Hall och Woodford tilldelas ekonomipriset 2026

Stabiliseringspolitiken är det verktyg som stater och centralbanker använder för att dämpa svängningar i ekonomin: När det råder lågkonjunktur sänks räntan och utgifterna ökar. Vid högkonjunktur är tillvägagångssättet det omvända. Det är den modell som använts sedan nationalekonomen John Maynard Keynes publicerade sina teorier för nästan hundra år sedan – fram tills att ekonomin kraschade på 1970-talet.

Efter andra världskriget såg den keynesianistiska stabiliseringspolitiken ut att fungera. Ekonomer byggde stora modeller med hundratals ekvationer, skattade på historisk statistik, som beskrev hur konsumtion, investeringar och sysselsättning brukade röra sig. Ett samband stack ut. Den nyzeeländske ekonomen A. W. Phillips visade 1958 att arbetslösheten i Storbritannien historiskt hade varit låg när lönerna steg snabbt, och tvärtom. 

Förhållandet illustreras av den så kallade Phillipskurvan, och politiker började snart tolka den som att de kunde välja lite högre inflation och få lägre arbetslöshet i utbyte. Redan i slutet av 1960-talet varnade Milton Friedman och Edmund Phelps för att en sådan tolkning av kurvan var en illusion. 

Om inflationen hålls hög under en längre tid skulle människor börja räkna med den. Löntagare skulle kräva kompensation i förväg och företag höja priserna innan effekterna realiseras. I förlängningen innebär det att arbetslösheten skulle gå tillbaka till sin vanliga nivå medan inflationen låg kvar. Phelps fick senare ekonomipriset för just denna “förväntningsutvidgade” Phillipskurva, och Friedman fick sitt pris 1976, bland annat för arbete om stabiliseringspolitik.

När sambanden slutade gälla

När oljepriset fyrdubblades 1973 och steg kraftigt igen 1979 fick de rätt. De gamla modellerna var konstruerade för att hantera svag efterfrågan, inte för en chock som samtidigt höjde priserna och minskade produktionen. Stimulanser gav nu bara mer inflation, medan arbetslösheten steg ändå. Fenomenet fick namnet stagflation, en kombination av stagnation och inflation. I USA steg inflationen över tio procent och arbetslösheten till omkring nio procent i mitten av årtiondet.

Sverige gick igenom samma sak. Höga löneökningar urholkade konkurrenskraften, och regeringen devalverade kronan flera gånger mellan 1976 och 1982. Varje devalvering gav en tillfällig lättnad tills löner och priser hann ikapp, och sedan började cykeln om. När människor lär sig spelet slutar knepet att fungera.

Robert Lucas, som tilldelades ekonomipriset 1995, formulerade 1976 varför modellerna inte bara hade missat, utan måste missa. Sambanden i statistiken speglade hur människor hade reagerat på just den politik som förts. När politiken ändrades så justerade människor sitt beteende, och då ändrades också sambanden. Att använda gamla data för att förutse effekten av en ny politik var som att köra bil genom att titta i backspegeln. 

Ville man förutse effekten av en ny politik behövde man bygga på något som inte ändras: människors önskemål, företagens förutsättningar och de hinder som gör att priser och löner inte justeras direkt. 

Från Robert E Halls familjeekonomi...

Bara två år efter att Lucas upptäckt att de keynesianska modellernas samband inte var naturlagar tog Robert Hall det första steget mot forskningen som skulle belönas med ekonomipriset nästan 50 år senare. I stället för att mäta hur konsumtionen brukade följa inkomsten utgick han 1978 från en enda familj som planerar sin konsumtion för hela livet och redan har räknat in allt den bör veta om framtiden. 

Slutsatsen var förvånande enkel. Om familjen planerar väl och agerar rationellt så ändrar den sin konsumtion bara när något oväntat händer. Alltså borde förändringarna i hela landets konsumtion vara omöjliga att förutse ur gamla siffror. 

Hall prövade idén på amerikansk statistik och fann att den i stort sett höll. Senare forskning har visat att konsumtionen är mer förutsägbar än han hävdade, bland annat för att många hushåll inte kan låna när de vill, men hans resonemang blev utgångspunkten för den fortsatta forskningen. I dag utgör det i princip efterfrågesidan i de modeller som centralbankerna använder.

...Till Micael Woodfords centralbanksräntor

Under 1980-talet gav sig Michael Woodford i kast med en mer oroande fråga: kan förväntningar i sig skapa svängningar? Han studerade så kallade solfläcksjämvikter, där ekonomin kan svänga bara för att människor tror att den ska göra det, och visade 1990 hur människor kan lära sig att tro på sådana mönster. Slutsatsen för stabiliseringspolitiken är att  förväntningarna behöver förankras, annars kan de själva bli en källa till oro.

Hall förklarade samtidigt varför produktiviteten tycks svänga med konjunkturen. Företag med marknadsmakt sätter priser över sina kostnader och har därför ledig kapacitet, som utnyttjas när efterfrågan stiger.

År 1997 knöt Woodford ihop trådarna. Tillsammans med Julio Rotemberg byggde han en av de första nykeynesianska modellerna på delar av Halls arbete, där ekonomin byggs upp av hushåll som planerar framåt, men också av företag som inte kan byta pris varje dag. Det är just den trögheten gör att penningpolitiken får verkan på kort sikt. Keynes grundtanke överlever, men i en modell som tål att politiken ändras. 

Modellen anpassades till amerikanska data så att olika regler för räntan kunde jämföras, och eftersom den bygger på hushållens beslut kan man bedöma politiken utifrån hur den påverkar människors välfärd.

I boken Interest and Prices (2003) bygger Woodford vidare på svensken Knut Wicksells tanke att räntan ska hålla priserna stabila och visade hur inflationsmål kan motiveras teoretiskt: när priser justeras ojämnt hamnar resurser fel, och därför är stabil inflation värd att sträva efter.

Samma år visade han tillsammans med Gauti Eggertsson vad en centralbank kan göra när räntan redan är noll: den kan lova att hålla räntan låg även i morgon, och på så sätt stimulera ekonomin redan i dag.

Ekonomins stabilitet bygger på tidigare Nobelpris

Sammantaget löste de 1970-talets problem på tre sätt. Modellerna bygger på hur hushåll och företag fattar beslut, och tål därför att politiken ändras. Trögrörliga priser och löner gör att politiken fortfarande har verkan på kort sikt. Och eftersom förväntningarna finns med i modellerna går det att analysera trovärdighet, kommunikation och inflationsmål, som flera länder senare införde, bland dem Sverige 1993.

Tillsammans bidrar Hall och Woodford till att lösa ett problem som plågat makroekonomin sedan 70-tals kriserna. Deras arbete bygger dock som det ofta är med Nobelpris i allmänhet, och ekonomipriset i synnerhet, på tidigare ekonomers forskning.

Priset, vars fullständiga namn är Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, instiftades 1968 av Sveriges Riksbank i samband med dess 300-årsjubileum. Prissumman 2026 uppgår till 12 miljoner svenska kronor.