Illustration av en rödbeta med gröna och röda blad som växer ur jorden, bredvid två händer som serverar mat på ett fat med en kupol.

Ekonomerna förändrade synen på välstånd

Varför vissa samhällen blomstrar medan andra förblir fattiga • Nationalekonomisk historia: Del 5 av 5.

Varför är vissa länder rika medan andra förblir fattiga? Nationalekonomer har sökt nya svar – och förändrat synen på vad välstånd innebär. Finansmagasinet har följt nationalekonomins moderna historia med ekonomipriset som vägvisare. I femte och sista delen: från Amartya Sens forskning om svält och fattigdom till hur politiska och ekonomiska institutioner formar länders utveckling.
Hämta EFN:s app för iOS och AndroidGratis för iOS och Android: nyheter, analyser, börs, video, podd. Ladda ner gratis

När japanerna ockuperade burmesiska Yangon år 1942 förlorade Bengalen en av sina viktigaste källor till importerat ris. Rädslan för att japanerna skulle inta Indien fick brittiska armén att konfiskera och förstöra tiotusentals båtar och stora mängder skördat ris längs Bengalens kuster. Syftet var att försvåra en japansk framryckning. Armén köpte upp landets risöverskott, som myndigheterna sedan fördelade till arbetare i Calcuttas industri och hamn. Rispriset i Bengalen sköt i höjden och ris blev på kort tid en lyxvara för vanligt folk. De följande åren bredde en massvält ut sig som krävde flera miljoner bengaliska liv.

Maten finns men människorna svälter

Den gängse uppfattningen var länge att svältkatastrofer orsakades av brist på livsmedel. Men 1981 visade den indiske ekonomen Amartya Sen, som själv växte upp i hungersnödens Bengalen, att även andra faktorer spelar in. Bengalens risproduktion år 1943 var högre än föregående år, samtidigt som prisökningen vida översteg vad produktionsbortfallet kunde förklara. Dessutom var dödligheten lägre bland jordbrukare med egen tillgång på ris.

– Amartya Sens största upptäckt var att svält inte bara orsakas av resursbrist, utan också kan uppstå i en marknadsjämvikt där kraftigt stigande livsmedelspriser gör att vissa grupper inte längre har råd att köpa mat, säger Jakob Svensson, professor i utvecklingsekonomi vid Stockholms universitet och ledamot av ekonomipriskommittén mellan 2014 och 2025.

Porträtt av en man med glasögon, grått skägg och mörkblå tröja som står utomhus framför ett rosa trähus.
Jakob Svensson, professor vid Stockholms universitet. Foto: Pressbild

Enligt Amartya Sen hänger svält samman med människors entitlement, alltså de anspråk på varor en person kan göra utifrån sina tillgångar, arbetskraft samt rådande priser och löner. Hans empiriska fallstudier av historiska svältkatastrofer visade på liknande mönster. Exempelvis kunde svälten i Bangladesh år 1974 förklaras av hur översvämningarnas konsekvenser påverkade lantarbetare i högre utsträckning när de inte längre kunde bruka jorden. Gruppen blev särskilt utsatt för svält jämfört med andra grupper.

– Studien i Bangladesh 1974 visade att om resurserna hade fördelats annorlunda hade det inte blivit någon svält. Det handlar om hur matpriserna förändrades i samband med översvämningarna och vilka som drabbades. Amartya Sen bidrog alltså till att ersätta en förenklad syn på svält med en förståelse där även fördelningsfrågor och marknadens funktionssätt spelar en central roll.

Porträtt av en leende äldre man med grått hår och glasögon, klädd i mörk kavaj och ljusblå skjorta, mot en mörkblå bakgrund.
Forskaren Amartya Sen fick nobelpriset i ekonomi 1998. Foto: TT

Amartya Sens bidrag till utvecklingsekonomin utvidgade förståelsen för hur svältkatastrofer uppstår och varför de drabbar människor olika, beroende på deras resurser och möjligheter att få tillgång till mat – det som han beskriver med begreppet entitlement. Men hans forskning skulle också fördjupa förståelsen av vad välstånd innebär. Amartya Sen kritiserade det dominerande måttet på länders ekonomiska utveckling, bnp per capita, för att inte ta med inkomsternas fördelning i beräkningen. Eftersom måttet anger ett genomsnitt kan ett lands bnp per capita stiga utan att stora delar av befolkningen märker någon förbättring. Kritiken mot detta sätt att mäta välfärd bidrog till att lägga grunden för det som senare blev FN:s mått på mänsklig utveckling, Human Development Index, eller HDI.

Välstånd är mer än pengar

Hur mäter vi om människor har det bra? Amartya Sen menade att inkomster och konsumtion inte räcker för att beskriva människors välfärd. Avgörande är också vilka faktiska möjligheter de har att leva de liv de själva värdesätter.

Hans teori, capability approach, utgår från människors handlingsmöjligheter. Två personer med samma inkomst kan ha helt olika förutsättningar beroende på exempelvis hälsa, utbildning och sociala villkor.

Synsättet bidrog till utvecklingen av FN:s Human Development Index (HDI), som sedan 1990 mäter länders utveckling utifrån tre dimensioner: hälsa, utbildning och inkomst.

Fattigdomen sätts på prov

Medan tidigare forskning försökt förklara skillnaderna i välstånd mellan låg och höginkomstländer riktade Esther Duflo, Michael Kremer och Abhijit Banerjee uppmärksamheten mot skillnader inom fattiga länder. Genom en rad banbrytande experiment lade de grunden till vad som i dag är etablerat inom utvecklingsekonomi.

– Nationalekonomin hade vid den här tiden börjat förändras. Forskare var alltmer intresserade av att få trovärdiga svar på frågor om orsakssamband. Men problemet i utvecklingsländer är att det ofta inte finns data att tillgå. Om forskarna ändå måste samla in egna data öppnar det samtidigt för möjligheten att låta forskningsfrågorna styra vilka uppgifter man samlar in, snarare än tvärtom.

– Det var precis vad Esther Duflo och de andra forskarna gjorde. De började med de frågor de ville undersöka, utformade experiment för att kunna besvara dem och samlade in de data som behövdes. På så sätt kunde de få trovärdiga svar på frågor om orsakssamband.

Till en början fungerade experimenten som ett slags systematisk utvärdering av olika åtgärder för att bekämpa fattigdomen. Forskartrion undersökte bland annat om skolresultat blir bättre om elever får tillgång till fler skolböcker eller fler måltider och ifall man bör ta betalt för sjukvård i ett utvecklingsland.

Ett av de mer uppmärksammade uppföljningsexperimenten undersökte hur prisförändringar i avmaskningspiller mot parasitinfektioner påverkade föräldrarnas efterfrågan. När medicinen var gratis gav 75 procent av föräldrarna den till sina barn. Men när den bara kostade ett par kronor så sjönk andelen drastiskt, till 18 procent. Forskarna drog slutsatsen att fattiga människor är extremt priskänsliga när det kommer till investeringar i hälsovård.

Kolonialismens långa skugga

Medan Esther Duflo och hennes kolleger använde omfattande fältexperiment för att undersöka konkreta fattigdomsinsatser, vände Daron Acemoğlu, Simon Johnson och James Robinson blicken bakåt i historien. Ambitionen var att förklara varför länder förblivit fattiga. Genom att spåra utvecklingen från den europeiska kolonisationen till i dag kunde de visa vilken avgörande betydelse de institutioner som kolonisatörerna bevarade eller etablerade har haft för ländernas ekonomiska utveckling.

– De försökte besvara en otroligt stor fråga, och de fann ganska starka belägg, säger Jakob Svensson.

Porträtt av Esther Duflo, en leende kvinna med mörkt, axellångt hår, klädd i en färgglad mönstrad sjal.
Esther Duflo fick nobelpriset i ekonomi 2019. Foto: Cornelia Jönsson

Ett av de samband forskarna identifierade var det mellan de europeiska kolonisatörernas dödlighet och ländernas välstånd i dag: ju högre dödstal bland kolonisatörerna, desto lägre bnp per capita i nutid. Ända sedan 1700-talet hade det funnits en föreställning om att länder nära ekvatorn var fattigare eftersom det varma klimatet hämmade produktiviteten. Men Daron Acemoğlu och hans kolleger gav en annan förklaring. I tropikerna utsattes européerna för farliga sjukdomar, vilket gjorde områdena mindre attraktiva att bosätta sig i. I stället för att bygga samhällen för europeiska nybyggare inrättade kolonialmakterna där ofta institutioner som syftade till att exploatera befolkningen och naturresurserna.

– I länder och områden där dödstalen var väldigt höga minskade det sannolikheten för kolonisatörer att flytta dit. Då fanns det inte så starka incitament att bygga upp institutioner som skulle gynna kolonisatörer som ändå aldrig kom. Då fanns större skäl att bygga upp styrelseskick som gjorde att man kunde styra och förtrycka de som bodde där med institutioner som exploaterade landet på sina resurser.

På vissa håll byggde kolonisatörerna institutioner med inkluderande politiska och ekonomiska system som på sikt skulle gynna europeiska bosättare. Men i andra delar av världen var syftet att suga ut så mycket rikedomar som möjligt från landets naturresurser för egen vinning. En avgörande faktor för var dessa två olika institutioner placerades hade med hur tätbefolkat ett land var. Ju fler som bodde i ett land, desto större motstånd kunde kolonisatörerna vänta sig.

– Om det redan bodde människor på platsen blev det kostsamt att flytta dit européer. Det kunde innebära att de måste föra krig eller hamna i konflikt med den befintliga befolkningen. Då kunde det i stället vara mer fördelaktigt att införa exploaterande institutioner och utnyttja ursprungsbefolkningen som arbetskraft i exempelvis gruvor eller på plantager.

Många av de tätbefolkade områdena hörde också till de rikaste vid tiden för kolonisationen. Men enligt forskarna bidrog kolonialmakternas exploaterande institutioner och förtryckande styrelseskick till att flera av dessa områden omkring 500 år senare hade blivit några av de fattigaste. Daron Acemoğlu, Simon Johnson och James Robinson beskrev utvecklingen som en historisk omkastning av välstånd, ett mönster som enligt dem saknar motsvarighet i andra delar av historien.

En del av de tidigare kolonierna har med tiden lyckats bryta med det auktoritära och exploaterande institutionella arv som kolonialmakterna lämnade efter sig. I många andra har de negativa mönstren levt vidare och fortsatt att prägla samhällena långt in i vår tid.

Makten står i vägen

Men varför lever institutioner som missgynnar stora delar av befolkningen kvar? Daron Acemoğlu och James Robinson utvecklade spelteoretiska modeller som visade hur den politiska eliten kan ha starka skäl att motsätta sig förändring. Även om reformer skulle gynna samhället som helhet riskerar makthavarna att förlora sina privilegier.

Problemet är att löften om reformer inte alltid är trovärdiga. När missnöjet växer kan den styrande eliten utlova förändringar för att undvika uppror, men befolkningen vet att löftena kan brytas när hotet väl har avtagit. Under vissa förutsättningar kan demokratisering därför bli ett sätt för makthavarna att göra eftergifter som inte lika enkelt går att ta tillbaka.

– Forskarnas modeller säger inte att repressiv politik alltid leder till revolution och slutligen demokrati. Det viktiga i den här modellansatsen är i stället att visa hur rationella modeller kan hjälpa oss att förstå varför autokrater under olika förutsättningar väljer att antingen försöka behålla makten eller demokratisera.

Daron Acemoğlu, Simon Johnson och James Robinson utmanade därmed en gammal föreställning om att länder närmare ekvatorn är mindre produktiva på grund av ett varmare klimat. Deras forskning ger i stället stöd för att historiska förhållanden, inte minst de institutioner som växte fram under kolonialtiden, än i dag bidrar till att vissa länder har högre välstånd än andra.

Utvecklingsekonomin har gett oss en djupare förståelse för globala skillnader i välstånd och hur de kan minskas. Amartya Sen visade att svältkatastrofer inte enbart handlar om tillgången på livsmedel, utan också om hur resurserna fördelas. Esther Duflos, Abhijit Banerjees och Michael Kremers experiment gav kunskap om vilka insatser som fungerar bäst.

Vi har möjlighet om vi vill. Men finns den politiska viljan? Det är jag mer osäker på.

Under mer än 80 år har nationalekonomisk forskning försökt förklara varför fattigdom uppstår och hur fler kan ta del av ekonomiskt välstånd. Sedan 1987 har andelen låginkomstländer minskat från nära en tredjedel av världens länder till 12 procent, enligt Världsbankens mått på bruttonationalinkomst per capita. Men om forskningen har gett oss en fördjupad förståelse och större kunskap om varför skillnader i välstånd finns – varför består de då? Kan vi över huvud taget skapa en bättre värld?

– Vi har möjlighet om vi vill. Men finns den politiska viljan? Det är jag mer osäker på. Jag tycker att vi ofta har svårt att komma fram till lösningar som skulle gynna väldigt många. Det handlar framför allt om prioriteringar inom länder, inte minst hos den politiska ledningen i fattiga länder, men också om relationerna mellan länder.

– Men jag är hoppfull.

REFERENSER

Acemoğlu, D., Johnson, S., & Robinson, J. A. (2001).

The colonial origins of comparative development: an empirical investigation. American Economic Review, 91(5), 1369–1401. DOI: 10.1257/aer.91.5.1369 Banerjee, A. V., & Duflo, E. (2007). The economic lives of the poor. Journal of Economic Perspectives, 21(1), 141–168. DOI: 10.1257/jep.21.1.141

Sen, A. (1981). Poverty and famines: an essay on entitlement and deprivation. Clarendon Press.

FinansmagasinetUnika analyser, intervjuer och reportage – från 225 kr/mån. Bli prenumerant
Nästa Artikel