Tomten jag vill ha en riktig videokassett!

658 kronor för en videokassett är dyrt. Och det kommer antagligen att bli dyrare eftersom filmen släpps i en begränsad upplaga som redan är slut hos återförsäljarna. Jag kommer att behöva buda hem den från någon auktionssajt. Sedan återstår den lilla detaljen att filmen är kodad för NTSC, det amerikanska färg-tv-systemet, så jag måste hitta en mekaniker som kan hotta upp min videobandare. Det kommer också att kosta.

Ändå känns det som att julafton infaller den 3:e december i år eftersom "Alien: Romulus", den senaste "Alien"-filmen, släpps på VHS av 20th Century Studios. Det är första gången ett stort filmbolag ger ut en ny film av det ålderstigna formatet sedan 2006 när David Cronenbergs blodiga drama "A history of violence" kom på köpvideo från Warner. För oss som fortfarande samlar på fysiska filmer är det en historisk händelse. För mig som länge väntat på att VHS ska få samma retrostatus som vinyl är det en så glad nyhet att mitt hjärta bultar likt ett monster som vill slå sig ut genom bröstkorgen.

Precis som i den första "Alien"-filmen, alltså (vars 45-årsjubileum är den officiella anledningen till att "Alien: Romulus" ges ut på VHS). Min pappa hyrde "Alien" i en videobutik i Kungsbacka när vi hälsade på min moster sommaren 1984. Hemma hade vi ingen video så jag passade på att se filmen fyra gånger innan vi lämnade tillbaka den. Jag älskade varje sekund.

Två år senare fick uppföljaren "Aliens" premiär. Jag hade blivit nekad inträde på så många barnförbjudna filmer i Linköping att personalen på China visste vem jag var. Men på premiären lyckades jag slinka förbi biografvaktmästaren. Kanske hjälpte det att jag hade stoppat in en klädgalge i jackan för att se mer bredaxlad ut.

Ridley Scotts gastkramande "Alien" och James Camerons actionpumpade "Aliens" hamnar ofta på listor över världens bästa filmer. Men om ni frågar mig är alla nio delar av "Alien"-sagan sevärda. David Fincher må avsky sin regidebut "Alien 3", eftersom han inte fick bestämma över den själv, men dess nihilistiska mörker är omöjligt att värja sig från (och ett embryo till hans senare mästerverk). På samma sätt lyckades Jean-Pierre Jeunet fylla "Alien: Resurrection", den fjärde filmen, med sin förvridna och komiska surrealism.

De följande delarna "Alien vs Predator" och "Alien vs Predator: Requiem", där "Alien"-monstren fajtas mot de dreadlockade rymdkrigarna från "Predator"-serien, är förvisso b- eller snarare c-filmer, men så korkade och groteska att jag inte kan låta bli att gilla dem.

Att jag har hög tolerans för låg intelligens är nog också anledningen till att jag tyckte om "Prometheus", Ridley Scotts lika pretentiösa som visuellt hänförande prequel till "Alien" som inte bara ville förklara monstrens utan hela mänsklighetens ursprung. "Hisnande intellektuella förolämpningar", tyckte Jens Liljestrand i DN. "Något en femåring med livlig fantasi kunde ha hittat på". Jerry Mättää, doktor i litteratur, skrev i samma tidning att filmen "helt enkelt förutsätter en gravt obildad publik" – ungefär som recensenten som satte en fyra på filmen i DN: jag.

I nästa film, "Alien: Covenant" från 2017, försökte Ridley Scott att besvara de många frågor som "Prometheus" gav upphov till. Storyn blev bara ännu mer förvirrad. Men jag hade rysligt roligt ändå. Och det chockerande slutet blev ett av seriens bästa.

Kanske var det lika bra att Ridley Scott inte fortsatte att trassla till "Alien"-mytologin utan valde att göra en uppföljare till "Gladiator". "Alien: Romulus" skrevs och regisserades i stället av Fede Alvarez vars reboot av "Evil dead" visade att han är bra på splatter och panik. Kaxigt låter han handlingen utspela sig mellan de två mästerverken "Alien" och "Aliens". Han knyter också ihop intrigtrådar från "Prometheus", vilket gör den filmen lite mer begriplig, och inkluderar androiden Ash från ettan – även denna gång spelad av Ian Holm, trots att han avled för fyra år sedan. Användningen av artificiell intelligens för att få en död skådespelare att gestalta en artificiell person förstärker den olycksbådande atmosfären. "Alien: Romulus" är den bästa "Alien"-filmen sedan "Alien: Resurrection".

Det enda som stör mig är att sprängda bröstkorgar och kaskader av blod blir mindre otäcka när de visas i knivskarp HD-kvalitet. Jag saknar det gryniga foto som förförde mig som elvaåring framför tv:n. Jag saknar att hålla i en kassett och känna att den innehåller något fasansfullt. Jag saknar plasten. Därför längtar jag efter VHS-utgåvan av "Alien: Romulus".

"Du tänker alltså lägga en tusenlapp på att få sämre bildkvalitet?" sa en bekant. "Du behöver vård."

Kanske det. Men när streamingnätverken har kollapsat, och Putin nukeat sönder internet, kommer ni att böna och be om att få komma hem till mig och titta på video.