Fredrik Strage: Rocken åldras med värdighet – hiphopen pensionerar vid 30

Semester. Tid för återhämtning av kropp och själ. Och för en rejäl dos nervgift i ansiktet i mitten av juli så att jag ser fräsch ut lagom till att det är dags att börja jobba igen. Jag har inte injicerat botox mer än sju åtta gånger sedan jag fyllde 50. Jag kan sluta när jag vill. Och det handlar inte om fåfänga utan om att optimera mina chanser på arbetsmarknaden.

Redan när man fyllt 40 blir det svårare att söka jobb. Enligt en undersökning gjord av IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) är det 64 procent lägre chans att bli kallad till anställningsintervju om man är över 55 än under 30.

Nyligen visade en rapport från pensionsbolaget SPP att antalet personer som förtidspensioneras efter lång arbetslöshet ökat kraftigt de senaste 20 åren. ”Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering”, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP, till tidningen Kollega. Enligt bolagets beräkningar blir notan för den så kallad ålderismen i samhället 11,4 miljarder kronor per år.

Kampen mot åldersdiskriminering har under sommaren fått ett svängigt soundtrack. Det epokavgörande hiphopbandet Public Enemy – som för snart 40 år sedan erövrade världen med tung black power-rap över samplade James Brown-beats – riktar på sitt nya album Black sky over the projects: apartment 2025 sin ilska mot en ny fiende: fördomarna om äldre.

”Shit is way worse than racism”, rappar gruppens ledare Chuck D om ålderismen i låten Ageism. Han fyller folkpensionär den 1 augusti och redogör för sina krämpor och sitt fysiska förfall: ”Ageism, stuck in the bitterverse. Get up and pretend that shit don’t hurt. /.../ I’m 65 partially blind in one eye. Got the nerve to compare me to another fucking time.”

Tiden som han jämför sig med är 80-talet då han stod på barrikaderna och framförde hits som Fight the power och Black steel in the hour of chaos. Nu ser han mest apati och unga människor som bryr sig mer om likes i sociala medier än om social rättvisa. Tekniken verkar ha förlamat dem: ”Been their age. They ain’t never been mine. People don’t dance no more. They AI.”

Men skiljer sig det här teknofoba gnället egentligen från när Ulf Lundell frågar sig vart 1967 har tagit vägen nu? Ja, Chuck D är verksam inom en genre där hög ålder är ett handikapp. Det finns inte samma intresse för äldre artister i hiphop som i rock. Medan heavy metal-veteraner som Iron Maiden och Metallica drar en större publik nu än när de gav ut sina klassiker blir seniorrappare ofta marginaliserade.

Det är en följd av hiphopens förbluffande förmåga att ständigt mutera till något nytt och – trots att den som kulturform är ett halvt sekel gammal – fortfarande framstå som den nya generationens musik. Det gamla glöms bort. Visst arrangeras en och annan nostalgiturné med äldre hiphopstjärnor som Wu-Tang Clan, Nas och De La Soul men de drar inte på långa vägar lika mycket folk som exempelvis rockveteranerna Guns N’ Roses, som Public Enemy varit förband till under sommaren.

Deras sångare Axl Rose är bara ett år yngre än Chuck D men beskrivs sällan som en ålderman. Rockartister blir gamla först när de närmar sig 80-årsstrecket. Chuck D kallades old school-veteran redan när han passerat 30.

På så vis är hiphop ungefär som Sverige: en kultursfär besatt av ungdom där gamla inte riktigt räknas. PRO borde låna ett öra till Public Enemy om de vill inspireras i sin kamp mot ålderism och det digitala utanförskap som riskerar att förstärkas nästa år då regeringen vill att röstkorten ska skickas ut via mejl.

Kanske borde jag också lyssna på Chuck D när han säger att böcker är viktigare än appar och skönhet: ”You hitting screen. I got a book. Yo! Think I’m worried about looks? No!”