Katrine Kielos: Mjukvaran åt upp världen – nu pekas den ut som nästa finanskris

Innan datorer var maskiner var de ofta kvinnor. Ja, du kunde jobba som ”dator”. Innan datorn var en maskin var den nämligen ett jobb: ett som inte hade särskilt hög status och därför kom den tidiga ”datorbranschen” att domineras av grupper som inte hade så många andra möjligheter i ekonomin.

Detta var ingen bransch för killar i huvtröja – utan snarast för damer i krinolin.

På 1800-talet hade stater, universitet och astronomiska observatorier börjat samla in mängder av data som behövde hanteras och brytas ner för att kunna användas (till exempel för navigation på haven). Detta ökade efterfrågan på mänskliga ”datorer”. En ”dator” var helt enkelt en person som satt i ett rum och metodiskt följde instruktioner, ungefär som våra datorer i dag följer algoritmer.

”Svart plus svart är svart, röd plus röd är röd, svart plus röd eller röd plus svart – lämna över bladet till lag nummer två.”

Så satt du och sorterade i tio timmar.

Det var inte särskilt kul. Och rätt snabbt kom arbetsgivarna på att det gick att spara pengar genom att göra ”datorerna” till kvinnor.

Kvinnors löner var ju lägre än mäns.

Som vi alla vet förändrades sedan ”datorbranschen”. Den gick från lågstatus till högstatus – och sedan till centrum för hela världsekonomin. Frågan de senaste veckorna har varit om det kan gå åt andra hållet igen: Kan den digitalisering som åt hela världen i sin tur ätas upp av AI? Och vad händer då med statusen på det som nästan har haft mest status av allt?

”Mjukvaruraset” har varit de senaste veckornas stora marknadshistoria. ”En av 2000-talets hetaste sektorer har förvandlats från börsens älskling till en kvarnsten runt investerarnas hals”, skrev Wall Street Journal i en analys häromdagen.

Företag som länge setts som själva infrastrukturen i den moderna ekonomin har plötsligt tappat stort i värde. Narrativet som cirkulerar är brutalt i sin enkelhet: Om AI kan skapa eller ersätta delar av det som tidigare krävde dyra abonnemang och specialiserade team – hur unika är då de befintliga mjukvarusystemen?

Det var den 20 augusti 2011 som riskkapitalisten Marc Andreessen publicerade en essä i The Wall Street Journal som kom att bli närmast programförklarande för ett helt decennium. Rubriken på texten var: ”Why software is eating the world”, vilket var en kontroversiell åsikt för 15 år sedan.

Men Marc Andreessen menade att världsekonomin genomgick ett dramatiskt teknologiskt skifte. Allt fler branscher, från handel till medier och finans, skulle börja drivas av mjukvara och levereras som digitala tjänster, hävdade han. Techbolag skulle inte längre bara bygga verktyg åt it-avdelningar. De skulle ta över hela industrier. Därför skulle de bli enorma.

Och han fick som bekant rätt.

Mjukvara käkade upp en stor del av detaljhandeln via Amazon. Den åt upp video via Netflix. Musik via Spotify. Transport via Uber. Hotell via Airbnb. Finans via fintech. Och så vidare.

Konsulten Tom Goodwin uttryckte skiftet som: ”Uber, världens största taxibolag, äger inga bilar. Facebook, världens mest populära medieägare, skapar inget eget innehåll. Alibaba, den mest värdefulla detaljhandlaren, har inget eget lager. Och Airbnb, världens största boendeförmedlare, äger inga fastigheter.”

Mjukvara var inte längre en sektor. Den blev infrastrukturen för nästan alla andra. Och om allt detta nu är över, vilket en del påstår, vad händer då med världsekonomin?

Den nuvarande marknadsoron stannar ju inte vid aktiekurserna utan de senaste veckorna har även ”mjukvarurasets” kopplingar till ”private credit” gett upphov till stora rubriker i internationell affärspress.

När bankerna efter finanskrisen 2008 drog sig tillbaka från en mer riskfylld utlåning växte en ny kreditmarknad fram på finanssektorns skuggsida. Här ges lån av kapitalförvaltare snarare än banker – ofta till bolag som ägs av riskkapitalfonder. Marknaden har vuxit kraftigt sedan 2008 och just mjukvarubolag har varit en favorit.

Det är inte svårt att förstå varför. Företagsmjukvara säljs ofta som abonnemang. Intäkterna återkommer varje månad och kunderna byter ogärna system eftersom det är dyrt och besvärligt: data ska ju flyttas, personal utbildas och processer ändras.

Analytiker på UBS uppskattade i början av februari att så mycket som 35 procent av den cirka 1,7 biljoner dollar stora private credit-marknaden kan vara exponerad mot risker kopplade till AI-driven omställning. Även europeiska marknader kan vara sårbara, menade de.

Detta betyder förstås inte att en tredjedel av marknaden står inför akuta problem. Det betyder ”bara” att en betydande del av kreditgivningen vilar på affärsmodeller som nu testas av ett teknologiskt skifte mot AI.

Men innan man börjar vråla ”finanskris” bör man tänka på att det är skillnad på att äga en aktie och att låna ut pengar till ett företag. Aktiemarknaden prissätter framtidsdrömmar. Om tillväxten bromsar kan aktiekurser halveras på kort tid. Men en långivare bryr sig i första hand om något mycket mer prosaiskt: Betalar företaget fortfarande av på sina lån?

Ett mjukvarubolag kan få sina tillväxtförväntningar brutalt nedskrivna och ändå fortsätta få in abonnemangsintäkter från befintliga kunder. Så länge kassaflödet räcker till räntor och amorteringar är det inget problem för långivaren. Som The Economist påpekade häromveckan bör man mitt i hela paniken om AI-driven ”mjukvaruapokalyps” komma ihåg att till och med Open AI använder Slack. Sam Altman borde om någon kunna ”vibekoda” fram ett nytt verktyg för internkommunikation. Men Open AI fortsätter alltså att betala för samma gamla Slackchatt som alla vi andra.

Det är onekligen lite betryggande.

För en stor del av chockvärdet i berättelsen om hur AI kan slå mot mjukvarubranschen ligger i att något som vi tagit för givet som den moderna ekonomins hela grund plötsligt framstår som utbytbart. Det som en gång ”åt världen” kan plötsligt själv bli uppätet.

Det är inte svårt att förstå att marknaden darrar.

Om så bara av själva ”storyn”.