Fredrik Strage: Var det videorullen jag fixade fram som tände Kite?

Christian Hutchinson Berg, ena halvan av syntduon Kite, sms:ar: ”HJÄLP! Starkt behov av No retreat no surrender på ex-rental vhs.” Likt mig och många andra har han börjat samla på hyrvideokassetter från 80- och 90-talet (priserna på dessa popkulturella reliker har gått upp kraftigt det senaste året). Christian brukar ha på en film i bakgrunden när han jobbar i studion. Det får honom att slappna av och fokusera.

År 2019 frågade han om jag kunde hjälpa honom att hitta Harmony Korines regidebut Gummo på vhs. Kite hade tagit en paus då, på grund av utbrändhet, och jag hoppades att den slitna kassetten – som jag lyckades få fram via andra samlare – skulle inspirera dem till fortsatta stordåd. Och samma kväll som Christian fått filmen träffades han och sångaren Nicklas Stenemo för första gången på länge och började planera en comeback. Den hade säkert blivit av även om jag inte fixat fram videon, men jag inbillar mig gärna att den avantgardistiska Gummo stärkte Kites förmåga att lita på sin instinkt och göra saker på sitt eget sätt.

Därför jobbar jag lika hårt på att få fram No retreat no surrender. Tyvärr lyckas jag bara hitta den på brittisk köpvideo, inte ”ex-rental” som Christian önskade, men han blir ändå glad och utbrister: ”Shit, vad coolt! Vad vill du ha för den?” ”Inget”, säger jag. ”Se det som en investering i er framtid. Varför kände du ett starkt behov av just den här filmen?” Jag frågar eftersom den skiljer sig så mycket från den konstnärligt utmanande Gummo. No retreat no surrender är en hjärndöd karatefilm från 1986 där en tonårskille får lektioner av Bruce Lees spöke innan han fajtas mot en ond ryss, spelad av Jean-Claude Van Damme.

”Jag älskade den när jag var tio”, svarar Christian som trots sitt intresse för gamla vhs:er inte är nostalgiskt lagd. Tvärtom står han för det modernistiska och darlingsdödande i Kite. Han är den som ofta kräver att låtar stryks från repertoaren – eller remixas rejält – eftersom han tröttnat på dem. Men kanske ett flyktigt barndomsminne, en så kallad ”blast from the past”, ändå kan främja hans kreativitet?

”Tack”, säger han. ”Här, förresten. Den finns än så länge bara i tre ex så vårda den.” Christian ger mig en vhs med Kite on ice, fjolårets konsert i Globen, i ett fodral designat exakt som Warner Home Videos klassiska hyrfilmer. Jag går hem, stoppar filmen i videobandaren och den gryniga kvaliteten får det att kännas som om spelningen inte ägde rum 2025 utan långt tidigare, som om det var en konsert som mina föräldrar skjutsade mig till, ett gig som i decennier varit en del av mitt nervsystem.

I slutet av mars ser jag Kite spela under – i stället för inuti – en glob. De uppträder på en gothklubb i Mannheim och har tagit med sin en gigantisk boll som ser ut att vara gjord av metall men är uppblåsbar. ”Vielen dank”, säger jag till taxichauffören som kört mig dit. ”Vielen dank”, tänker jag på dålig tyska under konserten eftersom bollen på scen liknar en supersizad dank ur en påse kulor (och för tankarna till skolgårdar och lunchraster). Kite inleder med tre klassiker från 2010-talet och dammar sedan av min favorit, den sex år gamla Hand out the drugs som Christian på senare år vägrat spela och avfärdat som ”smörig”. 1 000 svartklädda tyskar i kängor, kedjor och cylinderhattar vrålar av glädje och jag tänker för en sekund att det är nostalgipillret No retreat no surrender som inspirerat den bjussiga låtlistan. Hur som helst är konserten monumental. Det är 47:e gången jag ser Kite och jag känner genast ett starkt behov av att se dem igen.