Jakten på åtta försvunna filmer – och ett huvud

Dracula är den mest filmade rollfiguren någonsin. Den blodtörstige greven har synts i 538 långfilmer – enligt Guinness rekordbok från 2015. Sedan dess har ytterligare 13 Dracula-filmer (plus en tv-serie) gjorts men det finns uppenbarligen ett sug efter fler. Om man ska vara petig handlar inte ”Nosferatu”, som har premiär den 3:e januari, om Dracula. Det är en remake av Friedrich Wilhelm Murnaus stumfilm från 1922 som bytte namn på vampyren till greve Orlok för att slippa betala för rättigheterna till Bram Stokers roman. Man lät också handlingen utspela sig i 1830-talets Tyskland i stället för 1890-talets England. Det gör även den nya ”Nosferatu” där Bill Skarsgård drar på sig slängkappan för att sprida ond bråd död och med telepatisk kraft förföra Lily Rose Depp. Regissören Robert Eggers, som tidigare gjort skräckfilmerna ”The witch” och ”The lighthouse”, säger att han inspirerades av artiklarna om Petre Toma, en rumänsk lantbruksarbetare som efter sin död 2003 påstods ha blivit en ”strigoi”, en ande som återvänder för att suga livskraften ur de levande. Sex män i byn Marotinu de Sus bröt upp hans grav, stötte en högaffel genom liket och plockade ut hjärtat som sedan brändes.

Liknande historier inspirerade även den första ”Nosferatu”. Producenten Albin Grau stred i tyska armén under första världskriget. Vid serbiska fronten träffade han en bonde som påstod att hans avlidne far kommit tillbaka som vampyr. Sagan om död och besatthet var också ett sätt att hantera traumat efter ”the great war”, som det kallades. Friedrich Wilhelm Murnau kämpade både i skyttegravarna och i flygvapnet (han överlevde mirakulöst åtta krascher). Albin Grau beskrev första världskriget som ”en monstruös händelse som släpptes loss över jorden likt en kosmisk vampyr för att dricka blodet från miljoner och åter miljoner män”.

Det ryktades att Max Schreck, som spelade greve Orlok i ”Nosferatu”, led av posttraumatisk stress efter allt hemskt han sett som soldat. Vissa påstod till och med att han var vampyr – en myt som senare inspirerade filmen ”Shadow of the vampire” där John Malkovich spelar Murnau och Willem Dafoe gör ett Oscarsnominerat porträtt av Schreck.

Trots att tyskarna tog bort många likheter med Bram Stokers roman blev de stämda av hans änka Florence Balcombe. Hon krävde inte bara skadestånd utan att alla kopior av ”Nosferatu” skulle förstöras – vilket även en domstol beordrade. Lyckligtvis överlevde ett par kopior och efter några decennier betraktades Murnaus vampyrdrama som ett av den tyska tjugotalsexpressionismen mästerverk. Men det var inte hans bästa film. Den gjorde han efter att ha flyttat till Hollywood: ”Sunrise” från 1927 är en hjärtslitande kärlekshistoria om mannen från landet som blir förledd av en vamp från storstaden. Murnau-fans brukar påpeka att han eventuellt kan ha överträffat ”Sunrise”. Hans följande filmer ”Four devils” från 1928 och ”City girl” från 1930 har nämligen (likt sex av hans andra verk) gått förlorade. De fick visserligen sval kritik och Murnau blev så besviken att han åkte till Bora Bora och spelade in ”Tabu”, en film om förbjuden kärlek i Söderhavet. Den blev censurerad i USA eftersom Murnau visade en hel del polynesiska pattar (trots att han var gay).

Den 10:e mars 1931 – en vecka före ”Tabu”-premiären – skjutsades den tyske stjärnregissören längs Pacific Coast Highway. Han hade hyrt en vacker Packard och insisterade på att hans 14-årige betjänt Garcia Stevenson skulle sätta sig bakom ratten. Pojken trampade gasen i botten och kraschade nära Santa Barbara. Murnau slungades ur bilen och spräckte skallen mot en telefonstolpe.

Efter Murnaus död gick rykten om att olyckan berodde på att han ”gått ner” på sin betjänt under bilfärden. Många av hans Hollywoodbekanta hoppade över begravningen. Bara elva personer dök upp, däribland Greta Garbo som också visste hur det var att behöva dölja sin sexualitet. Innan liket skeppades till Tyskland lät Garbo gjuta en dödsmask av hans ansikte. Den stod länge på hennes skivbord.

Tre veckor före Friedrich Wilhelm Murnaus död hade Tod Brownings ”Dracula”, med Bela Lugosi i huvudrollen, premiär i USA. Det blev en enorm succé som många trodde skulle förpassa ”Nosferatu” till skuggorna för evigt. Men Murnaus stumfilm har åldrats betydligt bättre. 1979 hyllades den av Werner Herzog som gjorde en nyinspelning med Klaus Kinski som vampyr. Och nu är det alltså dags för Bill Skarsgård att sätta tänderna i rollen.

Förhoppningsvis kan den nya ”Nosferatu” öka intresset för Friedrich Wilhelm Murnau och hjälpa till att få svar på två frågor: 1. Var är hans åtta försvunna filmer? 2. Var är hans huvud?

Vaktmästaren på Stahnsdorfkyrkogården, sydväst om Berlin, upptäckte den 13:e juli 2015 att någon hade brutit sig in i mausoleet, bänt upp den rostiga kistan och avlägsnat regissörens skalle. Vem skulle komma på tanken att göra något liknande? Hängivna cineaster som vill ha Murnaus huvud i bokhyllan intill ”Nosferatu” på Bluray? Wannabe-vampyrer? Satanister? Ett stearinljus som lämnats kvar tydde på att någon sorts ritual utförts.

– Jag har ingen aning om vem som stal huvudet, säger Alex Badham, australisk filmare bosatt i Berlin, som håller på att spela in dokumentären ”Head” om mysteriet.

– Men jag tror att en professionell tjuv skulle ha använt en elektronisk pannlampa i stället för stearinljus. Och det finns referenser till svart magi och ockultism i ”Nosferatu”. Symboler som skymtar förbi. Murnau var inte intresserad av sånt, så vitt vi vet, men producenten Albin Grau gick med i ockulta brödraskap och umgicks med [magikern som Ozzy Osbourne skrev en låt om] Aleister Crowley.

Alex Badham har tidigare mest regisserat musikvideor. Han fascineras av den speciella stämningen i den 102 år gamla ”Nosferatu”.

– En del scener har rejäla brister. Andra är nästan ofattbart starka och ikoniska. ”Nosferatu” har en märklig ”je ne sais quoi”-känsla. Man undrar om de var medvetna om vilken effekt den skulle ha. Men det är förstås svårt att bedöma en så gammal film med en modern blick.

För att lokalisera huvudet startade Alex Badham en sajt där folk anonymt kunde lämna tips. Han drog igång en kampanj i sociala medier och satte upp affischer i Berlin, inte minst på gothklubbar för att nå den svartklädda och vampyrintresserade delen av befolkningen. Dessutom inledde han ett samarbete med den kände rättsläkaren och författaren Mark Benecke som via sina kanaler efterlyste Friedrich Wilhelm Murnaus huvud.

– Jag fick inga bra tips, säger Alex Badham. Några erbjöd mig att köpa huvudet men jag förstod ganska snabbt att de försökte blåsa mig. Andra skickade information om historiska personer som också fått sina huvuden stulna och dem kände jag redan till.

När frenologi – pseudovetenskapen som påstod att man genom att studera skallar kunde säga något om människors egenskaper – var som störst på 1800-talet stals en hel del kranier. Wolfgang Amadeus Mozart, Joseph Hayden, Markis de Sade och den svenske teologen Emanuel Swedenborg förlorade alla postumt sina huvuden (samtliga återfanns förutom de Sades). Alex Badham tror dock inte att frenologer varit i farten den här gången också. Däremot blev han fundersam när han träffade ett annat Murnau-fan: regissören Werner Herzog som gjorde ”Nosferatu”-remaken 1979.

– Jag deltog i en workshop som han höll i på Kanarieöarna, säger Alex. När jag berättade att jag planerade en dokumentär om Murnaus försvunna huvud utbrast han: ”Åh! Du måste göra den filmen. Men du kommer ALDRIG att hitta huvudet.” Hur kunde han vara så säker på det? Det lät nästan som om han hade det hemma.

Robert Eggers nya version av ”Nosferatu” har svensk premiär den 3:e januari. Den som har information om Friedrich Wilhelm Murnaus försvunna huvud kan lämna anonyma tips till dokumentärfilmaren Alex Badham via www.wheresmyheadat.com.