Jonathan Lundqvist: Tre genombrott som förändrade världen

När de första Nobelprisen delades ut 1901 var framtiden fortfarande ung. Europa vid förra sekelskiftet präglades av en närmast svindlande tro på framsteget. Vetenskap, utbildning och industrialisering tycktes ingå i samma historiska rörelse, bort från fattigdom, sjukdom och vidskepelse och mot ett rikare, friskare och mer rationellt samhälle.

Framsteget hade blivit konkret och gick att se, höra och röra vid. Elektriciteten lyste upp städerna. Järnvägen pressade samman avstånden. Telegrafen lät meddelanden färdas med ljusets hastighet. Telefonen gjorde rösten oberoende av rummet. Förbränningsmotorn satte världen i rörelse. Medicinare började förstå sjukdomar som människan dittills mest hade kunnat frukta.

Det var i denna tid som Nobelpriset tog form. Testamentets formulering var lika enkel som anspråksfull. Prisen skulle gå till dem som hade gjort mänskligheten ”den största nytta”.

Alfred Nobel kände också framstegets andra ansikte. Dynamiten hade gjort honom förmögen. Den kunde spränga tunnlar genom berg, öppna gruvor och bereda väg för järnvägar. Den kunde också spränga människor i bitar. Samma kunskap som gav människan makt över naturen gav henne makt över andra människor. Den dubbelheten skulle snart bli omöjlig att bortse från.

Fortsätter flytta gränser

1900-talet blev världskrigens sekel, men också de vetenskapliga genombrottens. Fysiken blottlade materiens innersta struktur och gav oss både kärnvapen och kärnkraft. Kemins landvinningar kunde mätta växande befolkningar men också användas på slagfältet. Flygplanet gjorde jorden mindre och bombkriget större. Raketen kunde bära stridsspetsar mellan kontinenter – och sätta människor på månen. Vetenskapen hade ingen inbyggd moralisk kompass.

Ändå fortsatte kunskapen att flytta gränserna för det möjliga. Antibiotika besegrade infektioner som i årtusenden hade dödat utan urskillning. Vacciner trängde undan sjukdomar som skördat miljoner liv. Transistorn lade grunden för datorn, datorn för internet och internet för ett globalt utbyte av kunskap som hade varit ofattbart när det första Nobelpriset delades ut.

Varje höst har ändå samma fråga återkommit: Vad har människan åstadkommit?

Drygt 125 år efter det första Nobelpriset är den gamla framstegstron svårare att bära med samma självklarhet. Två världskrig, Förintelsen, kärnvapenhotet och klimatförändringarna har lärt oss att teknisk utveckling inte automatiskt innebär mänskligt framåtskridande. Artificiell intelligens och genteknik ställer samma gamla fråga: Bara för att vi kan – bör vi?

Den artificiella intelligensen befinner sig fortfarande i sin barndom. Om de mest långtgående förväntningarna infrias kan den emellertid innebära en förändring av sådan magnitud att den tvingar oss att omdefiniera både människan och mänskligheten.

Resan mot framtiden

Industrialismen gav oss maskiner som var starkare än vi själva. Datorn gav oss maskiner som räknade snabbare. Med AI kan vi för första gången få maskiner som också tänker bättre.

Då väntar frågor som är både tekniska och filosofiska. Hur ser vi till att en intelligens som överträffar vår egen också tjänar våra syften? Hur fördelas välstånd och makt om mänskligt arbete blir mindre viktigt? Var söker människan mening om intelligensen inte längre gör henne unik?

I jämförelse kan industrialiseringen nästan framstå som en kisspaus på civilisationens resa mot framtiden.

Samma teknik som kan hjälpa oss att utveckla läkemedel och förstå universum kan också användas för övervakning och krig. Kunskapen vidgar det möjligas gränser utan att tala om för oss vad vi bör göra när vi når dem.

I backspegeln är det lätt att betrakta historiens stora tekniska språng som oundvikliga. Men varje språng började någonstans, hos människor som såg ett problem, en möjlighet eller ett samband som andra ännu inte hade sett. Deras upptäckter vilade i sin tur på hundratals andras arbete. Det märkvärdiga är därför kanske inte geniet – utan stafettpinnen.

Vi stannar upp vid tre sådana ögonblick: tre uppfinningar som på olika sätt flyttade gränsen för vad människan kunde göra – och därmed också förändrade världen omkring henne.