Henrik Lundin: 100-åringen som aldrig försvann
100 år efter Ingvar Kamprads födelse lever både Ikea och hans idéer vidare. Henrik Lundin, vd för Ikeakopplade stiftelsen Imas Foundation, reflekterar över hur ett enkelt häfte från 1976 – En möbelhandlares testamente – kom att forma en av världens starkaste företagskulturer och samtidigt påverka företag långt utanför Älmhult.
Texten är en reviderad och uppdaterad version av Henrik Lundins essä ”Så lever Ingvar Kamprad vidare”, ursprungligen publicerad i Sikt nummer 3.
Ingvar Kamprad
Född den 30 mars 1926 i Älmhult i Småland, död den 27 januari 2018.
Entreprenör och grundare av Ikea, som han startade 1943 som ett postorderföretag.
Namnet Ikea bildas av hans initialer och hemadress: Ingvar Kamprad, Elmtaryd och Agunnaryd.
Den 3 oktober 2017, fyra månader före Ingvar Kamprads död, hade hundratals ledare från Ikea och möbelföretagets leverantörer runt om i världen samlats i Älmhult för att vara med på det som hade fått namnet ”1k till 3k” – en sorts överlämning från en generation till en annan. Peter, Jonas och Mathias, sönerna som representerade tre Kamprads, var alla på plats som kulturbärare för världens största möbelföretag.
Detta år hade 800 miljoner kunder strömmat genom varuhusets kassor och handlat varor för drygt 300 miljarder kronor, med stöd av bolagets över 150 000 anställda.
Att Ingvar Kamprad själv skulle komma till aulan i Småland var långt ifrån självklart med tanke på hans ålder och hans alltmer besvärande rygg. Trots det fanns det en tyst förhoppning om och pirrighet över att han på något sätt skulle förkroppsliga överlämningen – kanske på videolänk eller genom en hälsning från ”grabbarna”, som han kallade sina söner.
Minuterna och timmarna gick och förhoppningen att få se grundaren själv blev alltmer avlägsen. Tillhörighetskänslan var väldigt stark i rummet, inte bara mellan kollegorna, utan också mellan Ikeaanställda och de externa gästerna som hade en koppling till möbelföretaget. Mannen till vänster om mig, en infödd britt och varuhuschef i Asien, berättar att han ofta kommer på sig själv att prata ”Ikeaengelska”, med en nästan sjungande ton och med instuckna svenska ord som ”tillsammans” och ”kraftsamla”.
Ingvar Kamprads lärdomar
Ingvar Kamprad är superentreprenören som med Ikea skapade ett av världens mest ikoniska varumärken. Han gjorde det med hjälp av sina korta texter från 1976. Han döpte dem till En möbelhandlares testamente. Henrik Lundin väljer sina favoritlärdomar och berättar hur de används i dag.
”Endast den som sover gör inga misstag. Att göra fel är den handlingskraftiges privilegium.”
Henrik: Att ta kalkylerade risker är grunden i allt företagande och i investeringar. Alla gör misstag och det är accepterat så länge man lär sig av dem. Felrädsla är byråkratins vagga och all utvecklings fiende, hävdade Ingvar Kamprad.
Dagen hade närmat sig sitt slut och jag minns tydligt hur dubbeldörrarna till vänster om scenen plötsligt öppnas och in kommer en 91-årig Ingvar Kamprad i rullstol, samtidigt som hans medarbetare och externa gäster reser sig upp. En ung kvinna på andra raden, en inköpare från Kina, gråter av glädje och undrar om detta verkligen är på riktigt. Varuhuschefer och annan personal visade liknande känslor, även om Ingvar Kamprad var ett välkänt ansikte i varuhuset i Älmhult.
”Slöseri med resurser är en av mänsklighetens största sjukdomar.”
Henrik: Ingvar Kamprad kallade till och med slöseri med resurser en dödsynd på Ikea. Att nå uppställda mål utan att ta hänsyn till kostnader är inte särskilt svårt.
Hans praktiska exempel var att vilken arkitekt som helst kan formge ett skrivbord för 5 000 kronor, men att formge ett funktionellt och bra skrivbord som bara får kosta någon hundralapp kan bara de skickligaste.
Hur kommer det sig att en grundare och ett företag får ett närmast religiöst bemötande och att företagskulturen är så stark att också leverantörerna och kunderna blir delaktiga?
Vi får gå tillbaka 50 år för att förstå en del av svaret, till 1976 – året då Ingvar Kamprad bestämde sig för att dokumentera sin filosofi och sina grundvärderingar i en handbok som han kallade En möbelhandlares testamente.
Den 50-årige Ingvar Kamprad satt hemma, i favoritfåtöljen MK, och skrev ner sina tankar på ett rutmönstrat A4-papper med sin karakteristiska böljande skrivstil. Ikea var vid denna tid en succé i Sverige, Norge och Danmark och de nya marknaderna Tyskland och Schweiz hade också tagit fart. Året innan, som Ikeas sjätte marknad, hade ett varuhus i Sydney i Australien öppnats och näst på tur var Kanada.
”Du hinner så mycket på 10 minuter.”
Henrik: Även här på resurstemat, men mer åt det filosofiska planet som både kan appliceras professionellt och privat. Han beskriver framtiden som en räcka med 10-minutersenheter.
”Tiden är din viktigaste resurs. Du hinner så mycket på 10 minuter. Svunna 10 minuter är definitivt förbi. Du får dem aldrig tillbaka. 10 minuter är ett stycke av dig själv. Indela ditt liv i 10-minutersenheter och offra så få som möjligt åt meningslöshet.”
Den framåtlutande expansionen vilade stadigt på det som skulle bli den tredje ”tesen” i testamentet: Vinst ger oss resurser. Ingvar Kamprad ville vara självförsörjande och med egna medel skapa förutsättningar för fler varuhus på fler marknader och nå ut till de ”många människorna”. Ikea var skuldfritt, inte ens beroende av externt aktiekapital eller statliga stöd.
Ingvar Kamprad var rädd att företagets kultur och värderingar skulle urvattnas när verksamheten växte internationellt, när han själv inte längre på daglig basis kunde träffa medarbetarna. Testamentet användes i början främst som ett internt dokument, riktat mot möbelvaruhusets ledare, men dokumentet fick snabbt spridning och är i dag en av de mest kända vägledande principerna i modern företagskultur.
Visst fanns föregångare som Henry Fords My life and work från 1922 och Avis vd Robert C Townsends Up the organization från 1970, men de var relativt sällsynta och mer självbiografiskt skrivna. En möbelhandlares testamente bör snarare stå bredvid senare bokklassiker som Good to great av Jim Collins och The Toyota way av Jeffrey K Liker, men de var samtidigt skrivna av akademiker utan erfarenhet av att leda företag.
”Vår protest mot det etablerade är inget självändamål, det är en målmedveten vilja att ständigt utveckla och förbättra.”
Henrik: Citatet kommer från tesen som kallas ”Linje annorlunda”, en uppmaning att vara lite motvalls. Att ifrågasätta gamla konventioner och hitta nya vägar framåt.
Från mitt eget perspektiv, inom kapitalförvaltning och investeringar, är nyfikenhet och frågan ”varför” centralt. Att utmana befintliga affärsmodeller och att tänka nytt.
Stilen i Ingvar Kamprads testamente särskiljer sig också med sin enkla, personliga och nästan självbiktande ton, där samtliga teser eller värderingar underbyggs med praktiska exempel. Som ett svenskt alternativ är Jan Carlzons Riv pyramiderna! en relevant jämförelse, men med den stora skillnaden att Jan Carlzons ”testamente” inte överlevde som ryggrad i SAS, även om den boken må ses som en ledarskapsklassiker i sig.
Företagskultur är abstrakt och många ledare tror att det räcker med att trycka upp en glansig pamflett med värderingar för att cementera dem för anställda och omvärlden. MIT-professorn Edgar Henry Schein, som dedikerade en stor del av sitt liv till att förstå företagskultur, menade att kulturen bekräftas av tre komponenter: artefakter, uttryckta värderingar och antaganden.
Den viktigaste komponenten, som avslöjar om bolaget agerar i enlighet med värderingarna, är artefakter – eller levande exempel. Säger man hej i hissen på väg till kontoret, kommer man i tid till möten, tänker man reflexmässigt på kostnader även i jobbet och så vidare.
”Planläggning är ofta synonymt med byråkrati.”
Henrik: Ingvar Kamprad återkommer ofta till sin olust för byråkrati. Han menade att enkelhet och förnuft måste prägla planläggningen.
Regler och ramverk är nödvändiga, men blir de för komplicerade förlamar de. Enkelhet är en dygd. För mig var det en befrielse att komma till en arbetsplats där planerade möten var sällsynta, med större fokus på att lösa problem här och nu.
Ingvar Kamprad lyfte tidigt fram i sin handbok hur viktigt det är att leva som man lär och texten finns inte där bara för att det ska låta bra, utan det var ord som han själv levde och helt och fullt trodde på. Han kunde därför på ett trovärdigt sätt få med personalen, leverantörer och kunderna.
Ingvar Kamprad var noga med att det skulle finnas en glädje och ett större ändamål med att jobba på Ikea och konstaterade krasst att ”utan entusiasm på jobbet försvinner en tredjedel av ens liv”.
Min reflektion är att det är få, om något, ledarskapsmanifest som har genomsyrat det dagliga arbetet på ett företag så mycket som En möbelhandlares testamente. Det är ett levande bevis på vilken skillnad en text kan göra och hur mycket det är värt att en företagsledare sätter sig och skriver ner sina värderingar och principer – och inte minst lever dem själv.
Företagskulturen och värderingarna är näst intill identiska med hur de framställdes 1976, och när ordet ”värderingsstyrt” i dag har blivit urvattnat ter sig Ingvar Kamprads visdomar alltmer tidlösa.
”Ingen metod är effektivare än föredömets.”
Henrik: Att säga en sak och göra en annan är inte effektivt för vare sig en företagsledare eller en småbarnsförälder.
Ingvar Kamprad var en mästare på att leva som han lärde och byggde på detta sätt upp en trovärdighet för varumärket. Att se en styrelsemedlem plocka in och ur diskmaskinen på stiftelsens kontor hör inte till ovanligheten.
Det handlar inte bara om att vara ett föredöme. ”Tillsammans” är ett av de viktigaste värdeorden i Ikeavärlden.
När grundaren försvinner finns alltid en risk att företaget blir mer tjänstemannastyrt, att kulturen försvagas och att affären till slut blir lidande. Möbelhandlaren Ingvar Kamprads önskan var att ge Ikea ett evigt liv och att företagskulturen skulle överleva honom själv och kommande generationer.
Man brukar säga att kulturen sitter i väggarna. Om försäljning är en indikation på företagskulturens styrka – oberoende av grundarens direkta närvaro – så är hans önskan på god kurs att uppfyllas.
Men när jag reflekterar över Ingvar Kamprads gärning, 100 år efter hans födelse på gården i Agunnaryd och 50 år efter En möbelhandlares testamente, inser jag att hans betydelse och påverkan sträcker sig betydligt längre än företagskultur i det egna företaget. Jag är givetvis part i målet, men Ingvar Kamprads betydelse för svenskt och globalt företagande är enorm och fortfarande kusligt relevant.
Kostnadsmedvetenhet, kirurgisk precision i leverantörskedjan och icke-hierarkiskt ledarskap är alla självklara exempel på hans arv som också har påverkat, inspirerat och bidragit till utvecklingen av globala jättar som ABB, H&M och Spotify och många, många fler. Ett mindre självklart, och även mindre bevakat, område är demokratisering av produkter och tjänster.
Begreppet demokratisk design blev centralt i filosofin hos Ingvar Kamprad och utvecklades inom Ikea från 1970-talet och framåt, även här långt före sin tid. Grundtanken var att bra design inte skulle vara ett privilegium för en liten elit utan något många människor skulle ha råd med. För att nå dit definierade företaget design som en balans mellan fem faktorer: form, funktion, kvalitet, hållbarhet och lågt pris. Om en produkt inte uppfyllde alla fem ansågs den inte vara ”demokratisk”.
”Det mesta är ännu ogjort. Underbara framtid!”
Henrik: Det här är ett av mina favoritcitat eftersom det uppmanar till hopp och optimism.
I testamentet kan man läsa att ”känslan av att vara färdig är ett effektivt sömnmedel”, och att ett företag som anser sig vara framme vid målet stagnerar snabbt och förlorar sin livskraft.
Ingvar Kamprads tes var att den starke alltid är positiv och arbetar framåt. Han ville se sina medarbetare som en samling positiva fanatiker, men var alltid mån om att skapa en inkluderande Ikeakultur.
Det viktiga är att Ingvar Kamprads version av demokratisering inte handlade om retorik utan om systemdesign. Hela affärsmodellen byggdes för att pressa priser utan att ge upp designen: platta paket för billigare transporter, standardiserade komponenter, global sourcing och att kunden själv monterar möbeln. Den ”demokratiska” idén låg alltså i hur produkten producerades och distribuerades, inte bara i ambitionen.
Det gör begreppet intressant i dag. Att demokratisera en bransch eller en marknad är mer en regel än ett undantag för uppstickarbolagen i dag, vare sig det gäller investeringar, utbildning, AI, finans eller hälsa. Ibland betyder det ungefär samma sak som för Ingvar Kamprad – att sänka kostnader och tillgängliggöra något som tidigare varit exklusivt.
Men parallellen visar också en skillnad. I dagens företagande används ordet ofta mer metaforiskt eller marknadsföringsmässigt.
Flera företag borde löpa hela linan ut och säkerställa att priset mot kund är konsekvent med den ursprungliga ambitionen att göra varan eller tjänsten tillgänglig för ”de många människorna”. Ledaren och företagens anställda måste förstå att varje krona som sparas – eller inte slösas – i det egna ledet, i slutändan kommer kunden till gagn genom en möjlighet till lägre priser. Det är därför Ingvar Kamprads idé fortfarande känns konkret, relevant och ärlig. Demokratiseringen var inte bara ett ideal – den var inbyggd i varje led av modellen.
Så den bästa 100-årspresenten från oss alla är att kanske försöka vara lite mer Ingvar Kamprad själva.
Text: Henrik Lundin
Gör: Vd och investeringschef för Imas Foundation, med koppling till ägarstiftelsen Ingka Foundation och välgörenhetsstiftelsen Ikea Foundation. Tidigare chefsstrateg på Nordea. Styrelsemedlem i Kinnevik och Lysa Fonder.
Född: 1974.
Bor: Amsterdam i Nederländerna.
Följ taggar
