Essä: Katrine Kielos om den banbrytande ekonomipristagaren

Den här texten publicerades i nummer 3 av Sikt (2025).

Av Katrine Kielos

***

År 1957 var betty friedan en 36-årig tvåbarnsmor intresserad av hur välutbildade amerikanska kvinnor (som hon själv) egentligen mådde. Hon skickade ut en enkätundersökning till sina forna klasskamrater på Smith College. Tanken var att skriva en artikel om saken. Och kanske sälja den till ett magasin. Men resultaten som hon fick tillbaka var chockerande.

Detta var nämligen kvinnor som på pappret hade allt. Vackra hus, välartade barn och välkammade äkta män. Välståndet i efterkrigstidens USA hade gjort det möjligt för dem att vara hemmafruar, vilket var lite unikt. Få ekonomier har genom historien haft råd att ha halva arbetsstyrkan hemma på heltid. Men USA kunde under ett par decennier efter andra världskriget unna sig detta (i alla fall för vissa samhällsklasser) tack vare rekordtillväxt, geopolitisk dominans och jublande konsumtionsekonomi. Vad Betty Friedan fann var dock att precis de kvinnor som förkroppsligade detta samhälles ultimata ekonomiska ideal i själva verket var djupt olyckliga. Verklighetens välutbildade hemmafruar var ångestdrabbade, sexuellt frustrerade och djupt deprimerade. Och många av dem drack för mycket. Eller tog ångestdämpande medicin.

Betty Friedan visste länge inte vad hon skulle kalla detta fenomen. Det fanns inget språk för att beskriva dessa olyckliga amerikanska hemmafruar. Ingen analys som kunde förklara vad det var de upplevde. Betty Friedan började kalla det för ”problemet utan namn”. Och när hon beskrev det i sin bok Den feminina mystiken 1963 blev analysen ett av de definierade startskotten för en ny våg av feminism i västvärlden. Inom loppet av bara en generation hade denna feministiska våg (med god hjälp från den ekonomiska utvecklingen) i princip utplånat hemmafruidealet. Revolutionen tycktes inträffa så snabbt att den var över innan motståndet ens hade hunnit formera sig. ”Problemet utan namn” var löst redan innan det hade ett namn. Men vad hände egentligen sen?

Detta är kontexten när Claudia Goldin, ekonomiprofessor vid Harvard, sex decennier senare pratar om ett nytt ”problem utan namn”. Goldin, vars forskning tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2023, fokuserar (precis som Friedan) på collegeutbildade amerikanska kvinnor. Och vad Goldin kallar för ett ”nytt problem utan namn” är en knepig konflikt mellan karriär och familj samt ett glapp mellan retorik och verklighet gällande vad som faktiskt är möjligt för kvinnor. Välutbildade kvinnor får höra att alla dörrar står öppna för dem. Men i praktiken är det inte så. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män – särskilt efter att de får barn, konstaterar Goldin. Dessutom delar de flesta heterosexuella par inte lika på ansvaret för barn och familj. Vad beror det på? För intressant nog vill dagens välutbildade par i hög grad dela lika. De gör det bara inte.

Frågan är varför.

Claudia Goldin kommer med ett svar. Som hon dessutom ger ett namn. Hon kallar det för ”giriga jobb”. Ett ungt par träffas och blir kära. Kanske på Handelshögskolan i Stockholm. De har exakt samma utbildning och borde därför ha samma karriärmöjligheter. Problemet är att detta i praktiken inte är sant. Paret flyttar ihop och skaffar sig varsitt högstatusjobb. Men efter bara några år på arbetsmarknaden börjar den unga kvinnan känna att hon nog vill ha ett jobb som på sikt går att kombinera med barn. Hon byter jobb och börjar på ett företag där kulturen är lite lugnare. Detta ger hennes pojkvän möjligheten att gasa. Snart tjänar han mycket mer än vad hon tjänar.

Precis då skaffar paret barn och eftersom mannen nu drar in så mycket mer pengar varje månad har de som par inte ”råd” med att han ska ta lika mycket ansvar hemma. Alltså är det hon som blir den huvudsakliga föräldern och han som aldrig behöver tänka två gånger när chefen ringer. Han vet att någon annan alltid kommer att kunna hämta på dagis. Allt detta gör att hans karriär går ännu bättre. Och samtidigt (eftersom den går bättre) ställer än högre krav på att hon ska klara sig själv där hemma med barnen. Trots att de har exakt samma utbildning (och att kvinnan med viss statistisk sannolikhet hade bättre betyg) är det mannen som blir ekonomiskt framgångsrik.

På det här sättet beskriver Claudia Goldin med hjälp av omfattande data hur vad som i varje led ser ut som privata och utifrån situationen ekonomiskt ”rationella” beslut på en aggregerad nivå kan förklara att lönegapet mellan könen är som störst i välutbildade grupper. För även i Sverige är det ju så att ju mer en kvinna utbildar sig, desto mindre jämställd blir hennes lön. Det här är förstås ironiskt givet att ”utbildning” sades vara nyckeln till ekonomisk framgång för kvinnor.

Plötsligt var det väldigt stor skillnad på att vara jurist på en trevlig arbetsplats nära barnens skola utanför Örebro och att vara ”stjärna” på en av de stora internationella advokatbyråerna i huvudstaden. ”Skurken” i dramat är de så kallade ”giriga jobben”. Goldin beskriver det som att de högst betalda jobben från 1980-talet och framåt började äta upp alltmer av ditt liv. Det ställdes helt nya krav på att ständigt vara tillgänglig. Även på kvällar och helger. Samtidigt blev dessa jobb mer välbetalda. Globaliseringen gjorde att vinsterna ökade och framför allt började det löna sig oproportionerligt mycket att just jobba mycket. I många högstatusbranscher kunde du plötsligt inte bara tjäna det dubbla på att jobba det dubbla. Du kunde om du var beredd att jobba det dubbla (och framför allt vara tillgänglig dygnet runt) tjäna tio gånger så mycket pengar.

Detta ledde till att löneskillnaderna inom många högstatusbranscher började dra iväg. Plötsligt var det väldigt stor skillnad på att vara jurist på en trevlig arbetsplats nära barnens skola utanför Örebro och att vara ”stjärna” på en av de stora internationella advokatbyråerna i huvudstaden. Exakt samma utbildning – juridik – kunde leda till helt olika ekonomiska utfall. I nästan helt olika ekonomiska universum. Problemet var att männen i hög grad hamnade i det ena. Och kvinnorna i det andra. Kvinnorna tackade nämligen generellt nej till de giriga jobben. De må ha utbildat sig till jurister och ekonomer men de valde i mycket högre grad än männen bort de oj så välbetalda toppjobb som uppstod i precis dessa branscher.

Precis när kvinnor började uppmuntras till att ge sig in i högbetalda mansdominerade branscher förändrades de oskrivna reglerna för dessa branscher. Och de förändrades på ett sätt som gjorde dem näst intill omöjliga för kvinnor. De giriga jobben krävde nämligen att kvinnan skulle sälja något som hon inte hade. En form av tidsmässig frihet som samhället egentligen bara möjliggjorde för män. För även i äktenskap där kvinnan och mannen tjänar lika mycket gör kvinnan idag dubbelt så mycket hushållsarbete.

Kvinnan hade länge varit den som hämtade på dagis, torktumlade strumpor och packade gympapåsar. Problemet var att denna könsroll på grund av hur ekonomin förändrades nu började ”kosta” henne mer. Den som har huvudansvar för barn och familj behöver nämligen flexibilitet. Visst kan hon (om hon har tillgång till barnomsorg) jobba mycket. Däremot måste hon ibland kunna gå tidigare från kontoret. Och i så fall istället jobba ikapp på kvällen. Framför allt måste hon kunna planera. Tandläkartider, balettuppvisningar och ishockeymatcher gör att eftermiddagsmötet inte bara kan flyttas tre timmar och chefen förvänta sig att du ska stanna kvar till klockan elva ätandes hämtmat vid skrivbordet. Men vad som hände i ekonomin från 1980-talet och

framåt var att det plötsligt började löna sig oproportionerligt mycket att göra precis dessa ting. Just det som många kvinnor inte kunde ge sin arbetsgivare var exakt vad som började betala sig bäst. Detta gjorde att männen som grupp drog ifrån ekonomiskt. De flesta kvinnor hade inte vad som ”krävdes” för att göra karriär på dessa villkor. Eftersom vad som i grund och botten krävdes var ett manligt kön. Eller ett liv utan barn.

Vad Betty Friedan beskrev på 1960-talet hos de välutbildade amerikanska hemmafruarna var en tyst desperation. En skam över att deras känslor av hopplöshet var så förbjudna. De hörde ju till ekonomins mest privilegierade samhällsklass. Detta var kvinnorna som (enligt sin tids definition av saken) ”hade allt”. De borde inte känna så här! Och det är här som Goldins ”problem utan namn” liknar Friedans. För vilken rätt har högutbildade kvinnor att klaga idag? Var det inte precis denna grupp som krävde alla de där feministiska rättigheterna som de nu har fått? Är de aldrig nöjda?

Men vad Goldins forskning lyckas visa är hur högutbildade kvinnors situation är så mycket mer än bara deras situation. Den är ett uttryck för hela den ekonomiska paradox som håller kvinnor tillbaka: heterosexuella kvinnor kan inte göra karriär på samma villkor som män så länge definitionen av att göra karriär ”som män” är att man är gift med en kvinna som tar huvudansvaret för barnen. Och de riktigt stora problemen med allt detta blir förstås inte tydliga förrän paret i vårt hypotetiska exempel går skilda vägar. Om mannen träffar en ny kvinna på någon av sina många affärsresor till London och plötsligt vill skiljas är det han som kommer att kunna bo kvar i huset i Saltsjöbaden. Det är hans exfru som kommer tvingas flytta till en mindre lägenhet. Hela den ekonomiska ojämlikhet som har byggts upp mellan dessa två individer (med exakt samma utbildning!) blir med andra ord synlig först när de inte längre är gifta. Hög utbildning i kombination med en heterosexuell parrelation verkar vara den nya kvinnofällan och det är förstås ironiskt eftersom det är precis detta ideal som dagens ”duktiga flickor” uppmuntras till att sträva efter rent kulturellt.

Precis som de en gång i tiden uppmuntrades till att bli hemmafruar.