Fredrik Strage: Indierocken är död – länge leve indierocken

Svetten rinner längs de nedklottrade väggarna på Kafé 44, den klassiska rockkällaren på Södermalm. Kön ringlar lång utanför och de som inte lyckats få biljett gråter i varandras späda armar. Medelåldern i lokalen är så låg att jag inbillar mig att Patric Sjöberg ska hoppa fram och säga: "Tänker du se indierock framförd av unga band ditt äckel?" Ja, det ska jag. Det var länge sedan jag gick på rockkonsert med riktigt unga fans. Det senaste decenniet har jag bara upplevt rap, house och olika sorters autotunad radiopop med en publik i puberteten. Crowdsurfandet, svimmandet och känslan av att gitarrsträngar flätas samman med sprakande synapser slungar mig tillbaka till nittiotalet. Särskilt när 17-årige Ilean Arvan Nelson, frontfigur i Nektar, skiftar mellan moloken sång och spruckna skrik likt Kurt Cobain.

Nektar skolkade från skolan för att spela in låtar som fick Göteborgs-Posten och Gaffa att utse dem till "årets genombrott", sajten Hymn att beskriva dem som "ett bevis på att Göteborgs-indien håller sig evigt ung" och mig att hylla deras taggiga riff i TV4 Nyhetsmorgon. De tillhör en ny våg av svensk indierock som ekar inte så lite av Kents 30-årsjubilerande debutalbum (en skiva som generation Z verkar uppskatta mer än Kent själva gör).

Att bilda ett band för att spela rock kan tyckas omodernt när andra typer av musik dominerar listorna och sociala medier gör det enklare för soloartister slå igenom. Det är också billigare och lättare att göra musik på en laptop än att köpa instrument och slita i en replokal – om man mot förmodan lyckas få en. Under senaste året har många artister protesterat mot att samma regering som prisar det svenska musikundret kapar anslagen till studieförbunden som gjort framgångarna möjliga. Men uppenbarligen finns fortfarande tillräckligt många replokaler för att skapa magnifik indierock. Förutom Nektar har jag under våren golvats av det elegant manglande Kallsup från Örebro, de sjaviga göteborgsrockarna Staf och Klotter samt den stockholmska indiegruppen Diset vars debutalbum "Vi kommer andas in varandra till slut" innehåller, milt sagt, kentiga låttitlar som "Svartvitt", "Taggtråd", "Luftslott" och "Röd". Mest omtalade är dock Svart Ridå, en Malmöbaserad trio med rötterna i Ronneby. Deras andra fullängdare "Aponia" hämtar sin titel från en fjäril samt filosofen Epikuros beteckning på frånvaron av lidande – kanske för att deras deppiga, desperata postpunk har en smärtlindande effekt på lyssnaren, likt uppenbara förebilder som The Cure eller Kent (vars "Om du var här" de gör en tjusig cover av). Viktiga för den nya indieboomen är också banden Solen och Terra som gjort dånande rock på svenska sedan början av tiotalet.

Jag skriver upp Nektar på gästlistan när jag dj:ar på efterfesten till Kents första återföreningskonsert. "De släppte inte in oss, kan du lösa?", sms:ar deras manager eftersom Berns vakter nekar minderåriga (som måste smugglas in via köksingången). Lyckligtvis har Nektar inte samma problem på Debaser när de spelar där ett par veckor senare som förband till Svart Ridå. "Jag sätter mig ner för jag kan fan inte stå!" vrålar Ilean Arvan Nelson i hitten "Sitt ner (lilla jag) och det är lätt att bli knäsvag av briljansen. "Det är som en tidsmaskin", säger min flickvän som var grungerockare på nittiotalet. Efteråt öser vi beröm över bandet i deras loge där kylskåpet, för en gångs skull, inte länsats på öl. Däremot är läsken slut.