En skogs- och industriman går vidare

Karl Hedin har sålt sågverken och sin emballageverksamhet och hoppas få mer tid för fiske framöver. Men trävarukedjan och 38 000 hektar skog i Sverige behåller han och är därmed fortfarande en av landets största privata skogsägare.

– Det är mycket roligare att gå i skogen än att prassla med värdepapper, och det är betydligt mera givande att jaga och se på tillväxten än att titta på aktiekursen, säger han till EFN.

Det har varit tuffa år för skogsbolagen, hur betraktar du skogen som en framtida placering?

– För det första, om man tror att skogen har varit en väldigt bra investering historiskt, då har man räknat lite fel. Om du jämför med börsen som lämnar utdelning till aktieägarna så lämnar skogen utdelning genom att du avverkar tillväxten och säljer grejerna. Vad gäller värdestegringen så måste man räkna ränta på ränta och då landar avkastningen historiskt ungefär som börsen. En förräntning på uppemot 10 procent kanske, det är inte dåligt men inte så bra som när man bara tänker på prisskillnaden från anskaffning till avyttring, vilket brukar vara många år.

– Men det är klart, skogen är en inflationssäkrad tillgång i och med att ”they don’t make it anymore”. Som sämst står värdet stilla några år.

Portföljen: 20 bolag, 10 branscher

Efter försäljningarna har Karl Hedin gått in med åtskilliga miljoner på aktiemarknaden. Bland annat har han köpt SCA och H&M. Sammanlagt äger han aktier i 20 bolag, verksamma i tio branscher.

– Jag tänker mig en stabil portfölj som ska lämnas över till mina döttrar, jag är ingen daytrader. Det ska ge en säker och stabil intjäning via utdelning. Jag väljer bolag som har en balansräkning som jag kan tolka och förutspå utdelningen från. Mina döttrar behöver inte komma åt sista kronan. 20 aktier i tio branscher handlar om att sprida risken och att jag kan hålla reda på vad som händer. Jag gillar inte risker.

När du tog över efter din far omsatte ni 180 miljoner, då du sålde handlade det om 7 miljarder. Helt riskaversiv har du väl inte varit under karriären?

– Ja, det kan man väl kanske inte säga. Det är klart att man lever med risker så länge man driver företag. Jag har dock försökt att hålla det på en vettig nivå, men det har ju också varit affärer som hade kunnat stjälpa hela företaget om det gått illa.

Till exempel?

– När jag tog över efter far 1983. Jag var ganska grön, 34 år, och ramlade rakt in i en jätteaffär med Avesta Jernverks skogar. Det handlade om 7 500 hektar här omkring. Det var ett köp på 100 miljoner och vi hade 30 i eget kapital och frågan var om jag ägde trovärdighet nog för att få låna. Men det fanns en substans bakom i växande skog och vi hade ett antal år med plusresultat. Bankerna trodde att jag skulle klara det och köpet blev av. Jag avverkade halva köpeskillingen på ett år och kunde betala tillbaka en hel del av lånen.

– Hade något gått snett där hade vi varit slut. Men det blev en kanonaffär.

Under 1980 och 90-talen sjösatte Karl Hedin flera tekniska innovationer som med tiden kom att generera stora belopp.

– En var att vi hittade ett sätt att producera innerpaneler med betydligt lägre råvarutillgång än konkurrenterna.

– En annan var att jag kom på en metod att torka virke till 10 procent i princip sprickfritt. Detta blev en stor vinst för oss och för kunderna inom fönster- och dörrindustrin. Inget av detta handlade ju om gjorda affärer, mer om att bygga företaget under en tid då ekonomin var dålig.

Och vilken affär hade du önskat ogjord?

– Där finns det väl en del att välja mellan. Till exempel då skattetrycket var som högst fick jag rådet att köpa hälften av en fastighet i Holland bara för skatteplanering. Konsultupplägget var att jag gjorde förvärvet på hösten, skulle göra ett avdrag och sedan sälja på våren.

– Det gick fullständigt åt skogen och jag var tvungen att vara på plats varannan månad i Holland för att få någon koll på vad som hände. Det tog tio år att sälja fastigheten. Det var ett elände på sitt sätt.

Hur upplever du generellt dagens svenska företagsklimat?

– Bättre än hur det har varit. Tidigare hade vi den idiotiska skattesituationen som gjorde att far fick nog och flyttade till England och jag tog över. Skattetrycket medförde att en stor grupp företagare gjorde detsamma, fick nog och flyttade.

– En stor del av min tid gick åt till att lyssna på konsulter som berättade om hur man skulle skatteplanera. Skatteklimatet var ett dödligt gift kan man säga. Men sedan släppte det. När skattereformen gjordes på 1990-talet blev det en helt annan värld. Då året var slut och vinsten redovisad, var det bara att räkna på de där 24 procenten eller vad det nu var. Och sedan var det bra med det. Det var en enorm lättnad kan jag säga, att få ägna tiden åt att förbättra företaget i stället för att skatteplanera.

Och specifikt, förutsättningarna för skogsnäringen?

– Att staten bara tar från människor rätten att bruka sin skog, utan att ersätta dem är ett mörkt moln över skogsföretagandet. Att förbjuda brukande av skog till förmån för någon vanlig blomma eller fågel på just den lilla arealen är ett nedlåtande sätt att se på människorna som skapat skogen. Behovet av virke för att hålla i gång vår världsledande skogsindustri och vad det betyder för arbetstillfällen i glesbygden tas det inte hänsyn till.

– Skogsindustrin har också varit feg, precis som politikerna. Fiberindustrin är tongivande och styr branschorganisationen, och man är väldigt känslig för att stöta sig med stora kunder som gör anspråk på att få styra producenternas verklighet och åsikter. Likaså är rädslan för miljörörelsen hemma och utomlands stor.

Karl Hedin påpekar också att han anser att balansen mellan de folkvalda och tjänstemännen har rubbats. Starka myndighetschefer och fackkunniga medarbetare ute i landet kan enligt denna tes fatta egna beslut – som ibland trumfar en regerings eller enskild ministers intentioner med lagstiftning och riktlinjer.

– Problemet är att politiken inte har så mycket makt längre. Man kan tycka vad man vill om sosseväldet, men man styrde sina myndigheter och förstod för det mesta det där med basindustri. Nu bestämmer våra politiker något som verkar vettigt, men myndigheterna driver en annan linje.

Du brukar beskrivas med ord som ”älgjägaren”, ”miljardären” och ”industrimannen”. Är du också ”entreprenören”?

– För mig är en entreprenör någon som är innovativ, kraftfull och tar sig runt alla hinder som dyker upp. Så visst, det kan jag känna igen mig i. Och jag har ju fått företaget att växa med lönsamhet.

Vilket tips har du till andra stora och små företagsbyggare?

– Det handlar om att bygga en organisation och skapa förutsättningar för verkligt kamratskap i den. Det är en helt annan sak än att uppfinna något eller hitta lösningar på ett affärsproblem. Tänk på det. Ta gärna och läs lite böcker om hur man bygger en organisation, det gjorde jag.

– För mig blev det en stor sorg och samtidigt ett uppvaknande när en nyckelperson i företaget plötsligt fick ont i magen och var död tre månader senare. Vi hade varit en trojka och så blev vi två. Den andres fru blev svårt sjuk och han behövde ta hand om henne och plötsligt var jag ensam.

Då han försökte hitta nya medarbetare på traditionellt vis gick det dåligt. De som hade kapaciteten var upptagna i någon annan verksamhet, trivdes och ville inte flytta. Då bestämde sig Karl Hedin för att pröva ett nytt grepp.

– Kan jag inte köpa dem jag behöver får jag göra dem. Jag startade en traineeverksamhet. Jag fick rätt material från början att forma och utveckla, om det är okej att uttrycka sig så. Ersättningen ska vara rimlig. Men enligt mitt sätt att se det är den inte avgörande. Trivs du där du bor och med arbetskamraterna så vill du inte flytta, oavsett lön. Jag har strävat efter att medarbetarna helst ska bo på orten och umgås även på fritiden och gilla varandra, det är sådant som inte går att ta med sig. Jakt och naturintresse är det sammanhållande kittet för dem som jag anställer, de vill leva på landet och ha nära till viltet och naturen. En del är skidåkare, andra jägare och fiskare.

Hur är du själv som chef?

– Det får du nog fråga omgivningen om. Att man som chef ibland måste peka med hela handen och klara ut att nu måste vi fatta beslut och så här gör vi, tror jag uppskattas även om någon inte får som den vill. Jag tror att jag på sätt och vis är en av kamraterna, trots den makt jag har som ägare.