”Det är enklare att bygga framtiden än att förutsäga den”

David Larsson Heidenblad intresserar sig för det som händer innan en förändring blir synlig. Ta små steg: skapa stor förändring är en syskonbok till hans förra bok, Ta din tid (Volante, 2023), om hur man skapar sig tid till det viktiga i livet. Den här gången är frågan hur vi kan sätta snöbollen i rullning.

– En snöboll är liksom liten länge. Sedan får den oerhörd kraft, säger David Larsson Heidenblad.

En pragmatisk hållning

Förändring kan enligt honom handla om allt från nya vanor och vägval i det egna livet till nya arbetssätt i organisationer och förskjutningar i hur människor tänker och agerar i samhället. Boken är indelad efter tre principer: att tänka litet, sätta relationer i centrum och arbeta långsiktigt. Budskapet är att små steg och starka relationer med tiden kan få stora effekter. Det är ett optimistiskt och pragmatiskt budskap. Han tror på människans möjlighet att forma sin framtid och han bygger hellre det han vill förändra i sin samtid än kritiserar den.

– Om jag ser någonting jag tycker är dåligt och vill förändra det ställer jag mig frågan: Hur vill jag att det ska se ut om tio år? Därefter kan jag bryta ner det i små steg och börja bygga på en förändring.

Som historiestudent fascinerades han av hur en företeelse kunde vara okänd för att några månader senare finnas överallt. Länge tänkte han på sådana skiften som något som bara hände, som väder ungefär. Efter hand började han i stället fråga hur de gick till. Som historiker vill han veta i vilken ordning saker skedde, hur idéer spreds och varför budskap lyckades nå många människor. Det långsamma arbetet bakom förändringar är lätt att missa.

– När man närstuderar historiska processer visar det sig ofta att förändring åstadkoms av människor som vill vrida utvecklingen i en viss riktning. En fråga dyker inte bara upp i Aktuellt. När den väl gör det är det ofta just för att någon har nött på i 20 år för att få den dit.

Det långsiktiga perspektivet

En vanlig missuppfattning om förändringar är att inte tro sig kunna styra över det som sker:

– Jag tror att många människor i dag upplever oro eller hopplöshet. Som att förändring är en naturkraft som bara drabbar oss. Men ju äldre jag blivit och ju mer jag forskat i historia, desto mer har jag insett att förändring är något som människor bygger. En stor del av hur förändring sker är att någon ställer sig frågan: Skulle vi kunna göra någonting? Kan vi ta ett steg i den riktningen? Och när du väl får upp momentum, då är det många som vill vara med. Men det kommer ta tid.

Den som börjar i liten skala och fortsätter kan enligt honom påverka mer än man först kan tro. Paradoxalt nog kan det vara lättare att förändra hur världen ser ut år 2042 än hur den ser ut i morgon.

– Det är enklare att bygga framtiden än att förutsäga den. Många gånger frågar man: Vad kommer hända nästa år? Det tycker jag är en ointressant fråga. Fråga i stället: Vad försöker du bygga som ska synas om ett år eller om fem år?

Warren Buffett en inspiration

I Ta små steg blir Warren Buffett ett exempel på samma princip.

– Han är ett så tydligt exempel på hur långsiktighet och små kontinuerliga förbättringar skapar fascinerande resultat över tid. Ränta-på-ränta-effekten fungerar inte bara inom investeringar.

I uppmärksamhetsekonomins medie och influencerlogik har dock det långsiktiga byggandet svårt att få plats. En byggarbetsplats blir sällan en nyhet. Ett hus som rasar blir det.

– Men vad är egentligen mest intressant? Är det inte byggandet?

I boken talar han därför hellre om förtroendeekonomi än uppmärksamhetsekonomi. Poängen är att förtroende byggs på ett annat, långsammare sätt än uppmärksamhet, men att det är det som ger bestående resultat.

Tillsammans med kolleger ägnade han flera år åt att bygga upp kunskapshistoria som forskningsfält vid Lunds universitet. De första fem åren benämnde de det som ”det framväxande fältet kunskapshistoria”. Till slut kom frågan: Hur länge kan ett forskningsfält vara framväxande?

– I nästa text strök vi ”framväxande” och skrev bara: ”Kunskapshistoria är …” Då insåg jag att det här är något vi själva har hittat på. Alla som åstadkommit något före oss har också suttit i ett rum och sagt: Ska vi kalla det så här? Ska vi säga att det finns? Det finns en kraft i att våga ta det steget.

Många av hans beslut som kändes viktiga för tio år sedan har förlorat sin betydelse. Däremot finns personerna han lärde känna då fortfarande i hans liv. I boken får relationer därför större plats än den enskilda människans mål. Tävlingsmänniskan i honom har fått lämna plats för ett slags speldesigner.

– Jag tror jag har lärt mig att livet inte är en tävling, utan mer ett kollaborativt spel. Du väljer själv vilket spel du vill spela och du kan till och med skapa spel som andra kan spela. Mitt värde som människa har ganska lite att göra med hur bra det går för mig.

Erfarenheten i centrum

På frågan om vad han själv vill förändra blir svaret:

– Jag skulle vilja bygga en starkare läskultur. Och jag skulle vilja bygga starkare band mellan akademin och andra delar av samhället.

Ett konkret uttryck för den ambitionen är det nybildade Centrum för kunskapsspridning och samtidshistoria (CEKOS), som han leder vid Lunds universitet. Centret finansieras av Handelsbankens forskningsstiftelser och ska förena forskning med samverkan över akademins gränser.

– Jag vill leva i ett samhälle där människor har erfarenheten av att de har skapat förändring.