Jakten på sommarkänslan
Skolavslutning i kyrkan för årskurs sex till nio: syrener, vitklädda barn, elever ackompanjerade av musiklärarna, ett förtjusande syskonpar som traditionsenligt sjunger Lana del Rey. Samstämmigt upprepar deras unga röster den oroväckande melodins mantra: you and I, we were born to die.

Det är förstås sant och trots allt rätt passande i kyrkomiljön, där en av de flitigast sjungna psalmerna så här års uttrycker livets förgänglighet med referenser till sommaren: allt kött är hö och blomstren dö, och tiden allt fördriver.
Ändå känns det så svårt att acceptera att jag knappt kan se på flickan och pojken som står där framme och påminner om sin och allas vår dödlighet. På tröskeln till sommarlovet, när allt är i blomning, ljus och glädje, vill man inte tänka på att unga människor ska – eller ens kan – dö. Det är för plågsamt. Och ändå är denna nästan stötande kontrastverkan sommarens, och livets, allra mest centrala grundpremiss.
Vi vet ju att de är förgängliga.
Allt det liv som sommaren rymmer förbyts ofrånkomligen i höstens förmultning och död, och detta kompromisslösa villkor gäller för oss alla. I samma sekund som vi föds börjar nedräkningen, hur otänkbart det än känns under blomningstiden.
Kanske är det just vetskapen om en slutpunkt längre fram som gör sommarkänslan till en så oumbärlig del av sommaren, trots – eller kanske på grund av – att den är så flyktig, svårfångad och helt avhängig olika sinnesupplevelser. Sommaren verkar framför allt finnas i det nära upplevda, ofta naturrelaterade: doften av solmättad hud, att sitta på en trappa och känna solen mot ansiktet, höra måsarna, doften av tjära eller diesel från en båtmotor, smaken av smultron, ljudet av vågor som kluckar mot en brygga, ljummen bris mot bara ben, en simtur i spegelblankt vatten. Vissa smaker och förnimmelser måste ingå, viss musik måste spelas, vissa ritualer eller aktiviteter måste upprepas för att sommaren ska kännas som en "riktig" sommar.
Kanske är det just vetskapen om en slutpunkt längre fram som gör sommarkänslan till en så oumbärlig del av sommaren

För fenomenologen Maurice Merleau-Ponty var individer inte uppdelade i ett tänkande intellekt och en kropp som utför intellektets vilja. Det är istället som kropp vi finns till i världen och interagerar med vår omgivning, menade han. Det är med vårt sensoriska minne som vi minns gångna somrar, vilket skulle kunna förklara varför varmt trä under fötterna och ljumma vindar mot ansiktet framkallar sådana starka sommarkänslor: de är fysiska, inte intellektuella.
Vädret är förstås en viktig faktor. Men det finns andra medel att ta till för att framkalla sommarkänslan. Många är de produkter och tjänster som marknadsförs med hjälp av sommaren, och antagligen är det också dess multisensoriska karaktär som gör att sommaren säljer så bra. Intressant nog är det dock kommersens värsta fiende som är sommarkänslans säkraste kort, det vill säga enkelheten. Få saker suggererar fram sommartillståndet som en lite enklare, solblekt och gammaldags livsmiljö.
När Johan Heltne skrev i DN om hur hans barndoms sommarparadis hade gått förlorat i modernitetsanspråk, var det detta han talade om: En allt för hög grad av bekvämlighet förtar känslan av äkthet och närhet till naturen och ursprunget, och för många gör detta sommaren lite mindre somrig.
Sommaren riskerar helt enkelt att upplevas som lite misslyckad om inte den rätta sommarkänslan infinner sig. Inte har den så värst lång tid på sig heller. Lana del Rey har trots allt rätt: Stanna upp och ta in livet och sommaren till fullo, för vi går alla obevekligt mot höst och rätt vad det är har blomstren åter vissnat.
Följ taggar
