Katrine Kielos: Den farligaste förändringen syns inte i oljepriset

Sundet som så till den milda grad har stört ordningen i världsekonomin de senaste veckorna kan vara uppkallat efter ordningens gud.

Ahura Mazda var, enligt zoroastrisk tro, den allvise skaparen associerad med sanning, rättfärdighet och kosmisk ordning. Många historiker menar att det är från honom som ön Hormuz fick sitt namn – och därmed det ökända sundet som skiljer Persiska viken från Arabiska havet. Perserna vigde platsen åt visheten och ljuset. De förstod att den som kontrollerade detta gap kontrollerade en stor del av det som rörde sig mellan Indien och Medelhavet. 

Världens ekonomer har den senaste månaden dragit samma slutsats.

Det senaste dygnet har många av världens marknader rusat. Den annonserade vapenvilan i Mellanöstern påstods innebära en öppning av Hormuzsundet och därmed ett slut på oljekris, stagflationspanik och rassel med räntehöjningar. 

Genom sundet – där trafiken i praktiken koncentreras till farleder smalare än Öresund – går 20 procent av all olja i världen, en femtedel av all handlad flytande naturgas, en tredjedel av handeln med gödningsmedel och nästan hälften av allt svavel som fraktas till sjöss. 

Vad vi har lärt oss de senaste veckorna, inte minst genom prisrörelserna på marknaden, är hur stor del av vår ekonomi som faktiskt bygger på olja och gas. Den brittiske ekonomijournalisten Edmund Conway har skrivit boken "Material World" om hur våra tillsynes digitala ekonomier i själva verket är totalt beroende av några få grundläggande råvaror: som sand, järn, koppar, litium och fossil energi. Conway berättar att hans eget personliga favoritexempel är chips med vinägersmak. Få av oss tänker på att själva vinägersmaken ofta kommer från ättiksyra, som i sin tur tillverkas med hjälp av naturgas.

Många är helt enkelt de varor som påverkas av Hormuzsundet. Utan att själva fraktas genom Hormuzsundet.

Den nya vapenvilan i Mellanöstern innebär inte att frågan om det kritiska sundet är löst. Tvärtom är det den som kommer att stå i centrum för de förhandlingar som nu börjar. Mycket tyder på att Iran vill använda situationen till att införa något som liknar ett tullsystem: en slags avgift för att passera en av världens viktigaste transportleder. Ur den iranska regimens perspektiv skulle det inte bara ge nya intäkter, utan också skapa ett permanent inflytande över både grannländer och alla ute i världen som behöver olja, gas (eller chips med vinägersmak!)

Fast den stora poängen ligger någon annanstans. Det avgörande är inte om sundet är öppet – utan att det har visat sig att det går att stänga det till så låg kostnad. 

Som bland andra Edward Fishman, författare till "Chokepoints" om hur världsekonomins kritiska flaskhalsar allt oftare används som ekonomiska vapen, har påpekat tycks Donald Trump ha utgått från att Iran inte faktiskt kunde stänga sundet. Inte på det sätt som nu i praktiken skedde. Den etablerade bilden före kriget var att en verklig blockad skulle kräva något helt annat: tusentals minor och en fysisk avspärrning av sundet – något som USA antog att Iran skulle undvika, eftersom det också skulle stoppa landets egen oljeexport.

Det Iran nu har visat är något annat. Genom att angripa ett mindre antal fartyg med relativt enkla och billiga medel som drönare kunde man förändra hela riskkalkylen för rederier, försäkringsbolag och finansiärer. Och när riskkalkylen förändras, gör flödena det också. Vilket är vad vi såg: de stannade upp. 

Tröskeln för att störa världsekonomin visade sig helt enkelt vara mycket lägre än nästan alla trodde. Detta är den verkligt stora förändringen. Insikten, på alla sidor, om hur lite som faktiskt behövdes för att lamslå en femtedel av världens oljeförsörjning. 

Den insikten går inte att ta tillbaka. Oavsett vad oljepriset just nu visar. 

Lyssna på senaste avsnittet av Världsekonomin. Du kan prenumerera här.