Jina Zachrisson: När jag gick miste om flera tusen procent

En av mina första bekantskaper i London var en bitcointrader vid namn Pete. Han hyrde ut sina två rum i den lilla lägenheten i nordöstra London: ett till mig, ett till en juristtjej. Själv sov han på soffan i vardagsrummet.

Vid upprepade tillfällen försökte Pete hitta en samtalspartner i mig. Han såg på oss som jämbördiga: vi livnärde oss båda på sådant som hade med börs och finans att göra. När vi möttes i köket om kvällarna gjorde han några tappra försök att förmedla sin positiva syn på krypto, men så fort mikrovågsugnen plingade slet jag ut min färdigrätt från Tesco och försvann in på mitt rum.

Jag minns inte vilka argument jag kontrade med när han påstod att bitcoin skulle förändra valutamarknaden, men jag upplevde att jag gick segrande ur debatten.

Detta var våren 2014, och en bitcoin kostade i snitt 450 dollar. I dag handlas den runt 97 000 dollar.

Snabbspola några år och jag fann mig själv i en liknande situation, då jag diskuterade Tesla med en fondförvaltarkund. Han ansåg att bolaget skulle jämföras med tech snarare än med traditionella biltillverkare, och att man skulle bortse från att värderingen inte gick ihop. Själv hävdade jag att VW på fem gånger årsvinsten var ett betydligt bättre – och säkrare – köp. Teslaaktien har väl gått upp runt 1500 procent sedan dess.

Jag kände mig smart när jag valde bort krypto och Tesla till förmån för stabila högutdelare och trista preferensaktier. Jag lät säkert smart. Folk som är kritiska gör ofta det.

Detta reflekterade jag över så sent som i veckan, då jag lyssnade till ett par intervjuer med börsprofiler: först ut var en optimist som förespråkade full marknadsexponering, gärna med hävstång. Hans rekommendation var att köpa amerikanska marknaden med båda händerna, trots marknadskoncentration, AI-hajp och geopolitisk oro. Min spontana tanke var att personen befann sig i ett tillstånd av total överoptimism. En stund senare lyssnade jag på ett inslag där en amerikansk börsprofet uttalade sig om en nära förestående krasch. Modern till alla krascher var, enligt honom, på intågande. Likt en spricka i isen kunde han redan se den breda ut sig.

Vilken skarp individ, tänkte jag, och lade namnet på minnet.

Att ifrågasätta och vara kritisk är ett enkelt trick för den som vill framhäva intelligens och integritet, speciellt när det gäller investeringar. Man behöver inte ens ha rätt speciellt ofta – Michael Burry är fortfarande djupt respekterad, trots att han haft rätt en gång av kanske fem. Det finns fler som honom. Marknaden tenderar att minnas domedagsprofeterna bättre än dem som haft rätt i sin optimism. Kanske med all rätt, börsen går ju i regel upp, vilket gör krisprofeternas jobb svårare. De låter dessutom smartare.

Men det är värt att komma ihåg att den smartaste personen i rummet sällan är den rikaste – eller den som genererar högst avkastning åt sina kunder. Som aktiemäklare reflekterade jag ofta över detta: förvaltarna som ansågs vara smartast var sällan dem med bäst performance. I London upplevde jag detta som så påtagligt att jag ibland tänkte att något motsatsförhållande kanske rådde: över en viss IQ kanske förvaltaren blir för rationell för aktiemarknaden.

För mig har problemet (tyvärr) inte varit en för hög IQ, utan en inskränkt skepsis mot nya trender. Pete var exalterad över att krypto kanske skulle förändra världen, jag avfärdade honom som naiv. Efter ett tag var det uppenbart att jag gjort fel som inte lyssnat – ändå gjorde jag exakt samma sak med Tesla några år senare. Och nyligen klev jag av AI-tåget och sålde all amerikansk techexponering.

Här sitter jag, hedgad till tänderna, med en indexnära fastighetsfond som huvudsaklig portföljkrydda. I mitt flöde på sociala medier noterar jag att Pete inte flyger reguljärt längre. Det är dyrt att låta smart.