Harmoni med kosmos när jag är i en skivbutik

I höstas högg det till i ryggen när jag skulle plocka upp ett Pokémonkort från golvet. Smärtan exploderade där svanktatueringar brukar sitta. Min ”ländrygg”, som jag fick lära mig att den delen av kroppen kallas, sade ifrån efter decennier av dålig hållning då jag skrivit texter som den här i skräddarställning på sängen – hukad över en laptop likt Carrie i Sex and the city.

Varken Alvedon, promenader eller yogaövningar hade någon effekt. Ej heller de Elvisinspirerade höftrullningar som naprapaten tipsade om. Som rockjournalist vet jag en hel del om lidande (jag har bevakat såväl Mello som Idol) men den här smärtan var lika svår som den gången tandläkaren borrade i två av mina gaddar, bröt av dem med tång och drog ut dem i en kaskad av blod – samtidigt som radion spelade Markoolios Ingen sommar utan reggae.

Jag hade gett upp hoppet om ett liv utan plågor när jag åkte till Barcelona för att shoppa och se syntbandet Kite. I en av stadens vinylbutiker började jag omedvetet att göra mina höftrullningar. ”Varför juckar du mot skivorna?” frågade min kompis och i samma ögonblick som jag fick syn på en bunt sällsynta Depeche Mode-bootleg släppte plötsligt värken. Rörelserna som jag lärt mig hos naprapaten fungerade när jag befann mig på platsen där jag känner mig som mest harmonisk: skivaffären.

Vissa upplever så kallad ”mindfulness” på spahotell eller ute i naturen. Själv slappnar jag av, och upplever harmoni med kosmos, när jag står i en vinylbutik och bläddrar. Dessa popkulturella smultronställen är mer än affärer: de vidgar våra vyer, ger oss nya vänner och befriar vår smak från algoritmerna – om så bara för en stund.

Därför är det viktigt för mig att fira Record Store Day som i morgon arrangeras för artonde året i rad. Syftet med den internationella högtiden är att värna om små skivbutiker och fysiska musikformat. Limiterade specialutgåvor släpps och i många butiker uppträder artister live.

Evenemanget har kritiserats eftersom de få vinylpressar som finns kvar är så upptagna med att tillverka Record Store Day-plattor åt de stora skivbolagen att mindre etiketter kommer i kläm. Men jag kan som vanligt inte låta bli att dregla över årets utbud: black metal-bandet Mayhems Live in Ski på blodröd vinyl, Ramones Loco live på blå och röd, Wasps The last command på getingrandig gulsvart och Lou Reeds skräniga Metal machine music med silvrigt reliefomslag. Här finns också ett par svenska klassiker som för första gången släpps på vinyl: Olle Ljungströms Det stora kalaset och den gotländska punktrion Pascals Galgberget.

Jag borde förmodligen upptäcka ny musik i stället för att vältra mig i ”skivsamlarporr”, som den här typen av kommers brukar kallas. ”Det är en investering”, säger jag till mig själv eftersom de rosa vinylutgåvor av Soft Cells Sex dwarf och Madonnas Like a virgin som jag köpte på Record Store Day 2016 har dubblat sitt medianvärde på samlarsajten Discogs.

Det säljs inte lika mycket vinyl som man kan få för sig av mediernas ständiga ”lp-skivan är tillbaka”-reportage. I fjol backade försäljningen från fyra till tre procent av den totala marknaden. Vetskapen om det gör mig besynnerligt glad. Jag brukade nämligen få en viss ångest när jag på nittiotalet spenderade tusentals kronor på skivor. Nu kan jag intala mig själv att syftet med min shopping inte är att tillfredsställa mitt habegär utan att stötta en viktig kulturverksamhet.

Med det sagt ... glad Record Store Day och se upp i skivbacken!