Niklas Ekdal: Faran inte över i Persiska viken

Vapenvilan är en diplomatisk framgång för Pakistan som medlat. Framför allt ger den andrum för det iranska folket, klämt mellan en desperat regim som struntar i dess väl och ve, och ett USA och Israel som långt ifrån uppnått sina krigsmål.

Faran är inte över för världsekonomin och de arabländer vid Persiska viken som tagit den värsta ekonomiska smällen. Många faktorer talar emot bestående eldupphör: USA:s och Irans oförenliga krav, det minimala förtroendet mellan parterna sedan amerikanerna två gånger attackerat under pågående förhandlingar, Israel som en joker i leken med egna planer för Libanon, decentraliserade iranska styrkor som fortfarande kan stoppa civil fartygstrafik.

De tidigare amerikanska krigsmålen – regimskifte, förstörelse av Irans nukleära kapacitet – tycks reducerade till att återställa ordningen som gällde före kriget. Allt hänger på Hormuzsundet där en femtedel av världens olja och gas passerar, avgörande även för konstgödsel med fler essentiella produkter. På Irans kravlista står permanent kontroll över sundet, i praktiken en strategisk vinst.

Donald Trump är uppenbarligen desperat att hitta en utväg ur detta krig. Retoriken de senaste dagarna har varit gränslös också med presidentens egna mått. Om det finns någon logik är det den som tillämpades av president Nixon under Vietnam-kriget: The madman theory. Motståndaren ska skrämmas till förhandlingsbordet av intrycket att de har med en galning att göra, till och med beredd att använda kärnvapen. Problemet är att den iranska regimen synat bluffen, utan maktskifte i sikte.

Man drar sig till minnes ett uttryck från USA:s långa krig i Vietnam och Afghanistan: ”Ni har klockorna, vi har tiden”. USA må vara militärtekniskt överlägset, men det finns geografi och kultur som inte kan besegras med bomber från luften.

I fallet Iran 2026 började klockan genast ticka för USA, politiskt och ekonomiskt. Kriget är inte populärt på hemmaplan, särskilt inte när det skickar upp bensinpriset. Den iranska regimen har tagit kopiöst med stryk, men precis som väntat slagit tillbaka där det smärtar mest, mot världsekonomin.

Asymmetrisk krigföring, som det heter. För att stoppa ett handelsfartyg behövs bara en fanatiker med en drönare eller mina, sedan törs inte rederier och försäkringsbolag använda farleden. Att säkra den bergiga kusten längs Hormuzsundet militärt skulle kräva enorma resurser och en riskabel operation. Alternativet är diplomati. I bästa fall kommer Donald Trump att överlåta detta till andra.

Presidenten återkommer ständigt till att USA har den mäktigaste militärmakt som världen skådat. Han är inte den förste att överskatta vad sprängkraft kan åstadkomma. Som statsvetaren Joseph Nye konstaterade: ”Om det enda verktyg du har är en hammare kommer varje problem att se ut som en spik”. Risken är överhängande att Iran läggs till listan av misslyckade interventioner – Vietnam, Afghanistan, Libyen, Irak – snarare än de framgångsrika som befrielsen av Kuwait 1991 och slutet på krigen i Ex-Jugoslavien 1995.

Sedan andra världskriget har USA:s dominans byggt mer på mjuk makt än på hård. Internationellt samarbete, handel och kulturell påverkan har genomgående varit effektivare än militära insatser. Donald Trump har förskingrat detta arv på rekordtid genom att stöta bort USA:s allierade.

Iran-kriget kan dock bli en vändpunkt. Lösningen på konflikten och öppnandet av handelsvägarna kräver just diplomatiskt samarbete. Trump har uppnått motsatsen till vad han troligen inbillade sig – exponerat USA:s sårbarhet i en värld där vänner vänder landet ryggen. Den insikten verkar på väg att sjunka in även i det Republikanska partiet.