Presidenten och pudelrockaren förenas

I mitten av åttiotalet brändes ett stort hål i ozonskiktet över Sunset Strip i Los Angeles. Metalbanden som hängde där använde enorma mängder hårspray innan de ställde sig på scen och juckade i tajta trikåer som exponerade deras paket. Bortsett från de utbuktningarna såg Mötley Crüe, Poison, Cinderella och Warrant exakt ut som sina kvinnliga fans. Ett band som skiljde sig från mängden var Stryper. De hade förvisso samma poppiga metalsound men deras tajts var gulsvarta och de sjöng om Jesus.

1986 gav Stryper ut sitt miljonsäljande album "To hell with the devil" som visade att även kristna kunde rocka. Sångaren Michael Sweet hade blivit frälst när han tittade på tv-predikanten Jimmy Swaggart. Sweet hoppades att Swaggart – kusin till rockpionjären Jerry Lee Lewis – skulle ta Stryper till sitt hjärta. Besvikelsen var stor när Swaggart i stället fördömde alla som spelade kristen rock. Det hjälpte inte att Stryper försökte bevisa sin fromhet genom att kasta biblar på publiken. Fans fick dem i huvudet och blev arga. Bandet stämplades som kättare av konservativa kristna och som töntar av djävulsdyrkande hårdrockare. Ändå sålde de över 10 miljoner skivor.

"Vissa älskar att hata oss"

Stryper splittrades 1993 – efter att ha floppat med den profana skivan "Against the law" – och återförenades tio år senare. Sedan dess har de kämpat på som pudelrockande själasörjare. I fjol kom tolfte albumet "When we were kings", en nostalgisk tillbakablick på åttiotalet, och tidigare i somras skulle de ha spelat på festivalen Sweden Rock. Spelningen ställdes in efter att deras plan tvingats vända på grund av ett elfel.

Den, milt sagt, självgode Michael Sweet ägnade i stället den helgen åt att fundera på varför Stryper inte blivit ett av världens största band. Eftersom musiken enligt honom själv var fulländad såg han bara en förklaring: att många ogillade det kristna budskapet. "Vissa älskar att hata oss", skrev han. "Jag har kommit till slutsatsen att hatet som riktas mot det här bandet beror på ett hat mot Gud."

På ett nästan imponerande vis lyckades Stryper uppröra både sina belackare och beundrare. "Mitt hat mot Gud har ingenting att göra med hur mycket det här bandet suger", skrev en kritiker. "Hur kan man hata något som inte existerar?" frågade en annan. "Jag gillar Stryper men det där är det mest arroganta jag hört", tyckte en tredje.

Presidenten och pudelrockaren förenas

Anser Michael Sweet att man måste gilla Stryper för att kunna betrakta sig som god kristen? En märklig åsikt med tanke på att en majoritet av världens 2,4 miljarder kristna inte har "To hell with the devil" på vinyl. Det har däremot Martin Sweet, ett av Sveriges största Stryper-fans, som är gitarrist i det inte speciellt fromma Crashdiet. Han fick sitt efternamn av bandets hädangångne grundare David "Dave Lepard" Hellman vars främsta inspirationskällor var den groteske punkaren GG Allin och det gudfruktiga Stryper.

I början av karriären virade Crashdiet in sig själva och scenen i gulsvart tejp för att likna idolerna. "David sa att han älskade Stryper eftersom de var kristna och hade jättestora kukar", minns Martin Sweet. "Jag älskar Stryper eftersom de har bra låtar."

Kanske var det senaste utspelet ett sätt för det marginaliserade bandet att åter hamna i rampljuset. De senaste veckornas teologiska debatt har gett Stryper lika mycket publicitet som när Michael Sweet meddelade att han skulle rösta på Donald Trump. Presidenten och pudelrockaren förenas i sin megalomani. Den dagen Trump författar en ny Bibel eftersom den gamla är för woke kan Stryper nog bidra med ett soundtrack.