Strage ser Kite och söker vård
Fredrik Strage ser "Kite on ice" och blir lycklig. Sen får han blodtrycket kollat.
Fylliga läppar och en fäbless för synth är inte det enda jag har programmerat i mitt DNA. Där finns också en risk för pulsåderbråck, vilket drabbat släktingar på min mors sida, så jag kollar blodtrycket regelbundet.
Det brukar vara lågt men just den här dagen är det högre än normalt. ”Du är stressad”, säger sköterskan. ”Sprang du hit?” Jag nickar och nämner inte att den egentliga anledningen till mitt uppjagade tillstånd är skylten ute i korridoren: ”Välkommen till äldremottagningen! Vänligen sitt ned och vänta här.”
Efteråt kändes det verkligen som att livet just hade peakat.
Hur hamnade jag i detta förmak till bårhuset? Nyss var jag en sorglös 52-åring med hela livet framför mig. Nu känner jag hur döden flämtar mig i nacken. Inte undra på att jag blir nervös. Likt många andra har jag också förhöjd puls efter synthduon Kites kolossala konsert i Globen två dagar tidigare.
"Du kommer att upptäcka andra band i framtiden men du kommer aldrig att känna så här igen", stod det i programtidningen. Jag visste inte om jag skulle tro det – trots att jag skrivit texten själv – men efteråt kändes det verkligen som att livet just hade peakat.
Samma extasblandade vemod fyllde mig efter Kites tidigare mastodontkonserter på Cosmonova 2015, Operan 2019 och Dalhalla 2023, men den här gången var det ännu starkare. ”Kite on ice”, en föreställning på is med skridskolaget Helsinki Rockettes och artister som Nina Persson, Anna von Hausswolff och Henric de la Cour, är den maffigaste arenashow jag någonsin sett.
Bara Beyoncés spelning på Friends Arena 2016 kommer i närheten. Den var uppbyggd kring ett 18 meter högt torn som flimrade och roterade. Kite har 14 mindre monoliter som sänks ner från taket och blixtrar över den industriella isbaletten. I mitten av duons maskinpark, som placerats där pucken släpps ner under hockeymatcher, skjuter en laserpelare upp mot taket med en kraft som får Globen att likna Dödsstjärnan i "Star wars".
Helsinki Rockettes svävar fram i militärchica baskrar och fångar såväl det graciösa som det trasiga i Kites musik. Sargen blixtrar, medarna glänser och 13 000 hjärtan gör piruetter när låtarna når sina klimax.
Jag har tjatat så mycket och så länge om Kite att jag nästan tröttnat på att ösa superlativ över dem.
”Inte för att vara debatten om Aftonbladets litteraturbevakning, men att betygssätta 'Kite on ice' är lite som att sätta plus på 'Illiaden'", skriver DN:s Saga Cavallin och ger konserten en femma. "Och, inte för att vara Fredrik Strage. Men i och med en i princip utsåld arenakonsert är det uppenbart att Kite definitivt har fått det där erkännandet det så länge tjatats om att de förtjänat.”
Jag har tjatat så mycket och så länge om Kite att jag nästan tröttnat på att ösa superlativ över dem. Jag suckar när en hårdrockig bekant avfärdar spelningen som "en enda lång OS-invigning" men inser samtidigt att det inte är en så pjåkig referens eftersom Beyoncés jättetorn designades av Es Devlin, scenografen som låg bakom OS-avslutningsceremonin i London 2012 (och flera Pet Shop Boys-turnéer, ett band som Kite tangerar i nya låten "Heartless places").
"Kite on ice" regisseras av Andreas Nilsson men det känns snarare som om han förlöst "ett kärleksbarn till Tonya Harding och Salvador Dalí" (som författaren Johan Norberg uttrycker det i ett sms).
Den spanske surrealistens inflytande märks framför allt när keyboardisten Christian Berg släpar sångaren Nicklas Stenemo över isen i ett tjockt rep – ungefär som präster, pianon och ett par döda åsnor bogseras genom en lägenhet i Luis Buñuels och Dalís kortfilm "Den andalusiska hunden".
Denna absurda process gör i sin enkelhet ett outplånligt intryck. Just då sprakar "Kite on ice" inte av neonglödgad passion utan verkar skildra människans slit i en frusen värld, vedermödorna som vi förhoppningsvis slipper den dagen vi kastat av oss all jäkt och kapat livets ankartross, som Hamlet sa.
"Remember me!" ylar Nicklas Stenemo som ligger på rygg och dras över isen. "Remember me! It's true, people die!" Ja, jag kommer alltid att minnas honom. Och ja, folk dör. Men först hamnar de på äldremottagningen där oron över blodtrycket lindras av lyckan att ha fått uppleva "Kite on ice".
LÄS MER: Lynchstämning när Strage väljer låtar
LÄS MER: Strage om när Dylans skärmtid bör begränsas
LÄS MER: När Strage betalade för att träffa Linda i Älvsjö
LÄS MER: Strages brev till Elvis: Hålen i hans själ