innan kronan skulle släppas fri. Vi kunde ha gjort som Storbritannien och släppt kursen tidigare. Men det dramatiska kronförsvaret bidrog till krismedvetande och öppnade för åtgärder som annars varit omöjliga. Ramverket för penningpolitiken kunde moderniseras.

Hur minns du dramatiken?

– Den dag kronkursen släpptes var jag på väg till USA för att presentera en uppsats om inflationsmål. Innan jag gick på planet skulle jag växla pengar, och tänkte: ”Ska jag växla 100 dollar eller 10 000?” Det blev bara 100. När jag landade i New York hade kronan fallit 10 procent.

Och vilka var problemen med finanspolitiken?

– Budgetprocessen var väldigt svag. Beslut fattades separat om olika utgifter och resultaten adderades i efterhand. Det fungerade så länge ett parti dominerade, men från 1970-talet och framåt blev situationen mindre idyllisk. Det var hög tid att vända på processen och börja med helheten. Då blev det svårare att med berått mod besluta om stora underskott.

Långsiktigheten blev ett huvudbudskap, med längre mandatperioder. Har Sverige halkat tillbaka i mer av kortsiktighet?

– Utvecklingen går åt det hållet. Men politiken är mer komplicerad i dag. På 1990-talet dominerade högervänster-dimensionen, med fokus på skatter och omfördelning. Nu finns en dimension till, där de som vill ha grön omställning ofta också är positiva till invandring. Koalitionsbildningen blir knepigare, ungefär som på 1920-talet då det var många regeringskriser.

Du skrev en uppsats för några år sedan om ekonomiska påfrestningar som bakgrund till den radikala högern. Förklarar ekonomin mer än invandringen gör?

– Vi har unika mikrodata på individnivå i Sverige. På det viset kunde vi visa att Sverigedemokraternas politiker och väljare tycktes domineras av samhällets outsiders – i alla fall fram till 2014. Vi tittade på faktorer som anknytning till arbetsmarknaden, bidragsberoende och så vidare. Sambandet var starkare med ekonomiskt utanförskap än med exponering för invandring i bostadsområden och yrkesliv.

Skulle det behövas en uppföljare till Lindbeckkommissionen för att hantera insider–outsider-problematiken?

– Den fina svenska traditionen att låsa in ett gäng experter och politiker och inte släppa ut dem förrän de kan presentera en pensionsreform eller skattereform, det funkar inte så längre. Det är synd, tycker jag. Men det går bara att göra stora förändringar om det finns en efterfrågan. Politiker måste känna att väljarna håller dem ansvariga för vad de inte gör, snarare än för vad de gör.

Hur tycker du att arvet efter Lindbeckkommissionen har förvaltats?

– Alla reformer är beroende av sin tids kontext. Men många av våra förslag har onekligen genomförts. På penningpolitikens område får man säga att det varit succé, även om vi inte var ensamma om de tankarna.

Kan vi hamna i något som liknar 90-talskrisen igen?

– Man ska aldrig säga aldrig. Vad gäller penningpolitik och finanspolitik ser det ju ganska bra ut. Vi klarade inflationsbubblan. Men det Donald Trump illustrerar är att institutioner inte räcker. Det handlar också om normer. Vi som betonat institutioners roll har kanske varit lite naiva.

Kan Trumpliknande förändringar ske i Sverige också?

– Möjligen i en avlägsen framtid, om Sverige får en regering som vill göra saker snabbt. Vårt ramverk när det gäller checks and balances är faktiskt svagare än USA:s. En majoritet kan göra lite som den vill. Rättsstaten fungerar så länge normer inte åsidosätts. Men man behöver inte måla fan på väggen.

Du och din kollega Guido Tabellini ligger högt i förhandstipsen om ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Om du skulle sammanfatta er forskning för en lekman?

– Det handlar om samspelet mellan ekonomi och politik. Vi har försökt kombinera de bästa insikterna från olika forskningstraditioner, i ett slags fusion av ekonomi och statskunskap. Specialisering är nödvändigt för kunskapsbildningen, men kan också bli en tvångströja.

Även epidemiologi har beröringspunkter med ekonomi?

– Precis, det handlar om mänskligt beteende. Smittspridning sker i ett socialt nätverk, en fråga om hur mycket man tar hänsyn till varandra. Jag satt i Coronakommissionen, där vi analyserade pandemin. Kommissionen fick inte hantera individdata så vi satte i gång ett parallellt forskningsprojekt. Efter två månader hade vi Sveriges största dataset.

Sverige har en unik skatt av data, eller hur?

– Ja, det är inte ofta man kan tala om komparativa fördelar inom forskning, men här är det verkligen motiverat. Sverige var först i världen med en folkräkning 1749, först att införa personnummer 1947, en unik personkod som finns i alla offentliga register.

Vilka var slutsatserna om pandemihanteringen?

– Det blev påtagligt olika utfall i olika grupper. Ickeeuropeiska invandrare kan ha bättre hälsa än genomsnittet eftersom det finns en positiv selektering i vilka som migrerar, men under covid råkade de betydligt värre ut, både medicinskt och ekonomiskt.

Hur har Sverige stått emot alla externa chocker under 2020-talet?

– Som ett genomsnittligt europeiskt land. Viktiga institutioner är ju numera EU-institutioner. Till en början hade väl Sverige rykte att följa EU-regler mera rättroget än andra. Jag vet inte om man kan säga det längre. Det finns en lite populistisk inställning till EU som jag tror är fördärvlig på sikt.

Norge har en annan situation, utanför EU. Du var handledare åt Martin Bech Holte som gjort avtryck med boken Landet som blev för rikt. Vad säger du om den norska sjukan?

– Det finns något som kallas ”Dutch disease”. Om ett land blir överberoende av en resurs snedvrider det ofta annat. Martin menar ju att Norge blivit lite slöa. En förklaring ligger längre tillbaka än oljan. Medan Sverige var en innovationsekonomi, från det att positiva faktorer sammanföll på 1800-talet, var Norge en skeppsredarekonomi. Det handlar om ett samspel mellan kultur och institutioner över tid.

Snart riksdagsval. Vad borde diskuteras mer i ekonomisk politik?

– Det är väldigt mycket fokus på regeringsfrågan snarare än politikens innehåll. Ska Sverige ha en skattereform igen? Ska vi ha en bostadsmarknad som fungerar? Om man inte diskuterar de stora frågorna i en valrörelse kan det bli lite futtigt, tycker jag.