Katrine Kielos: ”Skräckrapporten” som byggde på en novell

”Äggula orsakar hjärtinfarkt” är en av dessa rubriker från hälsojournalistiken som uppfattas som oansvarig. En möjlig mekanism föreslås och plötsligt presenteras dess mest dramatiska utfall som etablerat faktum.

Eftersom alla vet att rädsla driver klick.

Den här veckan finns det anledning att fundera över motsvarande inom ekonomijournalistiken. Affärspressen i stora delar av världen rapporterade i kör om en ”rapport” från “Citrini Research” som påstods visa att AI kunde utlösa en kollaps på aktiemarknaden på “38 procent”.

Det var nog inte fel i sig att skriva om den här texten. För vid det laget hade den redan skickats runt världens tradingdeskar. Mjukvaruaktier föll kraftigt. Miljarder i börsvärde försvann. Uber, American Express, Mastercard och DoorDash, som nämndes av Citrini tappade alla mellan 4% och 6%.

Men vad var egentligen detta som samstämmigt kallades för en “rapport”?

Det var en bloggpost. En öppet skönlitterär berättelse skriven på ett språk som imiterade ekonomisk analys, komplett med exakta procentsatser och till synes precisa datapunkter. En sorts novell som utforskade ett hypotetiskt utfall där AI snabbt ersatte stora delar av den mänskliga arbetskraften och orsakade ekonomisk kris.

I centrum för berättelsen stod begreppet: ”spök-BNP”. Citrini Research tänkte sig en snar framtid där AI gjorde att arbetslösheten steg kraftigt, hushållens inkomster föll, konsumtionen föll och det blev kris på bostadsmarknaden. Men samtidigt fortsatte ekonomin att producera.

Det är detta de kallar ”spök-BNP”: ekonomisk produktion som existerar, men som inte längre omsätts i löner, inkomster och bred köpkraft.

Problemet här, vilket många snabbt påpekade, är att BNP inte är ett mått på produktion i sig. Det är ett mått på produktion som någon har betalat för. Om BNP stiger betyder det att någon spenderar mer pengar. Om det inte är hushållen kan det vara företag, staten, andra länder (eller utomjordingar på Mars som jorden har börjat exportera till?).

Citrinis berättelse bygger på att det är företagen själva som fortsätter att investera. Men företag investerar inte för investeringens egen skull. De investerar för att de förväntar sig framtida kunder i proportion till investeringarna. Och var finns dessa i Citrinis scenario om alla är arbetslösa?

Det skulle förstås kunna vara så att inkomsterna fortsätter att cirkulera, men i en allt snävare krets. Vissa företag och kapitalägare blir extremt rika på AI, det är de som fortsätter att spendera och investera. BNP blir inget ”spöke”. Utan en oligark. 

Vilket Citrini också är inne på.

Fast skulle politiker verkligen sitta och rulla tummarna medan hela deras skattebas från arbetsinkomster kollapsade? Skulle de inte beskatta kapital på nya sätt? Omfördela? Citrinis scenario kräver inte bara en teknologisk revolution, utan också en institutionell kollaps. Hur sannolikt är egentligen det? Var är till exempel centralbankerna? 

För om all denna intelligens plötsligt svämmar över ekonomin, varför används den inte till det som historiskt har följt varje stor teknologisk förändring: att skapa nya institutioner och nya sätt att organisera ekonomin? Varför skriver ingen in prompten: “hur stabiliserar vi sysselsättningen när teknologin förändrar arbetsmarknaden?” eller “Hur utformar vi transfereringssystem som upprätthåller efterfrågan?”.

Det är vad jag vill veta. Det känns onekligen som något av ett plot hål.

Ny teknik kan självklart få ohyggligt dramatiska konsekvenser. Inte minst regionalt eller i koncentrerade branscher. Carl Benedikt Frey professor i ekonomisk historia vid Oxford skriver i boken “The Technology Trap” hur industrialiseringen slog hårt mot arbetare i städer som Manchester. Samtidigt satt Jane Austen ett par grevskap ner och drack te som om inget hände. 

I hennes romaner existerar den pågående omvälvningen knappt.

I en studie publicerad i Journal of Economic History visar forskarna Jakob Molinder, Tobias Karlsson och Kerstin Enflo, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, vad som hände i de svenska orter som fick tidig tillgång till elektricitet. De förändrades snabbt. Maskiner tog över arbetsuppgifter inom jordbruket men nya jobb uppstod snabbare än de gamla försvann.

Forskarna har dokumenterat tusentals strejker och lockouter under denna period. Och de berodde, intressant nog, på att många arbetare tack vare den nya tekniken hade fått en starkare förhandlingsposition. Så kan det också gå. Ny teknik kan göra vissa arbetare mer produktiva, mer oumbärliga – och därför bättre betalda.

Ekonomer pratar ibland om “Jevons paradox” uppkallad efter den brittiske ekonomen William Stanley Jevons. När ångmaskinerna blev mer effektiva under 1800-talet borde de, i teorin, ha minskat efterfrågan på kol. Varje maskin behövde ju mindre bränsle. Men det motsatta hände. Eftersom kol blev billigare började ekonomin använda mer av det. Det höga priset hade tidigare “artificiellt” hållit nere efterfrågan. Nu svämmade den över. 

Samma sak hände med ljus. Ett stearinljus räckte inte särskilt länge. Resultatet var att människor sparade på ljus, du tände bara i vissa rum och arbetade mindre på kvällen. När elektriciteten kom gjorde den onekligen många ljusmakare arbetslösa men den totala användningen av ljus exploderade. Vi lyste upp våra städer, våra fabriker, våra vägar och våra nätter. I alla dessa led skapades det jobb i helt nya branscher: från nattklubbar till elektrisk tillverkningsindustri.   

Ekonomin efterfrågar nämligen inte råvaror eller specifika produktionsmetoder, den efterfrågar kapaciteter och funktioner. Vi ville inte ha kol – vi ville ha kraft som kunde driva maskiner. Vi ville inte ha stearinljus – vi ville ha ljus.

På samma sätt är det inte mänsklig intelligens i sig som ekonomin primärt behöver: det är förmågan att lösa problem. Mänsklig intelligens har historiskt varit det enda sättet att producera denna förmåga och mänsklig intelligens har historiskt varit dyr. Många problem har därför inte varit värda att lösa. Precis som många rum inte var värda att lysa upp så länge allt vi hade tillgång till var stearinljus!

Men om AI gör problemlösning billigare förändras ju denna kalkyl? Problem som tidigare varit för lokala, för specifika eller för komplexa för att använda intelligens på kan nu få tillgång till den. Borde inte det kunna öka aktiviteten i ekonomin?

Om inte visar marknadens reaktion på Citrinis rapport i veckan att intelligens fortfarande är en knapp resurs i världen. 

Det kan nog inte skada att få lite mer av den varan.