Essä: Självaktningen ger oss tillbaka oss själva

Artikelsamlingen Att lära sig själv att leva utkom första gången på svenska (Atlas) 2008 Atlas. 2022 gavs den ut igen av Natur & Kultur.
Översättare: Ulla Danielsson
Om självaktning publicerades ursprungligen 1961 i Vogue Magazine.
En gång, under en torr årstid, skrev jag med stora bokstäver tvärs över ett uppslag i en anteckningsbok att man förlorat oskulden den dag då man befriats från villfarelsen att man tycker om sig själv. Jag kan nu, några år senare, förundrad över det sinne som trots att det stod på kant med sig själv så noggrant förde bok över dess varje skälvning, med generande klarhet förnimma smaken hos just det nederlaget. Det gällde missriktad självaktning. Jag hade inte blivit invald i Phi Beta Kappa. Knappast något misslyckande kan ha varit mer förutsägbart eller mindre tvetydigt (jag hade helt enkelt inte tillräckligt bra betyg) men det fick mig ändå i upplösningstillstånd; jag hade på något sätt betraktat mig själv som ett slags akademisk Raskolnikov, ett egendomligt undantag från det förhållande mellan orsak och verkan som verkade så hämmande på andra.
Även om till och med den humorbefriade nittonåring som jag då var måste ha insett att situationen saknade verklig tragisk storhet, markerade den dag då jag inte blev invald i Phi Beta Kappa trots allt slutet på någonting, och oskuld kan mycket väl vara rätt ord för det. Jag förlorade den övertygelse jag haft att trafiksignalerna alltid skulle slå om till grönt då jag kom, den behagliga vissheten att de ganska passiva egenskaper som skaffat mig gillande då jag var barn, automatiskt garanterade mig inte bara nycklarna till Phi Beta Kappa utan också lycka, högaktning och en god mans kärlek; jag förlorade en ganska rörande tilltro till den symboliska styrkan hos gott uppförande, rent hår och en bevisad duglighet enligt Stanford-Binetskalan.
Dittills hade hela min självaktning varit fäst vid sådana tvivelaktiga amuletter, och den där dagen såg jag på mig själv med den förbryllade och oförstående minen hos en person som råkat möta en vampyr då hon inte har något krucifix till hands. Även om det i bästa fall är en obehaglig upplevelse att tvingas se tillbaka på den person man en gång var, nästan som att försöka resa över en gräns med lånade identitetspapper, anser jag nu att detta är det enda som är verkligt viktigt om man vill kunna skaffa sig sann självaktning. Trots de flesta av våra banala yttranden, förblir självbedrägeriet det svåraste bedrägeriet. De knep som fungerar på andra har inte det minsta värde i den klart upplysta gränd där man har rendezvous med sig själv: här hjälper inga vinnande leenden och inte heller några prydligt skrivna listor med goda avsikter. Man bläddrar demonstrativt men förgäves igenom sina märkta kort – den vänlighet man visade av fel orsak, den skenbara seger som inte innebar någon egentlig ansträngning, den till synes hjältemodiga handlingen man utförde för skams skull. Den trista sanningen är att självaktning inte har någonting med andras gillande att göra – de där andra, som det trots allt är mycket lätt att lura; det har heller ingenting att göra med ens goda anseende, något som, vilket redan Rhett Butler talade om för Scarlett O’Hara, modiga personer kan klara sig utan.
Att å andra sidan klara sig utan självaktning är som att vara en motvillig åskådare, som betraktar en oändligt lång dokumentärfilm som i detalj skildrar alla de egna misslyckandena, både verkliga och inbillade, där nytagna filmsnuttar klippts inför varje ny visning. Där är det där glaset du krossade i ilska, där skymtar den sårade minen i X:s ansikte; se nu, här kommer nästa scen, den kvällen då Y kom hem från Houston, se hur du sumpar den chansen. Att leva utan självaktning är som att ligga vaken vissa nätter utom räckhåll för varm mjölk, fenemal och den sovande handen på täcket, som att räkna alla begångna synder och alla underlåtelsesynder, alla svikna förtroenden, alla de löften som brutits på ett fint sätt, de gåvor som oåterkalleligen förslösats på grund av slarv eller feghet eller vårdslöshet. Hur länge vi än skjuter upp det, ligger vi så småningom ändå ensamma i den obekväma säng som vi själva har bäddat.
Om vi kan sova eller ej beror naturligtvis på om vi har någon respekt för oss själva eller ej. Om man invänder att en del personer som omöjligen kan ha någon självaktning tycks kunna sova ganska gott ändå, missar man poängen helt och hållet, på samma sätt som de personer, som tror att självaktning nödvändigtvis har att göra med om man har säkerhetsnålar i underkläderna eller ej, missar poängen. Det är en vida spridd övertro att “självaktning” är någon slags trollformel mot ormar, någonting som ser till att personer som har det förblir inlåsta i något slags ofördärvat Eden, inte hamnar i främmande sängar, i tvetydiga samtal eller får problem i största allmänhet. Det gör det inte alls. Det har ingenting med ytan att göra, utan handlar i stället om en särskild slags frid, en privat försoning. Även om det kan tyckas lika osannolikt att den slarviga, suicidala Julian English i Möte i Samarra som att den slarviga och obotligt oärliga Jordan Baker i Den store Gatsby skulle ha det, visade Jordan Baker att hon hade det medan Julian English däremot inte hade det. Med den anpassningsförmåga som man oftare ser hos kvinnor än hos män, vidtog Jordan sina egna mått och steg, skapade sin egen fred och undvek allt som hotade den freden. “Jag hatar slarviga personer”, sa hon till Nick Carraway. “Det krävs två för att det ska ske en olycka.”
Människor som har självaktning har precis som Jordan Baker modet att göra egna misstag. De känner till priset. Om de bestämmer sig för att vara otrogna, rusar de inte sedan i ett anfall av dåligt samvete iväg och bekänner bara för att få förlåtelse av den förfördelade personen, inte heller beklagar de sig i onödan över det orättvisa i att de utpekas som medskyldiga och över den oförtjänta förlägenhet detta medför. Kort sagt visar personer med självaktning upp en viss hårdhet, ett slags moraliskt mod; de visar upp det som man en gång i tiden kallade karaktärsstyrka, en egenskap som visserligen i princip anses positiv men som ibland får ge vika för andra, mer omedelbart överkomliga, dygder. Ett mått på att dess anseende är i avtagande kan vara att man numera har en tendens att endast använda ordet om fula barn och om dem bland Förenta staternas senatorer som inte blivit omvalda utan lidit nederlag, gärna i första valomgången. Icke desto mindre är karaktärsstyrka – villigeten att ta ansvar för sitt eget liv – den källa ur vilken självaktningen kommer.
Självaktning är någonting som våra far- och morföräldrar visste allt om, vare sig de hade det eller ej. De fick redan som unga lära sig en viss disciplin och de fick en känsla av att man lever genom att göra saker man inte har särskilt stor lust att göra, genom att bortse från rädsla och tvivel, genom att väga den omedelbara belöningen mot möjligheten att senare kanske få en större, till och med ofattbart stor, belöning. På artonhundratalet tyckte man det var beundransvärt men inte egendomligt att general Charles George Gordon satte på sig en ren vit kostym och höll Khartoum mot mahdins angrepp; man tyckte inte det var orättvist att det var förenat både med död, svårigheter och smuts att erövra land i Kalifornien.
En tolvårig nybyggarflicka, Narcissa Cornwell skrev kallt i den dagbok hon förde vintern 1846: “Far var fullt upptagen med att läsa och märkte inte att huset fylldes med indianer förrän mor nämnde det.” Trots att vi inte har en aning om vad mor sa, kan man inte låta bli att bli imponerad av hela händelsen: fadern som läser, indianerna som strömmar in, modern som väljer ord som inte skulle verka skrämmande, barnet som plikttroget återger händelsen och dessutom skriver att “lyckligtvis för oss” var indianerna inte fientliga. Indianer ingick helt enkelt i bilden. Det gör indianerna alltid, i en eller annan skepnad. Återigen är det fråga om att inse att om någonting är värt att ha, så har det också ett pris. Folk som respekterar sig själva är villiga att ta risken att indianerna kan vara fientliga, att företagen kan gå i konkurs, att förbindelsen kanske inte visar sig vara en där varje dag är en festdag eftersom du är gift med mig. De är villiga att satsa någonting av sig själva, de spelar kanske inte alls, men om de spelar, då känner de till oddsen.
Detta slags självaktning är en övning, en vana, som man aldrig kan låtsas men som man kan utveckla, träna och locka fram. En gång fick jag förslaget att jag i stället för att gråta skulle trä en papperspåse över huvudet. Nu råkar det vara så att det finns en fysisk orsak till att det ska hjälpa, det har någonting med syre att göra, men redan den psykologiska effekten är oändlig: det är i högsta grad svårt att se sig själv som Cathy i Svindlande höjder med huvudet i en påse från Food Fair. Det finns en liknande övning för alla andra små händelser som i sig själva är obetydliga; föreställ er att ni dånar, vare sig det är av medlidande eller av köttslig lust, och förblir avsvimmad, i en kall dusch. Men alla dessa små övningar är värdefulla enbart om de representerar någonting större. Om man säger att Waterloo vanns på idrottsplanerna vid Eton betyder det inte att Napoleon skulle ha kunnat räddas av en snabbkurs i kricket; det skulle vara totalt meningslöst att hålla formella middagsbjudningar i regnskogen, om inte de fladdrande stearinljusen hade framkallat djupare, starkare egenskaper, värderingar som redan funnits inpräntade sedan lång tid tillbaka. Det är ett slags ritual som hjälper oss att minnas vilka och vad vi är. Men för att kunna minnas det, måste man en gång ha fått lära sig det.
Att ha den känsla för sitt eget innersta värde som utgör självaktningen, är att ha möjlighet till allt: förmågan att skilja på saker och ting, att älska och att förbli likgiltig. Om man saknar självaktning är man inlåst i sig själv och är paradoxalt nog oförmögen både till kärlek och till likgiltighet. Om vi inte respekterar oss själva blir vi å ena sidan tvingade att förakta dem som är så ynkliga att de står ut med oss, de som har så dålig iakttagelseförmåga att de inte märker våra ödesdigra svagheter. Å andra sidan är vi då på ett egendomligt sätt förslavade av alla vi möter, fast beslutna att leva upp till deras felaktiga föreställning om oss eftersom den bild vi har av oss själva är ohållbar. Vi smickrar oss själva genom att tro att detta tvång att vara andra till lags är ett trevligt drag, ett bevis på en empati som vi inbillar oss att vi har, ett tecken på vår vilja att ge. Naturligtvis ska jag vara din Francesca om du vill vara Paolo, jag ska vara Helen Keller till alla som vill vara Annie Sullivan; inga förväntningar är alltför malplacerade, ingen roll är alltför skrattretande.
Har man inte självaktning drabbas man så småningom av den sista besvikelsen – att man rusar iväg för att hitta sig själv och upptäcker att det inte är någon hemma
Utlämnade till dem som vi inte kan annat än förakta, spelar vi roller som är dömda att misslyckas innan de ens har börjat, och varje nederlag framkallar ny förtvivlan och vi försöker omedelbart gissa oss till nästa krav som kommer att ställas på oss så att vi ska kunna leva upp till det. Detta är ett fenomen som ibland kallas “alienation från sig själv”. I avancerade stadier av detta tillstånd svarar vi inte längre i telefon, för det kan ju vara någon som vill något: att vi skulle kunna säga nej utan att drunkna i självförebråelser är en totalt främmande tanke. Varje möte kräver alltför mycket, sliter på nerverna, tömmer lusten och åsynen av någonting så obetydligt som ett obesvarat brev framkallar sådana oproportionerligt stora skuldkänslor att det blir helt omöjligt att besvara det. Att självaktningen ger obesvarade brev deras rätta värde, att den befriar oss från andras förväntningar, att den ger oss tillbaka till oss själva – det är där dess stora styrka ligger. Har man inte självaktning drabbas man så småningom av den sista besvikelsen – att man rusar iväg för att hitta sig själv och upptäcker att det inte är någon hemma.
Tre böcker av Joan Didion
Slouching towards Bethlehem (1968)
Det här var Didions breda genombrott som reporter. Boken slog ner som en bomb och texterna bidrog till att forma och omforma den amerikanska tidningsprosan. Begreppet New Journalism – journalister som lånar grepp från romanförfattare – myntades fem år senare av Tom Wolfe, och det var Joan Didion, tillsammans med bland annat Hunter S. Thompson och Gay Talese, som slog an tonen. Tack vare Slouching towards Bethlehem och The White Album, den andra reportageboken från 1979 som blev en ny klassiker i genren, befäste hon sin position som den nya journalistikens moder.
Ett år av magiskt tänkande (2005)
När Joan Didions liv kraschade efter maken John Gregory Dunnes död, 2003, så hjälpte det dagliga skrivandet henne att överleva. I ett desperat försök att få grepp om tillvaron trängde hon undan allt annat och skrev på fyra månader den här sorgklassikern. Memoaren kom i svensk översättning 2006 och gav henne det prestigefyllda amerikanska litteraturpriset National Book Award.
Kalifornien – Min historia (2006)
Joan Didion växte upp med familjens historier om äventyren, modet och rättrådigheten, och hur de byggde Kalifornien. Är det någon författare som på allvar har tagit sig an Kalifornien är det Didion, född i Sacramento, delstatens huvudstad, av föräldrar som båda kom därifrån.

