Kerstin Enflo: Ny teknik ger liv åt gamla yrken

Det har knappast saknats prognoser om hur snabbt ny teknik kommer att göra människors arbete överflödigt. En av de tidigaste och mest inflytelserika studierna på området gjordes av Carl Benedikt Frey och Michael Osborne. De kom fram till att 47 procent av den amerikanska sysselsättningen fanns i yrken med hög risk att automatiseras inom ett eller två årtionden.

Jag minns väl när jag hörde en tidig version av studien presenteras, flera år innan den publicerades i sin slutliga form 2017. Det var 2013 eller 2014 och jag befann mig i ett seminarierum i Lund när Carl, som då var en av mina kolleger på ekonomisk-historiska institutionen, tog till orda. Vi var nog många som överraskades av att John Maynard Keynes gamla farhåga om ”teknologisk arbetslöshet” åter verkade aktuell. På den tiden var självkörande bilar det främsta exemplet på teknikens framsteg, medan arbeten som krävde fingerfärdighet, kreativitet eller social intelligens ansågs betydligt svårare att automatisera.

Sedan dess har mer än ett årtionde passerat. 47 procent av de amerikanska jobben har fortfarande inte försvunnit, men det var i ärlighetens namn inte heller vad Carl Benedikt Frey och Michael Osborne varnade för.

Deras slutsats var snarare att vissa jobb med hög sannolikhet borde kunna automatiseras ur ett tekniskt perspektiv. Om det sedan skulle vara praktiskt genomförbart eller ekonomiskt lönsamt inom den angivna tidsramen var en annan fråga.

Att det har gått mer än ett årtionde sedan farhågorna om teknologisk arbetslöshet åter väcktes betyder inte att de har försvunnit. Tvärtom har tidshorisonten krympt. I takt med att generativ AI gjort stora framsteg inom just den typ av kreativt arbete som tidigare ansågs svårt att automatisera har tonläget höjts.

Nyligen varnade Anthropic-chefen Dario Amodei för att AI kan slå ut hälften av alla ingångsjobb för tjänstemän inom ett till fem år. När AI närmar sig människans generella kognitiva förmåga kommer tekniken inte bara att kunna utföra dagens arbetsuppgifter, utan också ta sig an de nya uppgifter som uppstår när de gamla automatiseras, menar han. AI skulle därmed inte bara bli ett substitut för vissa arbetsuppgifter som går att automatisera, utan för mänskligt arbete i största allmänhet.

Här är det viktigt att skilja mellan två begrepp som ofta blandas samman i debatten: arbetsuppgifter och yrken. Farhågorna om automatiseringens effekter bygger ofta på detaljerade uppgifter om vad människor faktiskt gör i sina jobb. Men möjligheten att mäta hur utsatta enskilda arbetsuppgifter är för ny teknik riskerar samtidigt att skymma det större sammanhanget. Arbetsmarknaden är nämligen inte organiserad kring enskilda arbetsuppgifter.

Människor anställs i yrken, där olika uppgifter hålls samman av ekonomiska och organisatoriska skäl. Att en maskin kan utföra vissa av dessa uppgifter innebär därför inte automatiskt att yrket försvinner. Men det finns också en annan sida av saken: ny teknik kan förändra förutsättningarna för att gamla yrken ska växa och utvecklas.

Hur påverkas då yrkena, snarare än de enskilda arbetsuppgifterna, när tekniken förändras? Det är en fråga som jag på senare tid har fördjupat mig i tillsammans med mina kolleger William Skoglund och Jakob Molinder. Med hjälp av historiska folkräkningar och senare administrativa register kan vi följa hur många människor som arbetat inom olika yrken från 1880 till 2019. Genom att klassificera och harmonisera yrken utifrån deras ekonomiska funktion, snarare än deras skiftande benämningar, kan vi undersöka hur de har överlevt tidigare tekniska revolutioner.

Resultatet förvånar: Efter 140 år av mekanisering, elektrifiering, förbränningsmotorer, massproduktion, datorisering och internet återfinns mer än 70 procent av sysselsättningen inom yrken vars grundläggande ekonomiska funktioner existerade redan i slutet av 1800-talet. Arbetsuppgifterna inom dessa yrken kan visserligen ha förändrats nästan till oigenkännlighet. En kontorist arbetar inte på samma sätt som 1880, och en sjuksköterska använder helt andra kunskaper och tekniker. Men många av de grundläggande ekonomiska funktionerna består – och sysselsätter allt fler.

Efter 140 år av kreativ förstörelse är yrkeslandskapet fortfarande till stora delar intakt. Sverige har visserligen genomgått en enorm strukturomvandling, där ny teknik både har ersatt och skapat jobb. Men tekniken har också ökat vårt välstånd, förlängt våra liv och höjt den allmänna levnadsstandarden. Därmed har den också ökat efterfrågan på sådant som människor länge har arbetat med. När samhället blivit rikare har det fått råd att sysselsätta fler lärare, sjuksköterskor och andra specialister. Växande marknader har dessutom gjort det möjligt att dela upp gamla funktioner i allt smalare specialiteter. Det är Adam Smiths gamla insikt om att arbetsdelningen begränsas av marknadens omfattning.

Ett annat resultat är att yrken som vuxit fram genom ökad specialisering och arbetsdelning har visat betydligt större uthållighet än yrken som är direkt knutna till en viss ny teknik. Växeltelefonister och typsättare illustrerar hur specialisering kring en ny teknik kan skapa goda jobb under en period, för att sedan nästan helt utraderas.

Teknikens viktigaste långsiktiga bidrag till sysselsättningen tycks därför inte vara att skapa yrken som enbart är kopplade till nya tekniska lösningar. Snarare handlar det om att möjliggöra större marknader och en alltmer omfattande arbetsdelning. Ny sysselsättning har alltså inte främst uppstått genom tillkomsten av helt nya yrken, utan också genom ökad specialisering inom redan existerande yrken. Tekniken har med andra ord inte bara förändrat vad människor gör på jobbet, utan också skapat utrymme för fler människor att arbeta med sådant som redan tidigare efterfrågades.

Historiska studier kan förstås inte avgöra om AI kommer att följa samma mönster. Vid varje teknikskifte höjs röster som hävdar att ”den här gången är det annorlunda”, och kanske är det så. Så länge den snabba teknikutvecklingen inte också omfattar uppfinningen av en spåkula får vi avvakta med de säkra beskeden om framtiden. Men historien hjälper oss att precisera vad som faktiskt måste vara annorlunda för att utvecklingen ska bryta med tidigare mönster.

För att Dario Amodeis dystra scenario ska bli verklighet räcker det inte att tekniken konkurrerar ut människor från ett brett spektrum av yrken som redan har överlevt 140 år av omvälvande teknisk förändring. AI måste också bryta det historiska mönster där tekniska framsteg har skapat nya marknader, ökad efterfrågan och en alltmer långtgående arbetsdelning. Det skulle innebära att tekniken ersätter mänskligt arbete snabbare än vi hinner lära oss att använda den för att skapa nytt värde – och nya möjligheter till sysselsättning.