De fick varje synaps i min kropp att spraka

Dör det fler artister nu eller är det bara jag som blivit gammal och vet vilka alla är?” frågade en vän. Det var 2016, ett dödens år inom rockmusiken, som inleddes med att David Bowie gick bort och avslutades med att George Michaels hjärta gav upp. Däremellan dog bland andra Prince, Alan Vega, Olle Ljungström, Freddie Wadling och Leonard Cohen.

Artister har givetvis fortsatt att dö även senare men inte i ett lika högt tempo. Jag har aldrig klickat fram så många gråtande smileys som det året. I början av juni 2025 var det som om 2016 gjorde en hastig comeback när tre av mina idoler avled i Los Angeles: Sly Stone från Sly & The Family Stone den 9 juni, Brian Wilson från Beach Boys den 11 juni och, samma olyckliga onsdag, syntikonen Douglas McCarthy från brittiska Nitzer Ebb.

Det känns konstigt att nämna den senares sista andetag i samma andetag som de två föregåendes. Dels var Douglas McCarthy bara 58 medan Sly Stone och Brian Wilson var 82 (och de höll på att dö redan på 80-talet). Dels var han min vän. Det kändes i alla fall så eftersom han var så snäll mot sina fans.

Ingen grupp har påverkat mig mer än Nitzer Ebb. Efter att ha sett dem spela före Depeche Mode på Isstadion 1988, när jag var 15, skaffade jag en ny frisyr, köpte mina första Dr. Martens, startade ett band och började skriva i ett fanzine. Deras vitglödgade fusion av synt, disco och industrislammer – som kallades ”electronic body music” – fick varje synaps i min kropp att spraka.

Fredrik Strage om Douglas McCarthy

I början av 90-talet såg det ut som att Nitzer Ebb skulle bli lika stora stjärnor som Depeche Mode. På albumet Ebbhead tangerade de rock’n’roll, och Bono (som Douglas McCarthy envisades med att kalla Bongo) sade att den unge hetsporren från Chelmsford påminde om Jerry Lee Lewis. Men efter den mindre lyckade grungeflörten Big hit 1995 tog Nitzer Ebb en elva år lång paus.

Kajsa Grytt skriver i sin självbiografi om hur hon vågade sig fram till Bruce Springsteen på Café Opera för att bedyra sin kärlek (hon: ”You made me play music!”, han: ”So what?). Jag lovade mig själv att undvika den förnedringen. Men en natt i Kreuzberg, där Douglas McCarthy gjort ett hemligt sologig, vågade jag mig (efter fyra weissbier) fram till min hjälte. ”You made me become a rock journalist!” utbrast jag. Han kramade mig och sade: ”I’m so sorry about that, man.”

Efter det höll vi kontakten och jag missade aldrig en chans att se honom live. Han var en förhäxande frontfigur vars röst gled mellan trånsjuka stön och totalitära kommandon. Hans kropp skakade av spasmer. Hans solglasögon reflekterade det blixtrande stroboskopljuset.

Slutade uppträda 2024

I mars 2020 avled Gabi Delgado-López, sångare i tyska DAF, Genesis P-Orridge från Throbbing Gristle och Bill Rieflin, trummis i Ministry. Ingen av dem dog av covid men jag skrev ändå till Douglas McCarthy: ”Snälla, var försiktig. Det känns som att liemannen är ute efter industrimusiker just nu så det är viktigt att du undviker det här nya viruset.” Han slapp covid, men under karantänen i Los Angeles började han dricka mer. När Nitzer Ebb återvände till scenen hade han blivit oroväckande mager och 2024 slutade han uppträda. ”Efter år av alkoholmissbruk har jag fått diagnosen skrumplever”, skrev han i ett pressmeddelande.

Jag mejlade att han inte skulle tveka att be oss fans om hjälp med att att betala amerikanska sjukhusräkningar. Han lovade att göra det och skrev snart att han kände sig bättre och hade börjat jobba på nytt material. Under tiden turnerade Nitzer Ebb utan honom. Douglas McCarthy delade nyheter om bandet på sitt Instagramkonto där han annars mest uppmärksammade att kändisar gått ur tiden. Under sitt sista år i livet tog han farväl av Donald Sutherland, Alain Delon, Sérgio Mendes och James Earl Jones. Sedan gick han samma väg som dem.

”Saknar dig och Stockholm”, skrev han i sista mejlet. ”I’ve got to say that it hurts”, sjöng han i bästa låten. Nu gör det ondare än någonsin.