Fredrik Strage: Skyll inte på mig om du tycker texten är dum

För några veckor sedan skrev jag på den här sidan om min dumhet. Jag nämnde att jag gjort testet på Mensas webbplats och blivit glad över att vara mer intelligent än 10 procent av befolkningen – tills en vän upplyste mig om att det betydde att 90 procent av befolkningen var smartare än jag. I kommentarer blev jag kallad både ”efterbliven” och ”vänsterbliven” (ett uttryck som brukar användas av folk som betraktar det som en bedrift att studera vidare efter högstadiet).

Tur att jag inte nämnde mina riktigt svagsinta stunder – som att jag i åratal trodde att fönster blev rena när det regnade på dem eller att handdukar ”tvättade sig själva” när man använde dem. Länge trodde jag att min oförmåga att begripa dessa simpla ting var ett resultat av min konstnärligt kaotiska hjärna. Det fanns helt enkelt inte plats för vanlig tråkig logik mellan mina tinningar.

Sedan läste jag en undersökning från Försäkringskassan som sade att barn födda sent på året ofta fick svårt i skolan och inte knappade in sina klasskamraters försprång. ”Relative age”-effekten, som fenomenet kallas, märks mest inom sport (sociologen Malcolm Gladwell har skrivit om varför de bästa hockeyspelarna sällan är födda sent på året) men 2010 visade en kanadensisk studie att även många framgångsrika företagsledare var bland de äldsta i klassen när de gick i skolan. Den 22 december, mitt födelsedatum, skulle med andra ord kunna betraktas som ett handikapp.

Därför blir jag glad att det norska punkbandet The Good, The Bad & The Zugly ger ut ett album om sådana som mig. November boys hyllar killar som föddes sent på året och därför är lite efter. ”Vi har varit efter ända sedan förskolan”, skriver gruppen i en pressmeddelande. Titelspåret är en svidande vidräkning med eliten som föddes tidigt på året: ”When you studied Darwin I was playing with my toys. Fuck you, January boys!”

De flesta punkband rasar mot staten och kapitalet. De vrålar om uppror och vill krossa systemet. The Good, The Bad & The Zugly har sedan starten för 15 år gjort punk med ett mer vuxet perspektiv där man inser att systemet trots allt är att föredra framför anarki. Gruppen har fått replokaler och bidrag och säger sig därför spela ”statsfinansierad oljepunk”.

En norsk kulturparadox är att ett land med skyhög levnadsstandard exporterar så mycket misantropisk musik: liksminkade metalband som säger sig hata allt som lever och drar ut i skogen där de lovsjunger mörkret och kylan. Den gravallvarliga black metal-genren kontrasteras av den norska punken som – till stor del på grund av pionjärerna Turbonegro – är satirisk snarare än satanistisk.

The Good, The Bad & The Zugly gör ösiga låtar om att försöka navigera i en hyperkapitalistisk urban miljö. På nya albumet sjunger de om tech-boys, crypto bros, mellanchefer som nitar revisorer på aw:n och lata vd:ar som inspireras av Jenny Odells gör-så-lite-som-möjligt-guide How to do nothing. Det tycks vara en fördel att ha så lite som möjligt i huvudet, så när de sent födda killarna i Scandinavian CRSPR brat kontaktar den kinesiska biofysikern He Jiankui (som dömdes till fängelse för att ha genmodifierat mänskliga bebisar) ber de inte om fler hjärnceller utan om dubbla levrar och en robust gallblåsa så att de kan dricka mer sprit.

The Good, The Bad & The Zugly gestaltar en övre medelklassmisär värdig Henrik Ibsen. Och de räknar med att framtiden ändå ser ljus ut eftersom de lever i en välfärdsstat och i alla fall inte födda i december: ”Don’t blame Jesus or Andrew Tate. Those guys were just born way too late.” Skyll inte på mig heller, bör tilläggas, om du tyckte att den här texten var dum.