Fredrik Strage: Jag existerar samtidigt som Kite

Läkaren granskar mitt ansikte och jag hoppas att hon ska säga att de begått ett misstag. Att ambulansen har kört hit fel person. Det är inte jag som ska ligga på Karolinskas strokeavdelning med en bristning på halspulsådern. Jag är i fin form; under hösten har jag sprungit en mil på under en timme och läst att det gör mig till en "genomsnittlig motionär" (för någon som sportat så lite som jag känns det som en olympisk guldmedalj). Visserligen finns en förhöjd risk för pulsåderbråck i min släkt, men att vara strokepatient ingår liksom inte i min självbild.

Läkaren fortsätter stirra och säger till slut att min högra ansiktshalva ser lite hängig ut jämfört med den vänstra. "Det kan vara ett varningstecken", förklarar hon. "Ursäkta men det är så här jag ser ut", svarar jag. "Det var i och för sig länge sedan jag fick botox." Läkaren ber mig att blåsa upp kinderna ett par gånger. Det går bra. Sedan accepterar hon mitt patologiska utseende.

Karotisdissektionen, som min skada kallas, har gett mig skyhögt blodtryck så jag pumpas full med medicin, kopplas till en EKG-maskin och läggs i en säng. Det är stor risk för stroke och jag försöker lugna ner mig själv genom att tänka: "Kanske dör jag nu men då har jag i alla fall haft 53 makalösa år på den här planeten, elva år fler än Elvis, och som någon sa handlar inte livet om hur många andetag man tar utan om hur många ögonblick som tar andan ur en."

Musikåret 2025 innehåller många sådana: explosionen av ung, svensk indierock med band som Nektar, Svart Ridå, Nära Döden och Diset, moshpiten när den franske technoterroristen Gesaffelstein spelar på Rosendahl Garden Party, riffet i Wet Legs "Catch these fists", norska The Good, The Bad & The Zugly vars vansinnespunk får mig att stagedivea på Debaser, min tonårsdotter som studsar i stroboskopljus till Charli XCX på Way Out West, Kent som får ljumma recensioner för sin tillfälliga återförening på 3Arena men överträffar avskedsturnén 2016 med råge, Brunflobröderna Junior Brielle som meddelar att de splittras bara för att återförenas några timmar senare och – i ett redan klassiskt pressmeddelande – berätta att de ska åka på turné och (som Kent uttryckt det) spela "för alla nya fans" som inte fått uppleva dem live.

Och givetvis artisterna som likt Anna von Hausswolff och Rosalìa gör så egensinnig och drabbande musik att risken för att AI ska ersätta riktiga artister framstår som ett lika överdrivet hot som millenniebuggen. (Däremot får den allmänna AI-tröttheten Kraftwerks robotromantik att kännas hopplöst daterad när tyskarna gör en loj spelning i Stockholm.)

Men ögonblicket som verkligen tar andan ur mig 2025 är "Kite on ice", den småländska synthduons show i Globen med Helsinki Rockettes, världsmästarna i synkroniserad isdans. En föreställning så storslagen att alla arenakonserter jag tidigare sett plötsligt känns futtiga. Det har gått mer än tio månader sedan "Kite on ice" och jag har fortfarande inte landat. Det kommer jag nog aldrig att göra.

Mina känslor för den kvällen sammanfattas bäst av ett tio år gammalt nätmem som först handlade om Justin Bieber och sedan använts om bland andra David Bowie och Lady Gaga: "Om du någonsin är ledsen, kom ihåg att jorden är 4,5 miljarder år gammal och du lyckades på något vis existera samtidigt som [namn på popstjärna]."

Medan jag andas in genom näsan och ut genom munnen – som jag lärt mig att man ska göra för att hantera ångest – tänker jag att jag är en lyckans ost som existerade samtidigt som Kite. Om allt tar slut nu så är det okej.