Katrine Kielos: Oljeberoendet är ett inflationshot – centralbankerna hade rätt

 ”Solljus färdas 150 miljoner kilometer till jorden. Inte en enda av dessa måste gå genom Hormuzsundet” konstaterade den amerikanske miljöaktivisten Bill McKibben häromdagen. 

Det pågående kriget i Mellanöstern har utlöst den största störningen i världens oljeförsörjning någonsin. Det tidigare rekordet hölls av Suezkrisen 1956 – som gick till historien som den största brittiska utrikespolitiska blundern i modern tid (ja, åtminstone fram till Brexit 2016). 

Då för sjuttio år sedan stördes omkring 10 procent av världens oljeförsörjning, enligt en analys från konsultfirman Rapidan Energy Group Det kan jämföras med dagens situation, där runt 20 procent av världens oljeförsörjning nu har varit störd i tio dagar.

Förklaringen är att Hormuzsundet, mellan Oman och Iran, i praktiken är stängt som en följd av konflikten och genom detta smala sund transporteras normalt omkring en femtedel av världens olja.

De ekonomiska effekterna har varit omedelbara. Högre energipriser ökar kostnaderna och leder till risk för högre inflation. Precis när centralbankerna skulle sänka räntan väntas många av dem nu avvakta. Det talas om risk för “stagflation”: den otrevliga kombinationen av låg tillväxt och hög inflation som präglade det oljekrisande 1970-talet. 

En av grundpelarna i världsekonomin

Att en regional konflikt på några dagar kan växa till ett globalt ekonomiskt problem på det här sättet har att göra med att olja och fossila bränslen fortfarande är en av grundpelarna i världsekonomin. Olja och gas är nämligen geografiskt koncentrerade resurser. Marknaderna vet att en stor del av världens oljehandel passerar genom några få strategiska flaskhalsar: Hormuz, Suez, Malackasundet. När spänningarna stiger där reagerar energipriserna nästan omedelbart.

Sol och vind är annorlunda. De är utspridda över större delar av planeten. Förnybar energi produceras i hög grad där den används. Den gröna omställningen skapar visserligen nya geopolitiska beroenden: du behöver kobolt från Kongo, nickel från Indonesien och sällsynta jordartsmetaller från Kina (vilket den kinesiska regimen är väl medveten om…). Men till skillnad från oljan handlar detta främst om material som byggs in i teknik: inte om bränslen som måste transporteras genom samma känsliga sjövägar varje dag. 

I en värld byggd på förnybar energi skulle världsekonomins energiflöden helt enkelt inte samlas geopolitiskt hyperkänsliga flaskhalsar på det här sättet.

”Fixa räntan och sluta vara woke!”

Detta för oss till de stackars centralbankerna. Ända sedan den dåvarande Bank of England-chefen Mark Carney höll sitt berömda tal om “Tragedy of the Horizon” på Lloyds i London 2015 har många centralbanker – däribland Riksbanken – lyft fram klimatförändringarna som ett hot mot den finansiella stabiliteten. ECB-ledamoten Isabel Schnabel har dessutom talat om det hon kallar ”fossilflation”. När energipriserna steg kraftigt 2022 stod energi för mer än hälften av inflationen i euroområdet. Det var framför allt på grund av de kraftiga prisökningarna på olja och gas. Detta är, menar Schnabel, arvet efter ett energisystem som fortfarande är starkt beroende av fossila bränsle och inte har lyckats ställa om i tid.

Kritiken lät inte vänta på sig. Klimatfrågorna ansågs ligga utanför centralbankernas mandat. Håll er till prisstabiliteten! Fixa räntan och sluta vara ‘woke’! Men vad har vi sett den senaste veckan: just hur fossilberoendet blir ett hot mot prisstabiliteten.

Det är nästan som om centralbankerna hade en poäng.

Se senaste ”Världsekonomin” här