Steven Pinker: Därför räcker det inte att veta sanningen

Vad har en naken kejsare gemensamt med en bankrusning? Mer än man kan tro, enligt Steven Pinker. Den amerikanske psykologen och Harvardprofessorn har ägnat sin senaste bok, När alla vet att alla vet (Fri Tanke 2026), åt ett fenomen som påverkar allt från finansmarknader till politiska konflikter. Och som ändå är märkligt vardagligt.

Kvällen innan intervjun drog Steven Pinker fullt hus på Scalateatern i Stockholm, där han diskuterade sin nya bok med filosofiprofessor Åsa Wikforss och hjärnforskaren Anders Hansen. Nu möts vi för dagens första intervju i ett litet konferensrum i hotellkällaren.

I H C Andersens saga Kejsarens nya kläder ser alla att kejsaren är naken, men ändå fortsätter processionen. Först när ett barn ropar det alla redan ser förändras något. Varför? Alla visste ju redan att kejsaren var naken.

– Genom att säga högt inför alla vad var och en dittills bara hade sett för sig själv skapade barnet gemensam kunskap, i begreppets tekniska betydelse. Från det ögonblicket visste alla att alla andra visste att kejsaren var naken. Det är något annat än att alla bara känner till det var för sig.

När alla vet att de andra har genomskådat bluffen kan de sluta spela med.

– Den här skillnaden har länge studerats inom filosofin, spelteorin och nationalekonomin, eftersom den är avgörande för samordning. Det finns situationer där människor gynnas av att göra samma sak, förutsatt att de vet att andra också kommer att göra det.

Det spelar i princip ingen roll om alla kör till höger eller vänster i trafiken. Det avgörande är att alla väljer samma sida och kan lita på att andra också gör det. I politiken kan samma mekanism få betydligt större konsekvenser.

Steven Pinker pekar på hur auktoritära regimer försöker förhindra offentliga sammankomster, inte bara för att stoppa protester, utan också för att hindra människor från att upptäcka hur många andra som delar deras missnöje. Så länge var och en tror sig vara ensam kan makten bestå. När missnöjet blir gemensam kunskap kan förutsättningarna förändras.

Även ekonomin vilar på sådana ömsesidiga förväntningar. Pengar har ett värde enbart för att vi litar på att andra kommer att acceptera dem som betalning.

– Människor byter saker av värde mot papperslappar därför att de vet att andra människor också kommer att behandla papperslapparna som värdefulla.

Samma beroende av andras beteende kan emellertid också göra det finansiella systemet sårbart. En bank kan fungera utmärkt så länge insättarna litar på att andra låter sina pengar stå kvar. Men om de börjar tro att andra tänker ta ut sina pengar kan det bli rationellt att försöka hinna först. Därmed riskerar de att utlösa just den kris de fruktar.

Steven Pinker pekar på hur insättningsgarantier kan bryta den onda cirkeln. Genom att garantera att kunderna får tillbaka sina pengar minskar staten deras anledning att försöka hinna före varandra. Men det räcker inte att garantin finns. Den måste också vara allmänt känd.

– Det handlar inte bara om att insättningarna är försäkrade, utan om att kunderna vet att alla andra också vet att de är försäkrade.

När alla visste vad alla andra visste

Men vad händer när människor inte längre delar samma offentliga sfär? Under stora delar av 1900-talet samlades en betydande del av befolkningen framför samma tv-sändningar. I USA dominerade ett fåtal nätverk nyhetsförmedlingen. Människor kunde ha vitt skilda politiska åsikter, men de delade många offentliga referenspunkter. De tog inte bara del av samma information, utan visste också att andra gjorde det.

Steven Pinker menar att det gamla medielandskapet dessutom präglades av händelser i skärningspunkten mellan hur information spreds och producerades.

– Jag tror att vi drog nytta av ett sammanträffande. Av tekniska och ekonomiska skäl fanns det bara ett litet antal kommunikationskanaler. Samtidigt har vi skäl att tro att ingen kommer särskilt nära sanningen om det inte finns institutioner som uttryckligen ägnar sig åt att söka den. Vi människor föredrar myter, slagord och bra berättelser.

Han syftar framför allt på journalistiken, men också på vetenskapen och andra institutioner som granskar påståenden och rättar fel. Först senare etablerades de journalistiska ideal om faktakontroll och professionellt ansvar som vi i dag tar för självklara. Att de sammanföll med en koncentrerad mediemarknad hade också ekonomiska orsaker.

– När det bara fanns några få tv-nätverk hade inget av dem råd att stöta bort 40 procent av sin publik. Därför tenderade de att söka sig mot mitten, säger Steven Pinker.

När kabel-tv, internet och sociala medier mångdubblade antalet kanaler förändrades incitamenten. Det kunde löna sig bättre att tilltala en mindre, starkt engagerad publik än att försöka vinna förtroende hos en bred majoritet. Men den gemensamma lägerelden slocknade.

– När kanalerna blev fler fick var och en en allt mindre publik. Då kunde de börja anpassa sig efter just den publikens fördomar. Resultatet blev en spridning av konspirationsteorier och falska nyheter, något som faktiskt har varit normalt under stora delar av mänsklighetens historia.

Den gamla offentligheten var förstås heller ingen guldålder. Dominerande medier spred också missuppfattningar och utestängde perspektiv. Men fragmenteringen har synliggjort en motsättning: Att många känner till samma sak innebär inte att den är sann. Och bara för att något är sant betyder det inte att människor känner till det – än mindre att de vet att andra gör det.

Här är det viktigt att skilja mellan gemensam kunskap i strikt mening och mellan föreställningar som många delar. En konspirationsteori kan bli allmänt accepterad inom en grupp och hjälpa dess medlemmar att samordna sig, trots att den är falsk. Samma mekanism som möjliggör samarbete kan alltså också befästa lögner.

Varför sanningen inte räcker

Varför väljer människor ibland falska föreställningar framför sanna?

– Jag tror att den tendensen framför allt gäller sådant som ligger utanför människors direkta erfarenheter. När det handlar om huruvida det finns vatten i glaset, om barnen är klara att gå till skolan eller om det finns bensin i bilen är människor ganska rationella. Det måste de vara för att klara vardagen.

Annorlunda är det med frågor som vi svårligen kan undersöka själva: krigens orsaker, ekonomiska kriser eller vaccinernas effekter. Under större delen av historien saknade människor vetenskap och journalistik som kunde hjälpa dem att skilja sanning från villfarelse, påpekar Steven Pinker. Då kunde andra hänsyn väga tyngre.

– Man kan lika gärna hålla fast vid den myt eller berättelse som får den egna sidan att framstå i god dager.

En övertygelse kan signalera lojalitet med den egna gruppen. Därför leder mer information inte självklart till större enighet. Att ändra uppfattning kan också innebära att ta avstånd från människor vars gemenskap betyder mycket.

Det blir särskilt tydligt när frågor som egentligen kan undersökas vetenskapligt också blir politiska identitetsmarkörer. Den som tar ställning gör då inte nödvändigtvis bara en bedömning av forskningsläget, utan kan också uttrycka lojalitet med människor som delar samma världsbild. Det innebär förstås inte att de vetenskapliga slutsatserna enbart är en smaksak. Men det kan hjälpa till att förklara varför människor ibland håller fast vid övertygelser även när de möter starka motargument.

– Vi vill åtminstone gärna tro att vi har institutioner som söker sanningen utan egenintresse: vetenskapen, universiteten, journalistiken och myndigheterna. De är bättre än alternativen. Men alla dessa institutioner är beroende av öppen kritik, av att fel kan korrigeras och av yttrandefrihet. Människor är felbara. Det enda sättet för oss att stappla oss fram till sanningen är att någon kan påpeka vad som är fel när någon annan säger något osant.

Steven Pinker menar att just de institutioner som ska värna sanningen riskerar att utveckla egna tabun. År 2023 var han med och grundade Council on Academic Freedom, en sammanslutning av universitetslärare som arbetar för akademisk frihet, åsiktsmångfald och öppna samtal.

– Mycket av den akademiska utfrysningskulturen, uthängningarna i sociala medier och kampanjerna för censur bottnar i en önskan att upprätthålla föreställningar som människor anser vara nödvändiga för samhällsordningen.

För att illustrera mekanismen berättar han en historia från tiden för Charles Darwins evolutionsteori. En prästfru ska ha reagerat på tanken att människan härstammar från aporna med orden: ”Låt oss hoppas att det inte är sant. Men om det är sant, låt oss hoppas att det inte blir allmänt känt.”

Historien är nästan säkert påhittad, påpekar Steven Pinker. Men den illustrerar varför människor ibland kan frukta att en obekväm sanning, om den blir allmänt känd, ska undergräva de föreställningar som håller samman samhället.

Eftersom samhället behöver gemensamma föreställningar för att människor ska kunna agera tillsammans, uppkommer ett dilemma: sanningssökandet kräver att även etablerade föreställningar kan ifrågasättas. Hur går dessa behov att förena när människor inte längre delar informationskanaler?

– Det finns ingen algoritm för det. Vad vi egentligen vill är att det ska finnas ett samband mellan människors gemensamma uppfattningar och våra bästa bedömningar av vad som är sant.

– Vi har ännu inte kommit på hur vi ska göra det. Vi hade en genväg på den tiden då det bara fanns ett litet antal kommunikationskanaler. De råkade vara knutna till institutioner som sökte sanningen. Den genvägen finns inte längre.

En oväntad AI-optimism

Trots sin oro ser Steven Pinker en möjlig motkraft i en teknik som många förknippar med nya hot mot sanningen: artificiell intelligens.

– Jag tycker att AI, särskilt jämfört med sociala medier, snarare verkar vara en kraft som driver oss mot sanningen.

Återigen hänvisar han till ekonomiska incitament.

– Sociala mediers affärsmodell bygger helt på engagemang: klick, ögonpar, gillamarkeringar och delningar. AI:s affärsidé är att vara ett användbart verktyg som företag och privatpersoner kan lita på när de fattar beslut, utan att besluten leder dem i fördärvet. Därför finns det marknadskrafter som driver AI närmare verkligheten.

Men samma teknik kan producera övertygande falska berättelser och bilder i enorm skala. Invändningen är att AI också gör desinformation billigare och lättare att sprida. Steven Pinker medger risken.

– Ja, det finns en risk att producera nonsens i stor skala. Men AI-företagen försöker också välja träningsmaterial som ökar tillförlitligheten. De använder exempelvis mer material från Wikipedia och New York Times, och i senare träningssteg matematiska bevis och programkod som måste följa en strikt logisk struktur för att fungera.

Att företagen vill förbättra sina produkter innebär dock inte att de redan är tillförlitliga. I en internationell undersökning från European Broadcasting Union 2025 innehöll nästan hälften av drygt 3 000 granskade AI-svar på nyhetsfrågor minst ett betydande problem. I vart femte svar fanns betydande sakfel. Studien jämförde inte AI med sociala medier, men visar att Steven Pinkers optimism behöver förses med förbehåll.

Sanningens pris

Mot slutet av intervjun återvänder Steven Pinker till en annan komplikation: ibland vill människor inte veta sanningen. I När alla vet att alla vet undersöker han varför vi ibland undviker att göra sådant vi misstänker till gemensam kunskap.

– Om du misstänker att din partner är otrogen, vill du då veta sanningen? Ibland ja, ibland kanske inte. Och om du fick möjlighet att läsa dina vänners privata mejl, där de kanske skriver om dig, skulle du vilja göra det? En del skulle säkert vilja, men jag skulle definitivt inte göra det.

– Våra relationer bygger på fiktioner, eller åtminstone halva fiktioner. Att två vänner eller älskande är oändligt generösa och hänsynsfulla mot varandra och värdesätter varandra gränslöst. Ingen tror det till 100 procent i sina privata tankar. Men om man sade det högt och gjorde det till gemensam kunskap skulle man inte längre kunna ha relationen på samma grund.

Det som kan vara nödvändigt mellan vänner blir däremot farligt när samma logik får styra journalistik och vetenskap.

– I vetenskapen och journalistiken vill man ha sanningen även när den är stötande. Det är själva poängen. Där vill man inte ha den sortens artighet, sociala konventioner och förfinade hyckleri som vi ibland behöver i privatlivet.

Arbetet med boken har också fått Steven Pinker att delvis omvärdera sin syn på människans rationalitet.

– Jag har fått större förståelse för drivkraften att inte söka sanningen: viljan att upprätthålla de gemensamma föreställningar som gör sociala relationer möjliga.

Vi behöver gemensam kunskap för att samarbeta, men också institutioner som kan avslöja när det vi gemensamt tror på är fel. Utmaningen tycks alltså inte bara vara att få människor att veta samma sak, utan att skapa en offentlighet där de också kan ändra uppfattning. Helst innan det krävs ett barn som ropar att kejsaren är naken.